När nu denna lovvärda fru Katarina bodde i Rom under sin heliga moder Birgittas livstid, utmärkte hon sig trots sin ungdom (jag skulle tro att hon var tjugo år) för allvarliga seder, och fast hon var gammal till sinnet, var hon prydd med en kroppslig fägring, som förförde mångas hjärtan och gjorde henne behaglig i allas ögon. Många adelsmän önskade sålunda taga henne till äkta och friade än personligen, än genom andra till denna fru, i det de lovade henne stora och dyrbara ting i bröllopsgåva, om hon samtyckte att gifta sig med dem.

Men hon svarade dem ståndaktigt, att hon lovat evig avhållsamhet och att hon icke på nytt ville ingå äktenskap med en jordisk brudgum. Fångade i sin blinda kärlek försökte de att med hotelser och övervåld framtvinga vad icke löften och smicker kunnat. De lade därför försåt på gatorna och vid vägpassen för att taga henne till fånga, så att hon icke, styrkt av sin moders fromma råd, skulle vägra dem sitt samtycke.

Det hände alltså på en helgdag, då hennes moder var upptagen av andra göromål, att fru Katarina med många adliga fruar från staden Rom vandrade till San Sebastiano fuori le mura för avlats vinnande. En greve låg då med stort följe gömd bland vingårdarna för att se efter, om händelsevis fru Katarina med de andra adelsdamerna skulle färdas fram där. När han såg, att hon var i deras skara, befallde han de sina vara beredda att fånga henne; de skyndade sålunda fram ur sina gömslen för att röva den oskyldiga, men förgäves spänna de sin ondskas båge.

Herrens rådslut var dem övermäktigt; han skyddar och försvarar ju alltid dem, som hoppas på honom. Ty när de gudlösa skulle göra sitt anfall, se då kom en hjort hastigt springande emot dem, och medan de, genom Guds vink, voro upptagna med att fånga den, skyndade fru Katarina med de andra damerna tillbaka in i staden, och så rycktes hon såsom en liten dovhjort ur deras händer och såsom fåglarna ur jägarnas fällor. Den saliga Birgitta, hennes moder, som i anden såg den fara, ur vilken hon blivit befriad, sade till henne, när hon kom hem: »Välsignad vare den hjort, som i dag barmhärtigt räddat dig från den rytande ovännens försåt, såsom Guds ärorika moder värdigats visa mig, när jag förrättade bön».

Hon kunde därför säga med den förälskade bruden i Höga Visan: »Skynda åstad, min vän, lik en gasell eller lik en ung hjort, upp på de välluktrika bergen». Från denna dag vågade hon icke gå öppet mellan vallfärdsstationerna; hon besökte blott den kyrka, som låg närmast hennes hus, och ville sällan synas på gatorna utan föredrog att stanna hemma i sitt hus »på sina fötter», »ty fasta fötter på en stadig kvinnas ben», heter det. Utanför Roms murar vågade hon ingalunda gå, såframt hon icke på förhand visste sig vara tryggad genom ett gudomligt orakelord, ty hon ville ej, att djävulens förhoppning om henne skulle bereda honom glädje. Men när hon genom någon av moderns gudomliga uppenbarelser fick säkerhet om att ingen fara förelåg, så tvekade hon icke alls att gå till avlatsplatserna.

Det hände sålunda, när S:t Laurentii högtid stundade, att S:ta Birgitta på aftonen till Larsmässodagen sade till sin dotter fru Katarina: »I morgon skola vi med Guds nåd tillsammans gå till San Lorenzo». Fru Katarina svarade henne: »Fru moder, jag fruktar mycket, att den där greven, du vet, med våld rycker mig bort från ditt sällskap på vägen». Modern sade till henne: »Jag hoppas fast och förtröstar på Herren Jesus, att han i dag barmhärtigt må befria oss ur dennes händer och bevara oss från all fara». På Larsmässodagen gingo de hemifrån och gjorde då korstecknet fem gånger, anbefallande sig åt Kristi fem sår och åt S:t Laurentii beskydd.

Förskansade med detta värn kommo de oskadda fram till kyrkan San Lorenzo. Greven hade redan under natten gömt sig med sina tjänare i en vingård nära vägen, för att han, när dagen bröt in, skulle kunna rusa fram ur sitt gömsle och röva bort den omisstänksamma. Men Gud förödmjukade honom, som låg där fördold i sitt försåt. Ty när solen redan var uppe, ja en stor del av dagen förflutit, började tjänarna bli utledsna, och de sade till greven: »Herre, varför ligga vi kvar här?» Greven svarade: »Vi måste vänta på den damen, som vi tänkt röva i dag». Tjänarna sade: »Det är en lång stund sedan hon gick förbi här; hon måste för länge sedan ha hunnit fram till kyrkan San Lorenzo». Greven frågade dem då, om det redan vore dag. De svarade honom: »Förvisso, herre, den klara dagen strålar kring oss, och solen är högt på himmelen».

Då först förnam greven, att Herrens hand var utsträckt mot honom, som bedrev sin onda gärning. När han slog upp ögonen, såg han nämligen ingenting, och på sin begäran blev han förd till samma kyrka San Lorenzo. Då han kommit dit, frågade han tjänarna, om de kunde se fru Birgitta och hennes dotter där. De sökte i mängden av kyrkobesökare och meddelade honom, att de voro där. Han bad då genast att bli förd till dem, och när han förts fram till dem, kastade han sig ned, erkände med högljudd gråt att hans nuvarande trångmål var ett straff för hans ondska och bad dem ödmjukt om den nåden, att de för Guds skull måtte förlåta honom hans synd.

Han lovade Gud, att han aldrig mer skulle försöka något sådant och tillade även, att han i mån av sina krafter skulle vara deras försvarare och hjälpare samt att han välvilligt och beredvilligt skulle befordra alla deras önskningar. När de bådo för honom, återfick han genast sina ögons ljus. Från den dagen höll han dem i stor vördnad och heder och bevisade dem åtskilliga välgärningar. Denne greve berättade inför påven Urban V och kardinalerna om den nåd och det under, som vederfarits honom, och han prisade Guds storverk.

Jag bör ej förtiga, med vilka anfall människosläktets vedersakare genom sina gynnare bestormade hennes åt Gud helgade kyskhet och hur dygdernas Herre, Kristus, ärans Konung, barmhärteligen befriade henne från dem. Det hände nämligen, att S:t Franciscus uppenbarade sig för den saliga Birgitta och uppmanade henne att besöka hans rum. Hon var S:t Franciscus mycket tillgiven, lydde genast och beredde sig att vandra till Assisi, till den åt detta helgon vigda kyrka, som kallas Portiuncula.

Kristus befallde henne, att fru Katarina skulle följa med henne, eftersom denna längtade så ivrigt att få vallfärda dit, och han försäkrade henne även, att han nådigt skulle bevara dem för de faror, som hotade på vägarna, och att de ej behövde hysa fruktan, ty fastän vedersakaren skulle uppväcka många försåtställare, skulle dock han själv underbart rycka dem ur dessas händer och rädda dem. De begåvo sig alltså åstad med passande följe till Assisi.

Så hände det en gång under färden, att aftonen överraskade dem, innan de hunnit fram till något hederligt härbärge, ty de hade gått vilse i snårskogarna och de obanade bergsbygderna. I skymningen kommo de till ett litet fattigt värdshus. Värden tog knappt emot dem, och de satte sig i de trånga vrårna i denna hydda för att något skydda sig mot regnet och snön. I nattens första timmar kom en stor skara rövare dit. De tände en brasa, sågo allas anleten, blevo intagna av fru Katarinas sköna anlete och kastade kärleksord till henne.

Vem skulle kunna beskriva, av vilken fruktan hennes oskyldiga sinne ansattes, när de rytande lejonens förfärliga röst skallade! Ingen mänsklig hjälp står att få, men med ödmjuk fromhet åkalla de Guds beskydd allena. Välsignad vare Gud, som räddar dem som hålla fast vid honom! När de, upptända av lidelsens brand, voro färdiga att rusa på henne, hördes plötsligt ett våldsamt anskri som av en annalkande krigshär, och man hörde även klang av vapen och ett uppmanande rop: »Tag fast rövarna!» När dessa eländiga illgärningsmän hörde allt detta buller, blevo de bestörta, togo till flykten och vågade icke mera återvända till detta värdshus under samma natt, ty en plötslig och oförmodad fruktan hade gripit dem, och de flydde eftersom de trodde, att en hel här av starka, beväpnade soldater kommit dit.

Men den saliga Birgitta, hennes dotter fru Katarina och deras följe dröjde under sin Guds beskydd kvar där under natten, och när det blivit morgon, fortsatte de sin vallfärd till Assisi. Bovarna, som om natten skrämts av Israels väktare, ställde följande dag försåt vid vägen och lade sig på båda sidor om den väg, där fru Birgitta och Katarina skulle dra fram med sitt husfolk; så ville de ännu en gång utsträcka sina händer till orättfärdighet.

Men kvinnorna förtröstade på Herren och vandrade fram på öppna vägen; de sågo hur rövarna på båda sidor om vägen lågo beredda till ont, men själva kunde de ej varseblivas av rövarna, ty allenast över dessa låg en tung natt utbredd, en avbild av mörkret, ehuru hela jorden runtomkring upplystes av det klaraste solsken. Så undkomma kvinnorna ur deras händer och fullbordade i Herrens namn sin vallfärd till S:t Franciscus' helgedom, där de underbart vederkvicktes av gudomliga hugsvalelser. Under stor glädje och lovprisande Guds undergärningar återvände de till Rom.