Till slut anlände hon till Vadstena kloster onsdagen inom Petri och Pauli oktav och mottogs med våldsamt jubel av hela brödra- och systrasamfundet. Alla systrarna omfattade hon med moderlig kärlek, högeligen glad åt att de voro friska och gjorde framsteg i fromhet. Hon talade så med bröderna och systrarna om deras sysslor, inneslöt sig och offrade med fromhetens hela ande lovets offer åt Gud, glädjande sig åt att lyckligen ha undkommit detta stormiga livs hårda klippor.

Hon började nämligen vid denna tid förestå systrarna. Frälsarens regel, som hon redan i 24 år, medan hennes heliga moder Birgitta ännu levde, lärt att följa för sitt andliga levnadssätt, den visade hon nu för systrarna genom sin heliga vandel och sin vaksamma iver, och hon framstod för dem som ett utmärkt exempel på allt som innehölls i regeln. Därför avskydde hon högeligen allt som var tadelvärt för en from livsföring, såsom förtal och käbbel. Hon skall sålunda en gång ha sagt till sin systerdotter Ingegerd, som då var mycket ung och som sedan blev vigd till abbedissa i Vadstena: »Kära Ingegerd, vad är det du avbildar med brodernålen på det arbete, som du håller i händerna?» Flickan höll nämligen på med ett brokadarbete, såsom unga flickor bruka, och hon svarade: »Fru moster, jag avbildar här två, som bita varandra i ryggen». Den vördnadsvärda Katarina suckade då djupt och uttalade dessa bönfallande ord: »Mildaste Jesus, avvänd för din kärleksfullaste moders högst värdiga förbön baktalarnas förpestande bett från den orden, som är helgad åt denna din jungfruliga moder». Hon övervägde nämligen detta uttalande av ett helgon, att baktalaren och den villige åhöraren båda bära djävulen i sin tunga.

Hela brödra- och systrasamfundet såg alltså i henne liksom i en spegel ett rättesnöre för all ärbarhet och helighet, och man såg, hur ivrig hon var i bönetjänsten och hur tålig hon var i lidandena. De betraktade henne som solens glans på en bergstopp, när dess återbrutna strålar lysa upp dalarna. I henne tillägnade sig den gudomliga kärleken herraväldet, den kärlek, som erkännes vara den starkaste grundval för alla dygders massa. Genom dessa höga dygders ledning blev den vördnadsvärda Katarina beundransvärd i folks omdöme; hon blev blid i sin ödmjukhet, ljuv i sin mildhet, medlidsam i sin godhet, ståndaktig i sitt tålamod, vänlig i sitt samtal, glad i sitt allmosegivande och väl danad i alla seders ärbarhet.

Efter sina tidegärder och böner brukade hon läsa rosenkransen med någon syster. Hon brukade kalla till sig systrarna, än var för sig, än alla på en gång, och uppmanade dem då med huld och moderlig kärlek att iakttaga regeln. Sedan den vördnadsvärda fru Katarina fört sin heliga moders, den saliga Birgittas, heliga reliker från Rom till Vadstena kloster i Sverige, började de därstädes stråla genom många mirakler; S:ta Birgittas helgonrykte utbredde sig överallt i världen, och många kommo från olika trakter på jorden till Vadstena, prisande och förhärligande Gud för de mirakler och undergärningar, vilka han på mångfaldigt sätt täcktes verka för hennes förtjänsters skull.

Hänförda av dessa ärofulla mirakler beslöto konungen samt rikets prelater och adelsmän med hela klostersamfundets samtycke, att fru Katarina åter skulle resa till Rom för att arbeta på sin heliga moder Birgittas kanonisering. Sedan den heliga modern Birgittas ärorika kropp bisatts i Vadstena kloster, avreste hon alltså i påskveckan nästa år, efter det alla förnödenheter för det besvärliga ärendet anskaffats, och sade då dagen före sin avresa till sitt tjänstefolk: »Gud, alla hemligheters trognaste vittne, vet, att jag med sinnets hela begär önskar bemöda mig för detta heliga ärende, ja giva mitt liv som insats för att det må få vederbörlig framgång.

Men så mycket älskar jag lydnaden, att om min andlige ledare blott sade till mig: 'Du skall ej lämna detta kloster förrän du slutar det jordiska livet', så skulle jag beredvilligt finna mig i hans vilja.» Hon visste ju, att lydnad är bättre än offer; lydnaden sättes med rätta framför offer, ty genom offer späkes blott det yttre köttet, men genom lydnad den egna viljan. Så kom hon, ledd av Gud och med välbehållna saker ånyo till Rom, där hon offentligt framlade kanonisationsärendet, S:ta Birgittas mirakelberättelser och Sveriges konungs, herrars och prelaters ödmjuka och fromma petitioner.

Alla påvens ämbetsmän, såväl kardinaler som andra, vilka särskilt varit den heliga Birgittas tillgivna gynnare, medan hon levde, voro i lika hög grad benägna att befordra detta heliga ärende. När fru Katarinas helgonrykte och saliga berömmelse nått fram till romarnas öron, erinrade de sig, hur framgångsrika hennes fromma böner voro hos Gud, medan hennes heliga moder Birgitta levde. Därför bådo många ädlingar ödmjukt om hennes förböns hjälp för sig och för de sinas omvändelse, vilket klart skall framgå av det följande.

Det var en dam, som var änka efter en adelsman och som förde ett liv i världslig ståt i sitt slott utanför Rom. Hon var syster till Latinus, en ädelboren man i Rom, och hon förmanades ofta av sin bror och av andliga män, att hon skulle lämna fåfängligheten och leva mera återhållsamt i sitt änkestånd. Men hon föraktade de för hennes själ så nyttiga råden och hängav sig åt allt vildare njutningar. Till slut uppnådde herr Latinus, hennes bror, med sin myckna enträgenhet, att hon kom för att bo hos honom i Rom. Hon kom alltså till Rom med stor ståt och ej för att vinna avlat. Där blev hon så svårt sjuk, att läkarna gåvo upp hoppet om henne. Hennes bror herr Latinus, som alltid bekymrade sig om sin systers själs frälsning, uppmanade henne både själv och genom andra fromma människor, att hon uppriktigt skulle bikta sina synder, men hon var förhärdad i själen och svarade alltid, att hon var tillräckligt biktad.

Därför bad herr Latinus fru Katarina, för vars helighet och fromhet han hade stort förtroende, att hon måtte besöka hans syster, som redan var döden nära, och råda henne att före sin död ärligt bikta sig. Fru Katarina, som alltid var redo att milt trösta de sjuka, kom till henne och sökte med fromma uppmaningar förmå henne att fullständigt bikta sina överträdelser. Den sjuka sade emellertid som förut, att hon var tillräckligt biktad och icke mera ville bikta sig. När fru Katarina förstod, att hennes hjärta var förhärdat, bad hon alla de kringstående bedja, att den sjukas själ måtte frälsas och erhålla förkrosselsens nåd. Själv knäföll hon i bön.

Plötsligt såg man en tjock rök, svartare än sot, stiga upp ur Tiberns flod; den var spiralformig och stor som ett lass hö, höjde sig över huset, vari den sjuka låg, och blev hängande över detta. Det blev så mörkt i huset, att ingen därinne kunde se den andre för det tjocka mörkrets skull. Denna mörka virvel, som fördunklat denna sjukas sinne, förebådade det yttre mörker, som skulle ha blivit hennes lott, såframt ej botens läkemedel genom Guds nåd kommit henne till hjälp, vilket, såsom det fromt tros, var en följd av fru Katarinas fromma böner.

Den mörka virveln slog nämligen omkull det hus, som låg närmast det rum, vari den sjuka damen låg. Förskräckt över den väldiga stormen och dånet, kallar den sjuka på fru Katarina och lovar gråtande att göra vad denna har rått henne för hennes själs frälsning. Hembärande oändligt tack åt Herren, som alltid ser till sina ödmjuka tjänares böner, råder fru Katarina den sjuka kvinnan att fullständigt bikta sina synder. Strax tillkallas biktfadern, och vad hon förut icke kunnat höra nämnas utan fasa i sinnet, det begär den ångerfulla nu ivrigt med hjärtats klagan och pina. Sedan hon flera gånger biktat sig, insomnade hon följande morgon i Herren efter att ha undfått sakramenten.

Man tror, att denna nåd verkligen undfåtts genom fru Katarinas böner och förtjänst, såsom alla de, som voro närvarande där, bevittnade under lovprisande av Frälsaren, vilken besvarar den fattiges bön och gör stor barmhärtighet för deras skull, som älska honom. Hennes uppriktiga fromhet synes även tydligt för alla genom följande gudomliga välgärning. Det var nämligen en fru i Rom, som fött sin man sju döda barn, och mannen höll fördenskull föga av henne. Nu var hon åter havande, och hon fruktade att såsom förut nedkomma med ett dött barn.

Hon gick skyddssökande till fru Katarina, som hon visste vara helig och Gud värdig, och berättade för henne om sin sorgliga belägenhet. Fru Katarina gav henne därför en liten bit av sin heliga moder Birgittas kläder och uppmanade henne att ständigt bära den på sig ända till förlossningen. Hon lovade henne även att vara närvarande, när hon skulle föda. Kvinnan förtröstade på hennes helighet och fullgjorde fromt vad som ålagts henne.

När tiden för hennes nedkomst nalkades, tillkallade hon fru Katarina, för att denna med sina heliga böner skulle utverka av Gud, att hon finge föda ett levande barn. Fru Katarina dröjde icke att komma till henne såsom hon lovat. Skyndsamt kom hon till henne, som redan låg i födslovåndorna; hon gav ödmjukt barnsängskvinnan den tillbörliga hjälpen och upphörde icke att bedja och bönfalla, förrän kvinnan fött ett levande barn, vilket hon av vördnad för fru Katarina kallade Birgitta.

Denna kvinna trodde sig i sanning ha ernått denna nåd genom den vördnadsvärda fru Katarinas närvaro, förtjänster och förböner. Händelsen blev bekant i staden och hölls för ett stort mirakel. Alla, som hörde talas om den, prisade i lika mått Herren, som för fru Katarinas förtjänster och fromhet beskärt hälsans välgärning åt modern och barnet, vilka varit stadda i fara.