52 Johan, en åkerbrukare från Varsviks by i Edebo socken, Uppsala stift, blev i
fastetiden så vådligt stucken aven dolk mitt i livet, att dolkspetsen troddes
genomtränga och sönderskära alla hans inälvor. Han föll genast ned och låg som
död en hel vecka, så att ingen av dem, som sågo honom, kunde vara säker på
huruvida han var levande eller död, såframt det icke kunde bedömas därav, att
han ej ruttnade och stank som ett livlöst lik.
53 Tjodolf från Knaxeröd i Kville socken, Oslo stift, Norges rike, föll ovarsamt
från hästen och stötte så svårt sina könsdelar, att de krossades, men huden
förblev dock hel. Därför låg han, omgiven av olidlig plåga och utan att kunna
botas av något läkemedel, under ett helt år i sängen, och han förmådde icke röra
sig utan någon annans stöd. Och då han redan börjat ruttna och lukta så
förfärligt, att ingen kunde bo tillsammans med honom, lovade han att vallfärda
till Vadstena kloster, av vördnad för Guds tjänarinna fru Birgitta, om han bleve
botad genom hennes förtjänster. Han fick genast bot och begav sig åstad, så
snart han kunde.
54 Kristina, hustru till Mikael i Lappå by, Pedersöre socken, Åbo stift, i de yttersta gränsbygderna av de kristnas bygd, led i tre år av skarpaste hugg i inälvorna, så att hon ofta föll till marken och i samma stund trodde att hon skulle dö. Hon gjorde löften till olika helgon för att hennes smärta skulle lindras men till ingen nytta. Till slut åkallade hon vår vördnadsvärda fru Birgitta och lovade att en gång första bästa år besöka platsen Vadstena, om hon botades genom hennes förtjänster. Efter få dagar blev hon fullständigt frisk, och hon kom till oss inom apostlarna Petri och Pauli oktav och berättade händelsen under tacksägelse. Hon följdes av sin make och en annan man från samma by vid namn Sylvester, vilka enstämmigt bevittnade detta med henne. Sylvester bekände, att han varit blind i tre år men återfått synen efter att han gjort ett vallfärdslöfte till Guds tjänarinna, vilket nämnde Mikael och hans nämnda hustru Kristina enstämmigt bevittnade med honom. 55 Peter Svensson från Appelby gård i Hagebyhöga socken i Linköpings stift var
stadd på resa i Norge långt från sitt hem, nästan tio dagsresor. Hans häst
började halta så, att den knappt kunde beröra marken med det ena bakbenet. Då
den nu motvilligt drogs fram, föll den död ner vid sextiden på kvällen. Då
ägaren vid solnedgången återvände till den och rörde vid dess lemmar, fann han
dem stela och kalla. Han gick därifrån och befallde någon att flå hästen och ta
vara på skinnet. Men då han kom tillbaka nästa morgon, fann han den ännu icke
flådd.
|