En kort tid efter det att Katarina blivit bortgift av sina föräldrar, dog hennes fader, herr Ulf Gudmarsson, furste och lagman i Närke, i rätt hög ålder i Alvastra kloster och blev hedersamt begravd. Efter hans död reste den heliga Birgitta, fru Katarinas moder, på Kristi befallning till Rom. Och när hon bekymrat önskade få en person, som förtroligt kunde hjälpa henne i svåra bestyr och vara henne till tröst i hennes pilgrimsfärd, fick hon det svaret av Kristus, att hon ej skulle oroa sig häröver, ty han skulle skicka henne en person, som skulle vara henne en trogen hjälparinna i hennes av Gud anförtrodda sysslor och som han även skulle beskära en särskild nåds välsignelse.

Sedan ungefär fem år förflutit efter det den heliga Birgitta kommit till Rom från sitt fädernesland, började fru Katarina glöda av en så stor åtrå att vallfärda till Rom, att hon, på grund av sin suckan och sin dagligen växande längtan, nästan tycktes vara sjuk. Hennes gudfruktige man förvånade sig och frågade om orsaken till ett sådant suckande och en sådan ovanlig trånad. Hon, som hade ett stort förtroende för sin så milde och gudfruktige man, öppnade sitt hjärtas hemlighet för honom.

Hennes kloke man, som hade lärt känna hennes livs stadga, tänkte att en sådan ingivelse väckts av Herren och vågade därför icke motsäga henne, fast han älskade henne innerligt. Men eftersom han fruktade, att en så ung och skön kvinna (hon var endast aderton år) kunde utsättas för något fientligt överfall på en så lång vallfärd, dröjde han någon tid med att giva sitt samtycke.

Till slut besegrades han dock av gudsfruktan, som ju avråder oss från att motstå Guds vilja, och villfor makans enträgna begäran. Man beredde nödig färdkost för henne och hennes följe; man skaffade hedersamt resfölje åt henne, och redan väntades hennes avresa från fäderneslandet. Men denne dygdernas gamle förföljare, som bemödar sig att omintetgöra heliga och goda föresatser, om han kan, eller åtminstone, om han icke kan detta, försöker hindra dem, han eggade herr Karls, fru Katarinas broders, själ till vrede mot henne, så att han skrev till hennes man herr Egard och hotade honom med döden, om han tilläte hans syster att fara ifrån landet.

Emellertid anlände brevet, medan herr Egard var borta från hemmet för att uträtta ärenden, och föll i fru Katarinas händer. Hon misstänkte vad det innehöll och öppnade det. Efter att ha läst om hotelsen lät hon sin morbror, herr Israel, en både mäktig, from och klok man, ta del av brevet. Denne tröstade henne milt i Herren och uppmanade henne att icke avstå från sin heliga föresats för broderns hotelsers skull. Samtidigt försäkrade han henne, att han skulle avvända hans hotelse mot hennes man herr Egard. Så hugnade han henne med ord och med penninggåvor samt uppmuntrade hennes snara avresa från landet.

Inom kort reste hon jämte herr Gustav Tunason, marsk av Sverige, och två damer från Sveriges rike på ett skepp. Sedan hon med stor svårighet farit över havet reste hon, ledsagad av de ovannämnda, genom länderna Tyskland och Italien och anlände i augusti månad till Rom. Hennes heliga och Gud värdiga moder S :ta Birgitta var just vid denna tid vid Bologna i Farfa kloster för att på Kristi bud tillrättavisa abboten och bröderna därstädes; hon vistades alltså där någon tid med sin vördnadsvärde andlige fader, herr Petrus Olavi, och några få andra av sitt husfolk.

Fru Katarina med sitt följe sökte mycket orolig modern i Rom under hela åtta dagar, ty hon kunde icke ana, vart denna begivit sig. Emellertid förnam herr Petrus, den heliga Birgittas biktfader, en underlig aning och ingivelse i sin själ; han kände en så stark maning att fara tillbaka till Rom, att han varken kunde sova eller äta, förrän han begivit sig på väg mot Rom. Den heliga Birgitta skickade ogärna i väg honom, men han reste dock och kom snabbt fram till staden, och i S:t Peters kyrka träffade han fru Katarina och hennes följeslagare. Han mottog dem med stor glädje och insåg i sanning, att Herren påskyndat hans återfärd till deras tröst. Nästa dag begåvo de sig jämte herr Petrus till nämnda kloster för att besöka fru Birgitta.

Abboten på orten tog vördnadsfullt emot dem av tillgivenhet för fru Birgitta, genom vars heliga förmaningar han blivit omvänd till ett bättre liv. Under några dagar vistades de tillsammans där, men på den heliga Birgittas råd återvände de till Rom och fullgjorde mycket ödmjukt sina vallfärder genom besök i stationskyrkorna och vid helgongravarna. Efter att ha tillbragt några veckor i Rom, beredde sig fru Katarina att återvända till hemlandet.

När hon redan stod resfärdig, frågade hennes moder, den heliga Birgitta, henne på Kristi bud, om hon till hans ära ville stanna kvar i Rom med henne och för Kristi sak utstå allehanda mödor och besvär. Helt upptänd av Anden, svarade hon, att om det behagade Kristus, så ville hon gärna övergiva icke blott fädernesland, vänner och anhöriga, rikedomar och nöjen, utan t. o. m. sin man, som hon älskade mer än sin egen kropp.

Sedan hon alltså samtyckt att stanna kvar, uppenbarade Kristus sig för hennes moder, S:ta Birgitta, och sade: »Din dotter Katarina är den person, som jag lovat dig till trogen medarbeterska i de uppdrag, som skola lämnas dig från himmelen. Hon är den sköna kvist, som jag själv vill plantera under min högra arm, för att den skall växa till ett fruktbart träd. Och emedan hon behöver nådens regn, skall jag vattna henne med min vishet. Råd henne alltså, att hon stannar kvar hos dig någon tid, ty det är nyttigare för henne att stanna kvar än att återvända hem.

Ty jag vill göra med henne, såsom en fader gör med sin dotter, vilken älskas och begäres till äkta av två män, av vilka den ene är fattig och den andre rik, under det att flickan älskar dem båda två. Därför, när den kloke fadern ser jungfruns känslor och att den fattige älskas av henne, så ger han den fattige kläder och gåvor, men med den rike förmäler han sin dotter. Så vill även jag göra. Hon älskar ju både mig och sin man.

Och emedan jag är den rikare och allas herre, så vill jag förse honom med mina gåvor, som äro nyttigare för hans själ, alldenstund det behagar mig att snart kalla honom till mig. Och den sjukdom, varav han lider, är ett tecken på att han skall dö. Och eftersom han nu skall framträda för den Allsmäktige, bör han ha sin redovisning i händerna och vara befriad från köttsliga ting. Men henne vill jag föra och återföra hem till sig, tills hon blir lämplig för den gärning, som jag av evighet förutsett och som det täckes mig att visa henne.»