Det hände även i Rom, medan hon var där, att Tibern en gång svämmade över så oerhört, att Lateranbron, S:t Jakobs kloster och många andra kringliggande byggnader lades under vatten. Romarna fruktade, att staden skulle förgås genom denna fruktansvärda översvämning. Efter att ha rådslagit kommo de till fru Katarinas hus och bådo, att hon skulle gå med dem ned till det översvämmande vattnets ström och bedja till Herren för denna olyckas avvärjande.

Hon, ödmjukhetens skötebarn, ansåg sig ovärdig och vägrade under tårar. Men när de sågo, att de intet vunno med sina böners enträgenhet, grepo de till våld och förde ut henne ur huset och ned mot de översvämmande vattenmassorna. Underbara händelse! Nu förnyades det gamla undret, då Jordan på Josuas tid vände om sitt lopp, ty när hennes fötter berörde strömmen, vände den med all snabbhet tillbaka, uppsökande sin fåra, och så flydde det översvämmande vattnet, när den heliga kvinnan nalkats det. Alla förundrade sig, och man prisade den oändligt mäktige Herren, som t. o. m. i vattnen gör underverk genom sina helgon.

Den vördnadsvärde fadern broder Petrus, helig i åminnelse, prior i Alvastra cistercienskloster, som var närvarande vid denna tilldragelse och bevittnade den för fru Katarinas husfolk, talade dessa ord: »Läggen på minnet det underbara, som I haven skådat i dag, ty i framtiden skall man fråga både efter detta och efter andra av hennes underbara verk och kraftgärningar, vilka Gud värdigats verka genom henne». När den vördnadsvärda fru Katarina sedan kom till Neapel och stannade där i nämnda kanonisationsärende, för att skriva och samla berättelserna om de mirakler, vilka Herren täckts verka genom hennes heliga moder både medan hon vistats där och sedan hon dött, åtnjöt hon ett stort rykte för helighet.

Därför kom till henne en fru, som enligt världslig värdighet var mycket mäktig, och berättade henne med tårar, hur hennes dotter, som var änka, svårt ansattes om natten av en demon. Hon hade icke vågat yppa dessa skamliga anfäktelser för någon av släktingarna, men när hon hörde fru Katarinas rykte för helighet, fattade hon mod och yppade för henne dotterns besvär. När fru Katarina fick veta deras rysliga anfäktelse, kände hon ett innerligt medlidande, läste tyst ett Ave Maria såsom hon alltid brukade, när hon frågades till råds i några andliga ting, och gav dem ett mycket hälsosamt råd.

För det första skulle de uppriktigt bikta alla sina synder (ty på grund av obiktade synder hemsökas många av sådana bländverk); vidare skulle de barfota och utan linnekläder i största ödmjukhet vallfärda till det Heliga Korsets kyrka åtta dagar i sträck och framför krucifixet läsa sju Pater noster och Ave Maria av vördnad för Kristi lidande. Att hon själv skulle bedja för dem, ehuru hon ansåg sig ovärdig att utverka något, det lovade hon ödmjukast i medlidsamhetens sinnelag. De sagda fruarna gjorde som hon rått dem, och på åttonde dagen återvände de till henne och prisade Gud, emedan han redan visat stor barmhärtighet mot dem på grund av hennes hälsosamma råd och hennes förböner.

Ty den vidunderliga demonen hade i nattens tystnad visat sig för den unga, hotat förskräckligt och sagt: »Förbannad vare Birgittas dotter, som har skilt mig från dig! Nu kan jag aldrig mer komma tillbaka till dig.» Så utestängde den heliga kvinnans bön den förföljande fienden och förvisade den onda anden till det underjordiska Egyptens mörker. På grund av dessa och andra tecken på sin helighet ansågs fru Katarina, när hon efter sin moders bortgång vistades i Rom, Neapel och flera andra platser i Italien och Tyskland, för ett stort helgon och tvivelsutan välbehaglig i Guds åsyn. Därför togo många nödställda sin tillflykt till henne, för att hon skulle råda dem och av Gud utverka hjälp åt dem, och genom hennes ärorika böner och förtjänster undfingo de goda botemedel mot sina besvär.

Sedan hon uträttat sina ärenden i Neapel och där samlat anteckningar om sin heliga moder Birgittas mirakler, återvände den vördnadsvärda fru Katarina till Rom och fortsatte kanonisationsprocessen, som hon börjat under Gregorius XI. Hennes supplik i kanonisationsärendet kunde dock icke få vederbörlig framgång, ty påven dog, varför inledandet av hela detta kanonisationsärende fick anstå till Urban VI:s, Gregorii närmaste efterträdares, tid. Påven Urban hade känt Birgitta, medan hon levde, och hade erfarenhet av hennes helighet. Han försökte få hennes kanonisering till stånd men kunde, på grund av olika olycksfall, som på hans tid hände i Kyrkan, samt den då inträdda schismen, ej fullborda den.

Den vördnadsvärda fru Katarina vistades sålunda fem år i Rom för detta ärendes skull och hade stora utgifter och besvär. Men då det nu, på grund av den farliga schism, som hotade, icke var hopp om att detta svåra ärende kunde få den utgång, som det förtjänade och som anstod det, så lyssnade hon till prelaternas kloka råd och deponerade i Rom sin heliga moder Birgittas biografi och mirakler, författade med sina vittnesmål under flera offentliga och autentiska urkunder och sigill av kardinaler, prelater, herrar och fruar i Rom och olika delar av världen, alla fullt pålitliga, i det hon anförtrodde detta heliga ärende åt Guds anordning och försyn samt hoppades på framtiden. När hon av nämnda påve utverkat den bulla, som innehåller Frälsarregeln i tredje person, och andra privilegier för Vadstena kloster, beredde hon sig att återvända till sitt fädernesland. Åt alla, som då bodde i Rom, efterlämnade hon sitt namns berömda minne och sin helighets rykte.

Herr Elziarius, påvens främste kardinal, tilldelade med synnerlig fromhet fru Katarina sin tillgivenhets tröst och sin kärleks välgärningar, råd och hjälp i vilka ärenden hon än hade att sköta, på grund av hennes utmärkta liv. Denne kardinal ägnade från sin ungdom den heliga Birgitta en särskild andakt, såväl under hennes liv som efter hennes död, ty medan hon levde hade han efter hennes heliga råd och hälsosamma förmaningar fromt och ödmjukt övat sig att föra ett gudfruktigt liv. Påven Urban och kardinalkollegiet tog farväl av henne med kärlekens särskilda ynnest och gav henne med apostolisk välsignelse den s. k. resebullan, riktad till de egendomar, städer och slott, vilka hon komme att passera, för att hon skulle ha skydd och säkerhet under färden. Han bjöd vidare några män från kurian av stort anseende att föra henne med säker lejd genom Italiens trakter och fara med henne ända till Alperna.

Om man skulle berätta om alla de stora och passande hedersbetygelser, varmed hon för påvens ynnests och hans brevs skull blev mottagen av städernas förnämste män samt av hertigarna och furstarna såväl i Italien som i Tyskland, skulle framställningen bli för långrandig. Jag anser det likväl nödvändigt att säga, att hon överallt åt alla, som kommo till henne, gav frälsningsbringande förmaningar, icke blott genom sin levnads heliga allvar utan även genom nya underverk.

Det hände t. ex. i Preussen, då hon mycket utmattad av färden, mödan och sjukdomen färdades i vagn, att en av hennes tjänstefolk, som satt i vagnen, somnade och på grund av vagnens skakning föll huvudstupa ned mellan hästarnas hovar; hjulen körde över honom och krossade hans revben så svårt, att han knappt kunde andas, när han lyftes in i vagnen. Hon ömkade honom milt, som hon alltid brukade med sjuka och bedrövade, och vidrörde med handen lätt hans krossade sida och brutna revben, i det hon läste Ave Maria. Men där, varest den heliga kvinnans händer berörde de krossade revbenen, där stärkte den gudomliga kraften dem och plågan upphörde.

Och han, som på grund av den ofantliga smärtan knappt kunde andas, sprang samma dag glad och alldeles frisk omkring, rättmätigt prisande Gud och fru Katarina för att han blivit helbrägda igen. Han ansåg nämligen, att beröringen av denna kvinnas händer varit tillräckligt läkemedel för hans plåga och att det var genom dem han blivit frisk och icke genom det dyra plåster, som läkarna gjort i ordning. Vid den tid, då hon återvände från Rom, började hon bli kroppsligen svag på resan.

Från dag till dag blev hon sjukare, men hennes själskrafter och hennes sinnes hängivenhet för Herren förslappades aldrig hos henne. Hon sökte icke läkarnas botemedel, ty med hjärtats hela åtrå önskade hon bli förlossad och få komma till Kristus. Från den tid, då hon från Rom begav sig hem till Sverige och Vadstena kloster och ända till sin död, med andra ord från apostlarna Petri och Pauli oktav till Marie bebådelsedag led hon ständigt av olika kroppsliga krämpor. Men ju svagare hon blev till kroppen, desto starkare höll hon sig i sinnet. Hon visste ju, att kraften fullbordas i svaghet och att ståndaktighet snabbt leder till belöning. Underverk, som bevisade hennes stora helighet, saknades icke, ty den stad, som är belägen på berget, kan icke döljas.

Det hände sålunda, att en av klostrets folk från en hög byggnad föll huvudstupa ned på stenar och trävirke. Vid detta svåra fall brötos revbenen i hans högra sida, som det brukar ske med dem som slagit sig så, och han kunde blott med stor svårighet andas. När detta berättades för klostrets goda moder, fru Katarina, kände hon medlidande med den plågade, gick ned till klostrets dörr, bad en bön och vidrörde de skadade lemmarna. Vid hennes beröring stärkte den gudomliga kraften de brutna lemmarna, och den skadade återvände genast frisk och helbrägda till sitt arbete, prisande Gud, som givit sådan makt åt människor.

Denne man kände läkande salvor och botemedel, vilka passade för en sådan skada, som han fått, men han ansåg beröringen av denna heliga kvinnas händer vara mera värd än allt detta och förkunnade för alla, att Guds kraft bodde i hennes hand. Den vördnadsvärda fru Katarinas sjukdom tilltog nu för var dag, och hon var angelägen att ofta söka den styrka som sakramenten giva.