46

Peter, en mycket gammal, fattig man från Mo gård i Silleruds socken, Skara stift, som under tre år varit smärtsamt vanför i ena handen och blind, gjorde, för att återvinna sin hälsa, ett löfte att som pilgrim besöka den heliga fru Birgittas reliker, såframt han kunde anträda färden. Då han nalkades Vadstena, fick han sin fulla hälsa, genom Guds skyddande nåd och hans tjänarinnas förtjänster. Vittnen äro Toke djäkne från staden Söderköping i Linköpings stift och Johan från Motala by och socken, vilka på annandag pingst jämte många andra hörde honom därstädes kungöra den nåd, som vederfarits honom.

47

Gunnhild, en fattig kvinna från Solbergs gård i Romelanda socken, Oslo stift i Norges rike, låg förlamad under fem år, så att hon varken hade känsel eller full styrka i någon lem av kroppen. Hennes bekanta gjorde alltså ett löfte för henne till Guds tjänarinna, och snart tillfrisknade hon så pass, att hon kunde gå den besvärliga och mycket långa vägen till Vadstena kloster, dit hon anlände tredjedag pingst. Hon intygade inför oss händelsen med ed jämte en annan kvinna vid namn Tora från samma gård. Vittnen äro de vördnadsvärda männen, herr Håkan, kordjäkne vid Linköpings domkyrka, och herr Karl, kyrkoherde i Vist, samma stift, vilka då voro i Vadstena och granskade kvinnan med egna ögon.

48

Torborg från Björlanda by och socken i Oslo stift, Norges rike, gick vid Marie bebådelsetid med sin man över den mycket bräckliga och ihåliga isen. Plötsligt brast isen, och båda föllo på en gång ned i djupet. Men när de begynte drunkna, ropade kvinnan: »O heliga Birgitta, rädda mig!» Och genast lyftes hon liksom av någon osynlig hand över isen, som var så bräcklig, att den flera gånger brast under hennes fötter efteråt. Hon drunknade emellertid ej, och då hon kom till stranden, var nästan hela isen, så kallt det än var, söndersprängd av den storm, som då höll på att blåsa upp, samt upplöst i vatten.

Kvinnan kom till Vadstena tredje dagen efter pingst, och hon hade icke vittnen med sig från sin hembygd, eftersom ingen människa sett, vad som hänt med henne, men hon bekände ståndaktigt och frivilligt att nåd vederfarits henne på detta sätt. Vittnen äro de hedervärda männen herr Tyrgils från helgeandshuset i Skänninge i Linköpings stift, och herr Olov, kyrkoherde i Heda, samma stift, vilka jämte andra hört henne sannfärdigt berätta detta.

49

Den fyraåriga Sigrid, dotter till klockaren Jakob i Häradshammars kyrka, Linköpings stift, angreps vid jultiden aven smärtsam förlamning, så att hennes högra hand och fot voro som väv att röra vid, och det såg ut, som om inga ben vore i dem. När hon legat så i sex veckor, gjorde man för henne ett löfte till Guds tjänarinna, och då återfick hon sin förra hälsa. Hennes föräldrar visade henne för oss på trefaldighetssöndagen, och då var hon efter sin ålder kraftig till alla lemmar. Vittnen äro de hedervärda männen herr Nils, kyrkoherde i Svanhals, Linköpings stift, som nämnda dag sett henne frisk i Vadstena, och många andra.

50

Den tjugoåriga Margareta, dotter till Lars Frerida från Norbergs gård och socken i Västerås' stift, som under två år varit blind, begav sig, för att återfå synen, som pilgrim till Vadstena kloster. På vägen fick hon klar syn, såsom hon på söndagen inom Kristi lekamens oktav bekände för oss med följande vittnen: Simon djäkne, hennes ovannämnde fader samt den välborna änkan Helena från nämnda socken.

51

Nils Skawalleme, Peter Ritthier och Anders Galle från byn Lepneeme i S:t Olovs församling i staden Reval, där domkyrkan är belägen och där Kristi riddare, grannar till hedningarna, härska, begåvo sig för att fånga fisk ut på det hav, vid vars strand de bo. Av den ogynnsamma vinden tvungos de att närma sig den skans, som kallas Kaberneeme, i hedningarnas land. Tolv av hedningarna fin go syn på dem och grepo dem, drogo dem till stranden, berövade dem alla deras ägodelar utom en enda rock, som de lämnade kvar åt var och en, bakbundo deras händer, bundo en stor sten vid halsen på var och en av dem och ville kasta dem i havet.

Men under tiden upphörde icke de, vilka förskräcktes av den överhängande dödsfaran, att kalla den vördnadsvärda fru Birgitta till sin hjälp, vilken de åkallade desto ivrigare, ju häftigare de slogos och ju fastare de bundos av hedningarna, vilka sade: »Det finns ingen, som kan rycka er levande ur våra händer». Sedan satte hedningarna de tre männen i deras egen båt och förde dem långt ut från stranden, ut på det vida, öppna havet, där det anses vara ett djup på nio alnar. Och de kastade först ut Anders Galle, vilken genast, med stenen bunden om sin hals, sjönk som en sten ned i djupet. Men nere i djupet brast genom Guds makt repet, vilket var så starkt, att det mycket väl kunnat hålla tio män på samma gång hängande vid en stock.

Stenen blev kvar, och på ett ögonblick lyftes mannen över vågorna, och med händerna ännu fastbundna vid ryggen vilade han på vattnet som på fast mark. Då hedningarna sågo detta, rasade de i ny grymhet och började försöka slå och döda honom med käppar. Hur de än försökte slå honom, så träffade de dock endast vattnet - käpparna förmådde icke nå honom. Då de märkte, att de blevo uttröttade av det dåraktiga arbetet, började de bliva rädda och sade till varandra: »Se, nu få de hjälp av henne, som de åkalla; låt oss fördenskull släppa dem, så att icke hennes hämnd må drabba oss, ty mäktig måste hon vara, hon som berövar vattnet dess kraft och kommer våra händer att domna, så att vi få rättvis vedergällning».

Med dessa ord löste de de båda, vilka de aldrig kastat ut, och honom, som ännu låg på vattnet, drogo de med bevekande ord till sig och löste honom; de satte dem i deras eget skepp och tilläto dem att fria ge sig i väg. Detta hände på påskafton omkring kl. 6 på kvällen, men fast de nu voro frigivna, voro de icke utan fara, ty det var öppet hav runtomkring, och de kunde icke undfly, varför de voro i dödlig fruktan för att bliva gripna av andra hedningar. Men de vände sig till den beprövade tillflykten med orden: »O vördnadsvärda och ärorika fru, du som nyss räddat oss från död och undergång, låt oss i denna natt nå fram till de kristnas land, så att vi i morgon på den heliga påskdagen med de andra troende kunna mottaga Herrens lekamen».

När de sagt detta, fogades under till under, ty fast havet som sagt låg lugnt på alla sidor, så att icke ens ett dun rörde sig, kom det just i den stunden som en häftig ström under deras skepp, och denna drog raskt skeppet åstad utan åror eller segel, och före mörkrets inbrott kommo de till sina vänner efter att ha tillryggalagt en så stor sträcka till sjöss, som motsvarar det vi på land kalla 10 mil. Dessa män kommo på söndagen i Kristi lekamens oktav till Vadstena och försäkrade detta med ed och med trovärdiga ord, och de visade de märken, som de hade på sina kroppar efter de käpprapp, som hedningarna tillfogat dem.

De åtföljdes även fjärde man från deras by vid namn Johan Lafrenson, vilken sannfärdigt betygade detta, som många hava hört, och av de närvarande vittnena framhålla vi de ädelborna och trovärdiga männen Simon Djäkne från Kvisbergs by i Vadstena socken, Hallvard Bagge från Ulvåsa i Ekebyborna socken, herr Tyrgils från helgeandshuset i Skänninge, Linköpings stift, samt Torer Bassa i Vadstena.