Den vördnadsvärda och av Gud älskade Katarina var dotter till den ädelborne mannen herr Ulf Gudmarsson och hans maka Birgitta, vars lov nu förkunnas i Kyrkan. Dessa båda födde i sitt fromma äktenskap åtta barn, icke så mycket åt världen som åt Gud. Guds Försyn förde Katarina, om vilken här skall berättas, till ljuset som deras fjärde och mellersta barn, överträffande sina syskon i dygder och i seders ärbarhet. När hon ännu nyss hade börjat detta jordeliv, visade Guds nåd tecken på hennes framtida helighet och renhet.

Ty när hon överlämnats åt en ammas vård, ville hon icke dia denna kvinnas bröst, emedan hon, såsom man med en trolig slutsats gissar, avskydde hennes okyska och osedliga liv. Sin heliga moders och några andra kyska fruars bröst diade hon utan motvilja, men oåterhållsamma kvinnors mjölk skydde hon som malört, med gråt och kvidande. Det var ju i överensstämmelse med Guds ordning, att hon, som helt skulle ägna sig åt Herrens tjänst, ända från sitt moderliv endast ville förtära det som var rent, alldeles som förhållandet var med Jesus och Maria i Nasaret.

Sedan hon blivit avvand, överlämnade hennes heliga moder, som bekymrade sig mycket om dotterns uppfostran, henne åt abbedissan i Riseberga, som hade ett fromt och gott rykte, för att uppfostras i heliga seder. Men djävulen, som är oskuldens förföljare och städse strävar att förkväva allt gott redan i dess begynnelse, anföll, medan abbedissan vakade i fromma böner, den sovande flickan i skepnad av en behornad oxe, kastade henne med hornen ur sängen och lämnade henne halvdöd kvar på golvet. När abbedissan hörde flickans våldsamma klagan, sprang hon så skyndsamt som möjligt dit och lade henne såsom död i sitt sköte. Djävulen visade sig ånyo i hemsk gestalt för henne och sade: »Hur gärna skulle jag inte ha dödat henne, om jag bara fått lov av Gud!»

När hon var sju år gammal, förleddes hon en gång av sina jämnåriga att leka med dockor. För att icke en sådan fåfänglig lek, som omstörtar sinnets fasthet hos många barn, skulle göra även hennes oskyldiga själ lättfärdig, hände det genom tillåtelse av den barmhärtige Guden, vilken låter aga varje barn, som han älskar att hon natten efter det hon ägnat sig åt en dylik lek i sömnen såg många orena andar i dockors skepnad komma in i hennes sängkammare; de kastade henne ur sängen och slaga henne med gissel, så att hon dagen därpå befanns vara blå på hela kroppen.

Hon lämnade därför helt och hållet all uppsluppenhet och fåfänglig lek, i samverkan med Dens nåd, som giver framgång i frestelsen. Hon beblandade sig aldrig mera med några, som lekte; fastmer visade hon en mognad, som gick långt utöver denna ålders vanliga ostadighet och oskicklighet. Så blev hon giftasvuxen. Hon förtröstade städse på Gud och den ärorika Jungfru Maria att kunna bevara sin jungfrulighet, och i lydnad för sin fader samtyckte hon till giftermål med en ädel man, herr Egard.

När bröllopsdagen kommit och de voro ensamma tillsammans i brudgemaket, förmådde denna jungfru, som var hängiven Gud och den Heliga Jungfrun, med fromma uppmaningar sin brudgum till ett kyskhetslöfte, och hon samverkade här med Kristus, ty det är han, som ingjuter all renhet och varje kyskt beslut i sina utvaldas själar. De bestyrkte med sakramentet det löfte om evig kyskhet, som de givit varandra, och älskade varandra innerligt i Herren; under den yttre världsliga ståten överlistade de renhetens fiende genom helig list. Hur kärt deras löfte var för Gud, det framgår av följande bevis, som är värt att omtala.

Då hennes alltid gudfruktige man en gång på ädlingars vis jagade dovhjort med hundar, så hände det, att fru Katarina tillfälligtvis färdades i vagn i samma skog för något bestyrs skull. En hind, trött av den vilda jakten och hetsad av hundarna, tog, glömsk av all skygghet, sin tillflykt till henne som till sitt enda beskydd och gömde milt och tamt sitt huvud i skötet på den kyska kvinnan, som hos sig själv undertryckt de djuriska drifterna.

När mannen och de andra, som förföljde villebrådet, uppsökte fru Katarina, visade hon dem hinden, som gömde sig under hennes kjortel, och bad ödmjukt, att hon skulle få ge sin fånge - härmed menade hon djuret - friheten. De gåvo gärna sitt samtycke härtill, och djuret sprang in i skogen igen. Tillsammans gladde de sig mycket i Herren, kände hugsvalelse och tackade Honom, som kuvar och tämjer de vilda djuren.

För att icke den inre fienden, nämligen köttet, skulle uppresa sig mot anden, brukade de, sedan de en del av natten vakat i fromma böner och mödat sig med knäböjningar, lägga sig att sova på hårda golvet i sin kammare, med ett täcke över sig och en kudde under huvudet. Inte ens om vintern förmildrade de denna askes, ty ju mer bekvämlighet de försakade för Guds skull, desto mera upptändes de av den gudomliga kärlekens glöd.

Den vördnadsvärda frun sökte ofta genom förmanande ord och genom att likt sin mor öva dygd och botgöring i sin fromme mans sinne inprägla, vad hon själv i sin barndom hade iakttagit hos sin heliga moder Birgitta och lärt sig av andra, ty hon ville, att de skulle dana sig efter denna förebild. Därför förenade de fastandet med fromma vakor och böner, så att de måtte blomstra i själens alla dygder och köttet måtte underkasta sig anden och tjäna den som sin rättmätige härskare.

Av kärlek till Gud och för sin egen frälsnings skull älskade de båda försakelsen, som är så prisvärd, i det att de icke blott avhöllo sig från det, som var otillåtet, utan även från det tillåtna och medgivna, ty de visste, att återhållsamheten förlänger livet, bevarar kyskheten, behagar Gud, fördriver de onda andarna, upplyser förståndet, stärker sinnet, kuvar synderna, betvingar köttet samt lockar och eldar hjärtat att älska Gud. Saligt var alltså detta äktenskap - det var icke köttets åtrå, som gjorde de två hjärtana till ett, utan det var den kärlek, som är i Jesus Kristus. I kyska omfamningar sammanhöll denna gudliga kärlek deras saliga äktenskap; såvitt möjligt sökte de efterlikna Marias och Josefs allraheligaste jungfruliga äktenskap, av vördnad och kärlek till den barmhärtige Guden.

De voro i sina dagar såsom två liljor i Herrens örtagård, skönt doftande i det äkta ståndet, lysande i kyskhetens glans inför Herren, som iakttager alla, och inför sin nästa, ljuvligt välluktande genom sina dygders exempel och utövning och genom sitt goda rykte. Emellertid hände det, att några av deras husfolk, som aldrig mött en så ovanlig återhållsamhet och ett så andligt äktenskap, inför riddaren herr Karl, fru Katarinas bror, förklenande talade om allt detta såsom gagnlöst och överspänt.

När denne fann ett lämpligt tillfälle härtill, gick han hemligen in i deras sovkammare och fann dem då, icke såsom makar sökande sinnlig njutning, utan såsom fromma klostermänniskor, iklädda sträva yllekläder, sovande var för sig på golvet i stället för i den mjuka sängen. Herr Karl, som var oförståndigare än de, tadlade herr Egard och hans hustru, sin syster, såsom varande överspända och enfaldiga. Men de uthärdade förebråelsernas regnskurar, smädelsernas floder och hånets stormvindar med tålamod och veko ingalunda från kyskhetens föresats och återhållsamhetens grundval.

De voro nämligen befästade på den heliga uthållighetens fasta grund. Emellertid är det icke tillfyllest med kroppens renhet, om icke även sinnets renhet följer jämte sann ödmjukhet till Guds ära, ty såsom kroppens renhet är frihet från människornas befläckelse, så är ödmjukheten frihet från de onda andarnas befläckelse; djävlarna blanda sig ju med själarna och förgifta dem med högmod, liksom människorna med kropparna och förgifta dem med vällust.

Därför strävade denna vördnadsvärda fru att använda ödmjukheten som försvar för sin renhet. Hon började också så småningom att lägga bort de kläder, som avvika från det gamla lovvärda svenska bruket och i vilka de förnäma nu för tiden bruka prunka i stort överdåd, och hon avstod icke för nedsättande och förlöjligande omdömens skull från iakttagandet av fosterlandets ödmjuka och ärbara vana.

Många adelsdamer, väninnor och fränkor till henne, lade efter hennes exempel bort praktfulla dräkter och överflödig prydnad. Hennes broders, herr Karls, hustru, en av de förnäma damerna, gjorde visserligen i början hårdnackat motstånd mot svägerskans råd och föredömen, men omvändes genom en särskild gudomlig besökelses orakelord till en bättre livsföring. Det hände nämligen i Vår Frus kapell i staden Kalmar, där den vördnadsvärda fru Katarina och hennes broders hustru tillsammans bådo inför Vår Frus bild, att den sistnämnda, alltså herr Karls hustru, slumrade in för en kort stund, och hon tyckte sig då se den Heliga Jungfrun blicka på hennes svägerska med milt anlete men däremot se på henne själv med stränga ögon och förtörnad uppsyn.

Mycket förskräckt över denna syn började hon gråtande anropa den Heliga Jungfrun, i det hon sade: »Min fru, varför ser du så förskräckligt på mig?» Jungfrun sade då: »Varför lyder du icke min älskade Katarinas råd? Om du på hennes råd och exempel förbättrar din dräkt och dina seder, så skall jag i min nåd huldrikt se på dig.» Hon vaknade och var icke otacksam för denna förmaning; hon lade bort de fåfänga prydnaderna och sökte efterlikna fru Katarinas ödmjukhet och dygder. Hennes man, herr Karl, som ännu var alldeles världslig, såg, att hans maka förändrat sin klädedräkt och anlagt fromma vanor.

Han blev uppbragt och sade förebrående till sin syster fru Katarina: »Är du inte nöjd med att du själv gör dig till en begin? Skall du nu också göra min hustru till begin och till en visa för folk?» För Herrens skull utstod hon tåligt sådana förebråelser och begabbelser, ty hon avskydde högeligen att höra sina dygdiga gärningar berömmas. Dem, som berömde henne, bönföll hon för Kristi barmhärtighets skull, att de icke skulle säga eller tycka något dylikt om henne. Sina intima vänner bannade hon ofta med tårar, då de prisade henne helig för att hon var jungfruligt kysk och legat orörd i den äktenskapliga bädden, och hon besvor dem att icke på något sätt nämna sådant om henne.