Fastän fru Katarina, skrudad i dygdernas mångfald, doftade för alla genom sin helighets och sitt goda namns rykte, så berömdes hon dock särskilt för sitt tålamod mot sitt husfolk. Ty hon betänkte noggrant, att då själen icke genom tålamodet hejdar sin upprördhet, så förvirrar den även det goda, som den gjort i lugnt tillstånd, och förstör genom oväntad tillskyndan det, som den kanske under långt och förutseende arbete byggt upp. Det är tämligen lätt att bära en anspråkslös dräkt och gå med böjt huvud, men tålamod inför en oförrätt visar den verkligt ödmjuke.

Ty såsom salvor icke kunna dofta vida omkring, såframt de icke omröras, så doftade den vördnadsvärda fru Katarina vida omkring genom tålamodets dygder, då skymf och kränkning orättvist tillfogades henne. Hon var helt upptagen med att på trefaldigt sätt öva tålamodets dygd. Av sin nästa uthärdade hon nämligen med yttersta tålmodighet tillfogade förluster, förföljelser, förnärmelser och förklenande tal. Hon blev ofta bannad av tjänarinnorna och husfolket och fördrog då med jämnmod ovänlighet och oförrätter, i det hon med mildhetens ande älskade sina smädare såsom välgörare.

En from nunna i Vadstena, Margareta Karlsdotter, som i fem år tjänat fru Katarina, berättade om denna hennes tålamodsdygd, att hon aldrig någonsin hörde något otåligt ord av henne eller kunde förnimma tecken på vrede mot dem, som förolämpade henne. Därför är det mycket beklagansvärt och tadelvärt, när somliga för en obetydlig förolämpning eller eljest för något tecken eller något ord till den grad åsidosätta kärleken, att de på flera dagar icke vilja tala, hysa vänskap eller visa tecken på vänskap mot nästan eller befordra hennes välgång.

Martyrerna och de andra helgonen kunde icke genom de största plågor skiljas från kärleken till Gud. Men ack, vi svika stundom genom fåfängligt tal och ofta på grund av den minsta förnärmelse, ja t. o. m. det minsta tecken, kärleken till Gud och nästan. Hur många angrepp hon fick utstå av vedersakaren, kan man svårligen berätta - de rättfärdigas liv är ju endast en kamp här på jorden -, men Skaparens tuktan fördrog hon tacksamt och glatt och lät aldrig förleda sig till knot och klagan. Hon insåg nämligen, att den, som åtrår det kommande livets lön, med jämnmod bör bära allt ont i detta livet.

Denna vördiga fru övade icke blott de ovannämnda dygderna flitigt under hela sin livstid; även andra övningar i goda verk bedrev hon under de 25 år, som hon vistades i Rom med sin högt vördnadsvärda moder S:ta Birgitta. Hon var under denna tid moderns oskiljaktiga följeslagarinna på hennes pilgrimsfärder och besökte jämte henne, för avlats vinnande, icke blott Roms stationskyrkor utan även olika helgongravar i olika orter och länder samt Herrens grav i Jerusalem, under stora mödor och glödande av kärlek till Gud. Sedan de genomvandrat minnesplatserna i det heliga Jerusalem, började hennes moder, den heliga Birgitta, insjukna i en feber, som varade ända tills de båda anlände till Rom.

Där uppenbarade Herren Jesus för sin heliga brud dagen och timman för hennes hädanfärd samt saker, som skulle göras. Hon meddelade alla sina herrar biktfäder och fru Katarina, vad Kristus hade uppenbarat och anförtrott henne. Denna vördnadsvärda fru Katarina, hon som under moderns livstid varit dennas trognaste medhjälperska vid utförandet av de ärenden, vilka Kristus anförtrott henne, hon framstod nu, sedan hennes moder Birgitta avlidit i Rom och kroppen enligt hennes vilja och befallning nedsatts i Panisperna kloster, även som den avlidnas plikttrogna verkställerska i allt enligt Kristi vilja och bud.

Kristus hade nämligen uppenbarat för modern, att kroppen skulle sättas ned i Rom för att sedan föras hem till Sverige. Detta fullgjorde nu fru Katarina samvetsgrant tillsammans med den heliga Birgittas biktfäder, sedan fem och en halv vecka förflutit. Sedan denna tid förflutit efter hennes död, påbörjades hemförandet under samma år. Stora järtecken skedde när köttet på underbart sätt skildes från benen; hemtransporten fullbordades under mirakler på vägen, och så fördes kroppen till Vadstena kloster, såsom annorstädes är utförligare beskrivet.

När den vördnadsvärda frun förde hem sin saliga moder Birgittas kvarlevor, kommo till henne kvinnor av adel och allmoge, som vördade de heliga relikerna och kysste dem av from andakt. Hon gav dem, som kommo till henne, hälsosamma förmaningar, att de skulle åsidosätta världens förgängliga flärd och yppighet samt mera brinnande åtrå det framtida goda. Vid hennes välsignelserika förmaningar grepos många ädel- borna män och kvinnor av ånger och kommo till besinning; under samverkan med Guds nåd började de ett bättre liv.

Så kom hon med de heliga relikerna till staden Danzig i Preussen. Två av stadens främste, som följt henne från Rom med hennes övriga sällskap, prisade Guds kraft och nåd i den heliga kvinnan. Hon tadlade där ståndaktigt korsherrarnas överträdelser; helt upptänd av Guds Ande kungjorde hon mot dem de fruktansvärda hotelser, som Gud uppenbarat för den heliga Birgitta, och hon fruktade icke för deras världsliga makt.

Så skulle hon i sanning kunna säga till den evige domaren och det trogna vittnet: »Jag talade om dina vittnesbörd i furstarnas åsyn och förbryllades icke». Häpnad grep dem över hennes underbara vältalighet, som var fylld av gudomlig vishet. Därför stängde vid hennes tal all ondska sin mun, och världens visdom kunde icke motarbeta sanningen. Slutligen lämnade hon på S:t Pauli åminnelsedag staden Danzig och besteg med de heliga relikerna och husfolket ett skepp för att segla till Sverige. Efter sin segelfärd kommo de, ledda aven stjärna vilken strålade klarare än själva solen och detta vid middagstiden, fram till en svensk hamn, som de ingalunda hade tänkt sig; sedan lade de välbehållna till vid hamnstaden i östergötland, Söderköping.

När hennes länge efterlängtade ankomst blivit känd, kom från alla delar av östergötland en oräknelig mängd män och kvinnor av adel och allmoge samt präster och munkar henne till mötes, och de ledsagade henne och de heliga relikerna av hennes moder S:ta Birgitta och av olika helgon, som hennes moder och hon själv fått som hedersgåva av förnäma personer, av drottningen i Neapel, av kardinaler och ädelborna herrar och fruar i Rom samt många klostermänniskor , med synnerlig andakt och stor fröjd ända till Vadstena kloster. Den vördnadsvärde Petrus, prior i Alvastra cistercienskloster, salig i åminnelse, som följt med fru Katarina från Rom, predikade under denna relikprocession från Söderköping till Vadstena ofta i städerna och byarna för det folk, som strömmade samman, i det han framställde, hur mycket stort den gode Guden värdigats verka med henne och med vilka häpnadsväckande järtecken han förhärligat hennes moder S:ta Birgitta i Tyskland, Italien, Spanien och östersjöländerna.

Jag anser mig icke böra förbigå, med vilken vördnad och hängivenhet fru Katarina, när hon kom till Linköping med de heliga relikerna, blev mottagen av den vördnadsvärde biskopen av Linköping, herr Nikolaus, helig i åminnelse. Han gick henne nämligen till mötes med klerker och munkar i högtidlig procession, följd av stadens folk. Klockorna ringde, orgeln spelade, jubelsång skallade bland prästerskapet, och man prisade gudarnas Gud i Sion, han som förhärligar sina helgon här på jorden. Sedan den vördnadsvärda fru Katarina med de heliga relikerna förts fram till domkyrkan och predikan avslutats, kallade hon samman herr biskopen och hans kapitel och berättade om sina ärenden.

Med all vördnad talade hon vid biskopen om några mindre kloka fastor och abstinenser, som han övat. Han hade nämligen en lång tid inneslutit sig för att vara ensam med Gud och ägna sig åt fastor, vakor och böner, under det att han försummat själavården. Han önskade bli förlossad och få vara med Kristus, icke på grund av mödorna, bekymren och oron, utan emedan det onda mångdubblades i Sveriges land och han icke utan förluster för kyrkorna och sitt prästerskap kunde ställa sig som en mur mot Herrens hus - nitet för Herrens hus förtärde honom, och oförrätterna från dem, som skadade Kyrkans privilegier, plågade hans hjärta.

Men sedan han hört den heliga kvinnans råd, kryddat med andlig visdom, föredrog han att lida med Guds folk, i det han ansåg det för en rikedom att i långmod och tålamod uthärda Kristi skymf. I honom besannades detta ord av den vise: »Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer». Från den stunden vördade den helige biskopen henne mycket, ty han såg att Guds vishet bodde i henne, vilkens läppar övervägde Guds bud och vars tunga ropade klokhet liksom utvalt silver.