52

Johan, en åkerbrukare från Varsviks by i Edebo socken, Uppsala stift, blev i fastetiden så vådligt stucken aven dolk mitt i livet, att dolkspetsen troddes genomtränga och sönderskära alla hans inälvor. Han föll genast ned och låg som död en hel vecka, så att ingen av dem, som sågo honom, kunde vara säker på huruvida han var levande eller död, såframt det icke kunde bedömas därav, att han ej ruttnade och stank som ett livlöst lik.

Men då hans vänner gjort ett löfte för honom till Guds tjänarinna, reste han sig och började dag för dag tillfriskna. Inom Kristi lekamens oktav kom han den långa vägen till Vadstena och berättade detta med tacksägelse, beredd att visa ärren efter dolkstynget för dem, som ville se hur dolken trängt in genom en sida av kroppen och gått ut genom en annan. Två män från samma Edebo socken, vilka sett honom sårad, följde honom, nämligen Ingevald från Grycka gård och Rikvid från Ronö, och jämte honom bekände de detta med den sanna trovärdighetens ed.

53

Tjodolf från Knaxeröd i Kville socken, Oslo stift, Norges rike, föll ovarsamt från hästen och stötte så svårt sina könsdelar, att de krossades, men huden förblev dock hel. Därför låg han, omgiven av olidlig plåga och utan att kunna botas av något läkemedel, under ett helt år i sängen, och han förmådde icke röra sig utan någon annans stöd. Och då han redan börjat ruttna och lukta så förfärligt, att ingen kunde bo tillsammans med honom, lovade han att vallfärda till Vadstena kloster, av vördnad för Guds tjänarinna fru Birgitta, om han bleve botad genom hennes förtjänster. Han fick genast bot och begav sig åstad, så snart han kunde.

Och inom Kristi lekamens oktav kom han till oss och gladde sig åt att ha fått fullständig hälsa, och han ville vid kyrkan visa oss inför våra ögon hur sargad och förstörd han varit. Han var åtföljd av sin dotter Ubrog, som försäkrade att hon under tio veckor varit blind men blivit seende sedan hon gjort löfte om vallfärd. Han hade inga andra vittnen från sin trakt utom sin dotter men sade, att de ädelborna männen Guttorm, lagman i gården Tilbal, och Nils från gården Skistad, samma stift, vora förtrogna med händelsen och att han säkert intygat det för dem i Lunna.

54

Kristina, hustru till Mikael i Lappå by, Pedersöre socken, Åbo stift, i de yttersta gränsbygderna av de kristnas bygd, led i tre år av skarpaste hugg i inälvorna, så att hon ofta föll till marken och i samma stund trodde att hon skulle dö. Hon gjorde löften till olika helgon för att hennes smärta skulle lindras men till ingen nytta. Till slut åkallade hon vår vördnadsvärda fru Birgitta och lovade att en gång första bästa år besöka platsen Vadstena, om hon botades genom hennes förtjänster. Efter få dagar blev hon fullständigt frisk, och hon kom till oss inom apostlarna Petri och Pauli oktav och berättade händelsen under tacksägelse. Hon följdes av sin make och en annan man från samma by vid namn Sylvester, vilka enstämmigt bevittnade detta med henne. Sylvester bekände, att han varit blind i tre år men återfått synen efter att han gjort ett vallfärdslöfte till Guds tjänarinna, vilket nämnde Mikael och hans nämnda hustru Kristina enstämmigt bevittnade med honom.

55

Peter Svensson från Appelby gård i Hagebyhöga socken i Linköpings stift var stadd på resa i Norge långt från sitt hem, nästan tio dagsresor. Hans häst började halta så, att den knappt kunde beröra marken med det ena bakbenet. Då den nu motvilligt drogs fram, föll den död ner vid sextiden på kvällen. Då ägaren vid solnedgången återvände till den och rörde vid dess lemmar, fann han dem stela och kalla. Han gick därifrån och befallde någon att flå hästen och ta vara på skinnet. Men då han kom tillbaka nästa morgon, fann han den ännu icke flådd.

Denne man, som bodde nära Vadstena, hade ideligen hört berättas om mirakler och underverk, gjorda genom den vördnadsvärda frun, fru Birgitta, och han satte alltså sitt stora förtroende till henne och sade: »O vördnadsvärda fru, giv mig min häst levande tillbaka, så skall jag, då jag återvänder hem, offra dig en bild aven häst i vax», och sägande detta kastade han sig, fylld av smärta, emedan han icke hade någon annan häst med sig, ned att sova bredvid hästen. Medan han sov, kvicknade hästen till, rörde vid huvudet på den sovande och väckte honom.

Men se, här skedde ännu ett mirakel, ty hästen, som förut haltat eländigt, haltade redan mindre. Denne man återvände på femte söndagen efter Trefaldighet till sitt hem med nämnda häst frisk, kom till Vadstena på måndagen därefter, bekände detta på sann tro och infriade trofast sitt löfte. Vittnen äro de trovärdiga männen Nils Danske samt Lars och Johan Fardike, borgare i Skänninge stad och socken i Linköpings stift, dessa och många andra, mer än hundra, som voro med honom på resan.