Den vördnadsvärda fru Katarina övervägde alltså, hur Gud i sin kärlek och godhet bevisat henne den välgärningen att bevara henne. Såsom en för Gud välbehaglig dotter lade hon ödmjukhetens grund i sitt hjärta, den dygd, som gör människorna kära för Gud, drager Guds mildhet till sig, bevarar de övriga dygderna i sin kraft och innehar herraväldet över dem. Hon visste ju, att då det mänskliga sinnet vilar på ödmjukhet, så uppflammar den förvisso i kärlek till Gud och de himmelska.

Därför ägde hon icke blott ödmjukhet i så måtto, att hon uppriktigt föraktade sig själv, utan hon ville även föraktas av andra och anses värdelös. Fast hon var stor i förtjänst och välbehaglig i Guds ögon, ville hon likväl ej, att andra skulle kalla henne helig utan blott synderska. Hon bemödade sig sålunda att allt innerligare tjäna Herren i ödmjukhetens ande. Efter sin egen uppfattning satte hon sig alltid lågt, och inför människorna ödmjukade hon sig i ord och åthävor och i allt sitt görande och låtande; att berömmas för något, som hon gjort, avskydde hon högeligen.

Därför tadlade hon skarpt en av sitt husfolk, som berömde henne för de nådegåvor Gud beskärt henne, i det hon sade: »I vår Herres Jesu Kristi namn besvär jag dig, att du aldrig mera säger eller tycker sådant om mig, jag som är en sådan föraktlig och ovärdig synderska. Men må Han välsignas av hela sin skapelse, Han som verkar allt gott i alla!»

Med vilken kärlek och helig glöd hon deltog i gudstjänsten, skulle bli för långt att berätta. Från sin barndom läste hon dagligen Jungfru Marie tidegärd, de sju botpsalmerna och många privata böner. Och med vilken iver hon förrättade sina enskilda böner framgår av detta. Före insomnandet knäböjde hon fyra timmar i sträck, under det hon slog sitt bröst och fällde många tårar vid tanken på Kristi bittra pina, och erbjöd sig så varje kväll som ett offer åt Herren.

När hon lagt sin av daglig och nattlig möda uttröttade kropp i sängen, njöt hon blott en kort sömn; hon steg alltid upp före gryningen till böner och förrättade så i tystnad sitt dagliga offer om icke någon tillfrågade henne, och hon upphörde icke utan tvingande nödvändighet med sitt heliga förehavande före middagstiden.

Hur stor framgång hon hade hos Gud med de böner, som hon bad för andra i kärlekens och medlidandets ande, det synes klart av många järtecken. Ty då hennes fromma moder S:ta Birgitta ännu levde och bodde med henne i Rom, låg fru Katarina en dag i bön framför den helige evangelisten Johannes' altare i S:t Peterskyrkan. Då visade sig en kvinnlig pilgrim i vit klänning, omgjordad med ett bälte och bärande en vit slöja på huvudet samt en svart kappa utanpå klänningen; denna kvinna gick hastigt fram till fru Katarina, hälsade henne vid namn och bad ödmjukt, att hon skulle bedja för den norska kvinnans själ.

Fru Katarina reste sig upp och frågade henne, varifrån hon var. Pilgrimen svarade, att hon var från Sverige och att hennes broder herr Karls hustru hade dött. Fru Katarina inbjöd henne till sin moders hus, men pilgrimen ursäktade sig och sade, att hon ej hade tid att stanna. »Bedjen varmt för den norska kvinnans själ», sade hon ånyo. »Snart skolen I få bud ifrån edert hemland och en god hjälp, ty norskan har testamenterat eder sitt gyllene diadem». Därmed försvann hon. Fru Katarina förundrade sig, vände sig till tjänarinnorna, som stodo bredvid henne, och frågade, vart den person, som talat med henne, tagit vägen.

De svarade: »Vi hörde, att I taladen med någon, men vi ha inte sett någon». Häpen berättade fru Katarina för sin moder, den saliga Birgitta, vad hon hade sett och hört. När modern bad i denna angelägenhet, uppenbarades det för henne från ovan, att fru Gyda, herr Karls hustru, var död, och hennes själ uppenbarade sig för henne och bad om förböner. Icke långt därefter kom Ingevald Amundsson, fru Katarinas tjänare, från Sverige, förkunnade nämnda fru Gydas död och bragte dem den testamentariska gåvan, nämligen det gyllne diademet eller kronan, som hon under sin livstid, efter sitt lands sed, brukat bära. Denna fru Gyda var av adlig norsk ätt. Men kronan hade ett så högt värde, att den saliga Birgitta, hennes dotter och allt deras husfolk under ett helt år kunde skaffa sig tillräcklig föda för dess pris.

Genom detta kan man i sanning se, hur väl hennes böners offer upptogs av Gud, eftersom hon genom gudomlig mildhet förunnades att utkräva befrielse för en själ, som var i skärselden. - Det var denna vördnadsvärda frus vana att, när bönetimmen nalkades, uppsöka en avskild plats och fly bullret för att kunna giva Gud en värdig offertjänst, och hon trodde sig bli desto snabbare bönhörd, ju mer hon ur djupet av sitt bröst ropade till Herren. Och om den lekamliga tungan teg, så upphörde dock icke livets renhet att bedja till Herren med fromma verk och övningar. Att denna vördnadsvärda fru var mycket medlidsam och kärleksfull mot sin nästa, kan man förstå, ty allt från sin barndom blev hon allt misskundsammare mot de fattiga och sjuka, ju äldre hon blev.

Hennes moder, den högtheliga Birgitta, brukade föra med sig sin flicka till sjukhusen, där hon fromt och utan smittofruktan behandlade de sjukas sår och bölder med sina händer samt bevisade dem många välgärningar och gav dem tröstande ord, och så gav hon den unga ett exempel, hur denna borde handla på liknande sätt emot de fattiga och sjuka för Guds skull.

Och om några tadlade denna vördnadsvärda frus fromma moder för att hon förde med sig sina späda flickor till de fattigas och sjukas hus - de fruktade nämligen, att barnen kunde ådraga sig någon smitta genom de sjukas orenlighet - så svarade hon dem milt, att det var för att de skulle lära sig att tjäna Gud i de fattiga och sjuka, som hon förde sina döttrar till de sjukas boningar. Därför ha vi all rätt att tro om denna vördnadsvärda fru, S:ta Birgittas dotter, att medlidandet med sjuka och fattiga växte hos henne, ju äldre hon blev, ty hon besökte dem flitigt, gav dem tröstande ord, lättade deras armod med fromma allmosor och gick härvidlag efter förmåga i sin heliga moders fotspår.

Ty hennes heliga moder Birgittas ord, som hon hade hört, och de kärleksverk, som hon sett modern utöva, hade genomträngt hennes hjärta med mildhet, så att hon av hjärtat ömkade de fattiga, genom ord bevisade, att hon led med de lidande, bistod dem med gärning och frikostigt utövade välgärningar. Hennes moder sov nämligen på bara golvet, och av hult, dotterligt medlidande steg hon om natten tyst upp och lade sin kudde under hennes rygg för att mildra sovlägrets hårdhet.

O vilket milt och kärleksfullt medlidande, som hur obetydligt till sin verkan det än var, dock visade att en verklig kärlek låg till grund, en sådan kärlek som en god dotter bör hysa till sin moder! O hur lycklig är ej den moder, som i köttet födde en sådan dotter till världen, ja ännu lyckligare emedan hon genom sina fromma föredömen och sitt livs helighet andligen födde henne åt Kristus, allas Herre, och fostrade henne för hans heliga tjänst!

Och eftersom världens och köttets begär äro de största hinder för andakten och bönen, bemödade hon sig mycket att fjärma dessa begär från sin själ och späka sig; hon eftertraktade fattigdomen och omfattade frivilligt ett simpelt levnadssätt av kärlek till Gud, för att hon desto bättre måtte kunna följa Kristus, som blivit fattig för hennes skull. Hon följde honom i sanning och försakade världens rikedomar och köttets njutningar, som pina och besvära sina älskare.

Hon hyste förakt för den världsliga äran och satte den under andens lydno, på det att hon skulle kunna utvidga Guds ära, och för att göra större framsteg på Guds väg underkastade hon sig i lydnad en annans vilja, i det hon ansåg det för en stor ära att vara fattig för Herrens skull och ringaktas av världen. Timliga ägodelar och den hugnad, som syskon och fränder skänka, bannlyste hon helt och hållet från sina tankar; hon föredrog landsflykt framför sitt hemland för att desto strängare kunna fästa sin själs uppmärksamhet på Kristus, som hon älskade, och på det eviga.

Men denne hulde belönare förvandlar allt förödmjukande, som hans vänner av kärlek till honom ha tagit på sig, till ära och heder för dem, icke blott i det tillkommande utan även i det närvarande livet, och han förbytte nu denna vördnadsvärda fru Katarinas fattigdom och försakelse till berömmelse och prydnad. Det hände nämligen en gång, medan hennes heliga moder Birgitta levde, att några förnäma romerska damer bådo henne att gå ut och lustvandra med dem utanför stadsmurarna, ty alla älskade henne mycket för de mångfaldiga nådegåvor, som Gud beskärt henne.

Hon utmärkte sig ju genom sin stora fromhet och sina seders allvar, var strålande skön samt vänlig och prisvärd i umgänget. Hennes moder, den heliga Birgitta, kände dessa damers utmärkta ärbarhet och tillät sin dotter fru Katarina att promenera utanför Roms murar, icke för lättfärdig sysslolöshets utan för sin vederkvickelses skull. De gingo alltså ut ur staden och kommo till vingårdarnas murar. Några av dem sågo vindruvorna hänga ut över murarna och bådo fru Katarina, som var lång till växten, att hon skulle plocka ned druvorna åt dem utanför vingården. På grund av sin självvalda fattigdom hade hon trasiga och lappade ärmar, men hon blygdes icke att bland så förnäma fruar anses fattig och simpel.

Hon sträckte alltså upp armarna för att plocka vindruvorna, och då tyckte fruarna, att hennes armar voro beklädda på bästa sätt med purpur och ädelstenar. Därför förundrade de sig alla mycket, berörde och betraktade dessa ärmar, som skimrade av kostbar purpur, och sade till henne: »O donna Katarina, vem skulle kunna tro, att I någonsin villen nyttja en så dyrbar dräkt!» Detta bevittnade tjänstefolket, som då var närvarande, samt hennes biktfader magister Petrus, helig i åminnelse.

En annan gång, när Kristina under sin moders livstid var svårt sjuk och låg till sängs, meddelade en romersk adelsman vid namn Ludovico, som var deras synnerlige vän, den heliga Birgitta, att han ville besöka hennes sjuka dotter. När deras tjänare hörde detta, blygdes de sinsemellan över att en så hög herre skulle se henne ligga till sängs i sådan fattigdom. Hon låg nämligen på en halmbädd, med en liten kudde under huvudet och med en gammallappad kappa till täcke.

Men Herren Jesus Kristus, som i sin fattigdom höjde sina fattiga vänners armod till ära och heder, han smyckade med sin outsägliga nåds rikedom även denna frivilligt fattiga kvinnas låghet och försakelse i den mäktige och rike herr Ludovicos åsyn, ty när denne herre med sitt stora följe kom till den sjukas rum, tycktes honom hennes säng bäddad med de yppersta kläder och försedd med ett gyllene och scharlakansfärgat täcke ovanpå. Storligen förundrad sade han till sina medföljande tjänare: »Dessa damer anses av alla vara fattiga. Därför bruka de ofta låna pengar till sina nödvändiga utgifter; det vore bättre, att de sålde detta fina och kostbara purpurtäcke, som vi ha sett i deras hus, än att tyngas av ett sådant armod och av en sådan brist på föda och kläder.»

Hur mycket fru Katarinas frivilliga fattigdom behagade Gud och den ärorika Jungfrun, blev uppenbart för den heliga Birgitta, medan hon bad i sin andes ljuvhet. »O min allra käraste fru», bad hon, »jag beder dig för den kärleks skull, som du hyser till din älskade Son, att du måtte hjälpa mig att älska honom av hela mitt hjärta. Jag känner mig vanmäktig till att älska honom med så brinnande kärlek, som jag borde. Därför beder jag dig, barmhärtighetens moder, att du värdigas binda hans kärlek över mitt hjärta och av all kraft draga det till din Son, fjärma det från all köttslig kärlek, ja draga det desto kraftigare eftersom det är så tungt.»

Jungfru Maria svarade henne: »Välsignad vare Han, som ingiver dig sådana böner. Men fast det synes dig ljuvt att samtala med mig, så må du likväl gå och sy ihop din dotter Katarinas kjortel, hon som mera gläder sig åt en gammal och lappad kjol än åt en ny och som finner mera behag i grått vadmal än i siden eller annan dyrbar klädnad. Salig är hon, som frivilligt lämnade det världsliga!

Hon lämnade sin man med hans goda vilja och samtycke, honom, vars kropp hon älskade mer än sig själv och vars själ hon älskade mera än bådas kroppar; ja hon lämnade bröder och systrar, fränder och vänner kroppsligen, på det att hon måtte kunna hjälpa dem andligen, och jordiska ägodelar bekymrade hon sig icke om. Därför att hon lämnat sina anhöriga äro alla hennes synder henne förlåtna. Hon må nu allt framgent vara ståndaktig, ty i ersättning för jordisk egendom skall himmelriket givas henne och själve Jesus Kristus till brudgum. Och alla, som älska henne, skola för hennes skull göra framsteg på vägen till Gud.»