4

Den hedervärde fadern herr Styrbjörn, abbot i Julita kloster, Strängnäs' stift, skickade till Vadstena ett brev av följande lydelse: »Min hälsning till den vördnadsvärde mannen, herr Petrus, prior i Alvastra, som nu vistas i Vadstena. Till en början hemlighöll jag vad jag nu finner icke bör hemlighållas, nämligen att den ärorika och stora fru Birgitta hjälpte oss, då hon blev åkallad i sjönöd. Ty nära sundet Eldsund steg jag ombord på ett skepp för att segla över Mälaren till Strängnäs, men under den våldsamma storm, som rådde omkring Mårtensmässan, spändes seglet och skeppet stötte mot ett skär.

Rodret krossades och skeppet fick en rämna. Vi ville reva seglet men kunde icke, då vinden strök seglets redskap, och så drev skeppet med våldsam fart mot en annan klippa och skadades ännu värre. Till slut, då vi icke förmådde stryka seglet, lovade vi i denna stora fara att läsa mässan Salve sancta parens till den ärorika Birgittas ära, och genast fingo vi röna så stor lindring, att icke den minsta vattendroppe sågs flyta in i skeppet. Men innan skeppet fick läckorna, öste gossarna under en mils sträcka ofta ut vatten, ty skeppet var gistet av ålder.

Läckorna voro så breda, att det icke stod i vår hand att bringa hjälp, men genom Birgittas förtjänster befriades vi underbart från vattnets inträngande, och även läckorna, som förut släppt in vatten, blevo mindre. Vattnet, som spolade mot läckorna, gav ett ovanligt ljud, och fastän det brottades med sällsam kraft, visade sig dess verksamhet icke ha makt och kraft nog att kunna övervinna motståndet. Vi voro under denna händelse en halvmil från land, men när skeppet förts med åror mot land och i hamn, började det genast sluka vatten.

Efter dess reparation sysslade gossarna med att ösa ut vatten liksom före dess rämnande. Jag steg ur skeppet i Strängnäs; gossarna fortsatte på vägen mot Stockholm. Skeppet blev efterhand alldeles förstört, men både gossarna och våra saker blevo oskadda. Detta skedde ej genom den åkallandes förtjänst utan genom den åkallades namns värdighet. Hur skola vi löna en så stor hjälparinna? Vi veta förvisso, att hon, ärorik till namnet och gagnet, är god och beskär de syndare, som åkalla henne, ärofull hjälp. Må vedersakarna tiga! Lev alltid väl i Kristus! Skrivet dagen efter den helige martyren Vincentii fest.» Vittnen äro herr Soal, munk och präst i Roma kloster på Gotland, Björn Campe, Lars Bengtsson och Johan Petersson, som jämte honom svävade i fara på skeppet.

5

Omkring den helige biskopen Nikolai fest blev en adelsman vid namn Pinnow från fästningen vid Örebro stad, Strängnäs' stift, som begabbade Guds tjänarinna, plötsligt berövad synen på det ena ögat. Efter ett halvt år ångrade han sin skymf, avgav och infriade ett vallfärdslöfte till henne och kunde då glädja sig åt att återfå klara synen på det sjuka ögat. Vittnen voro Herman Slitta, Kort och Villeberg med det övriga folket på samma fästning.

6

Vid samma tid blev Jakob guldsmed, en borgare i sagda stad Örebro, som också smädat Guds tjänarinna, drabbad av förlamning. Ömkligen plågad härav i tre dygn, lovade han att som pilgrim besöka henne, som han förlöjligat. Hans lemmar blevo strax brukbara, fasta och stadiga, och han fullgjorde vad han lovat. Vittnen äro hans grannar i samma stad, Peter, Håkan och Johan.

7

Nästa år, alltså 1375, blev predikarbrodern Bengt från klostret i Strängnäs' stad, som uppehöll sig vid Sköllersta kyrka i samma stift, efter att ha hånat den prisvärda frun, alldeles vansinnig och förblev så i tre dygn vid trettondedagstiden. Sedan man å hans vägnar lovat, att han skulle vallfärda till henne, som han förlöjligat, blev han frisk till sina sinnen igen. Vittnen äro de hedervärda männen herr Nils, kyrkoherde i nämnda Sköllersta, och herr Henekin, kyrkoherde i Ekeby i samma stift.

8

Omkring trettondedagen hände det, att Nils bagare, omkring 40 år gammal, från Utbergs by, Stora Tuna socken i Dalarna, Västerås' stift, vilken från sin födelse varit stum, fick höra talas om de underverk, genom vilka den allsmäktige Guden förhärligar sin tjänarinna, och för att vinna den nåden att kunna tala började han vallfärda till Vadstena. På vägen löstes hans tungas band fullständigt, och begåvad med talförmågan kunde han med glädje återvända hem, sedan han först fullgjort sin vallfärd. Vittnen äro Nils och Lars, bönder i nämnda by.

9

Peter skräddare från Tjusbotorps by, Hofsta socken, Strängnäs' stift, plågades under nio veckor av den svåraste sjukdom, och de sista nio dagarna var han utan sansen och talförmågan och kunde inte äta någonting alls. Till slut återkom han till sig själv och gjorde ett löfte att vallfärda till Vadstena kloster. På stunden återfick han full hälsa, och omkring trettondedagens oktav uppfyllde han ödmjukt vad han lovat. Vittnen äro Holmger från Götavi och Johan från Förlunda gård i samma socken.

10

Vid kyndelsmässotid hände det, att Johan, en franciskanmunk från klostret i Arboga stad, Västerås' stift, med opassande ord hädade den nåd, som skett med den vördnadsvärda fru Birgitta. Han föll ned, plötsligt drabbad av fallandesot, och förlorade syn, hörsel, talförmåga, rörelseförmåga och sina sinnens bruk. Under tre dygn låg han som en livlös träbild. Rörda av hans nöd, gjorde herr Arvid, kyrkoherde vid nämnda kyrka, och två kloka kvinnor i samma stad, Katarina och Margareta, å hans vägnar ett löfte om vallfärd till Guds tjänarinna. I samma stund steg han frisk upp och förklarade sig gärna vilja uppfylla vad de lovat för honom. Vittnena till detta äro nämnda efter nästa mirakel.