Av glödande fromhet hade hon, sedan hon börjat vallfärden med sin moder, brukat bikta sig dagligen i sitt hjärtas förkrosselse, och stundom gick hon två eller tre gånger om dagen ödmjukt till biktens reningsbad. Hon visste ju, att bikten är själarnas räddning, lasternas förjagare, dygdernas återuppbyggare och de onda andarnas fiende samt att den spärrar helvetets mynning och öppnar paradisets portar.

På grund av sina svåra kräkningar vågade hon icke mottaga Kristi lekamens sakrament under sin sjukdom, men med fromma åtbörder vördade hon Herrens högtheliga lekamen så mycket hon kunde, lyfte ögonen mot höjden och bad länge med hjärtats tunga (den lekamliga tungan var redan förstummad) något, som endast är känt för Gud. Så insomnade hon saligen i Herren, medan systrarna stodo bredvid och anbefallde hennes bortgång åt Gud.

Genast visade sig för några fromma personer järtecken från himlen, vilka bevittnade hennes helighet. Ty en stjärna syntes blänka över huset, där hennes livlösa kropp vilade några dygn innan den jordfästes. När kroppen fördes bort att begravas, sågs stjärnan flytta sig från sin plats, som om den ville göra hederstjänst vid hennes jordfästning. Och när liket stod i kyrkan mellan gudstjänsterna, förblev stjärnan liksom hängande över den döda kroppens bår. Men när kroppen sänkts i jorden, upphörde denna stjärnas tjänst. Med rätta hedrade stjärnans tjänst henne, som, då hon levde, var så ren i sin vandel, så ärofull, stark, ståndaktig och lysande i sin heliga föresats, så föredömlig i sin umgängelse och så ärbar i sina seder.

Några andra personer försäkrade på sakramentet, att de sett underbart strålande ljus i luften sväva framför båren, när hon bars till kyrkan för att begravas, men de kunde icke alls se, vilka som buro dessa ljus. På begravningsdagen kommo flera prelater, ärkebiskopar, biskopar och abbotar från Sverige, Danmark och Norge samman i Vadstena, och den världsliga makten företräddes av junker Erik, den svenske konungens son, samt många furstar, stormän och frälsemän, och där var även en stor mängd vanliga präster och lekmän. Alla suckade och gräto mycket, och särskilt klosterjungfrurna, som nu blivit moderlösa, firade med klagan och gråt sin goda moders jordfästning. Herr Erik samt rikets furstar och adelsmän förde bort det döda stoftet till graven. Det blev en väldig trängsel av folk, så att de knappt förmådde föra fram den heliga kroppen till graven; hela hopen ville vidröra denna dyrbara pärla.

Herr Nikolaus av Linköping, salig i åminnelse, förrättade fromt begravningsakten under tårar, och bredvid honom stodo ärkebiskoparna, biskoparna och abbotarna samt en talrik mängd av klerker och munkar. Bland dessa befann sig en magister av stort anseende och kunnande, biskop Tord av Strängnäs, vilken samvetsgrant och fromt assisterade vid den heliga akten. Av den tillgivenhet och vänskap, som han hyste för fru Katarina, medan hon ännu levde, grep han hennes hand och tryckte den, i det han anbefallde sig åt hennes kärleksfulla förbön hos den evige domaren. Sällsamt nog kände biskopen sin hand tryckas hårt av fru Katarinas hand, såsom det brukar ske bland vänner och löftes avläggare, som fast trycka varandras händer för att ge ett större tecken på kärlek och trofasthet.

När hon var i Rom och samme biskop kom till den apostoliska stolen för att få sitt val bekräftat, arbetade hon nämligen mycket för honom hos påven, kardinalerna och kurians ämbetsmän. Med handtryckningen lät hon honom förstå, att liksom hon i livet uppmanat honom att minnas det löfte, som hon bett honom giva Gud, när hon skulle medla hos herr påven för hans biskopsbekräftelse, så uppmanade hon honom nu, när hon befriats från köttets börda och stod inför den evige översteprästen, att troget hålla sitt löfte, som om hon ville inprägla detta ord av den vise hos honom: »Om du har gått i borgen för din nästa och givit ditt handslag för en främmande, har du blivit bunden genom din muns tal. Gör alltså som jag säger och rädda dig själv.»

Den vördnadsvärda fru Katarina dog i Vadstena kloster söndagen den 24 mars år 1381, dagen före Marie bebådelses fest, och dagen efter denna fest begrovs hon hedersamt. Vid hennes grav och genom hennes heliga minne ske många välgärningar för dem, som fromt bedja därom, genom Dens gåva, som i all evighet är lovvärd och underbar i sina helgon. Amen.