När denna frejdade änka vistades i Neapel, ansattes en kvinna från Nola vid namn Piciolella av en ond ande, som antog mänsklig skepnad och plågade henne i sängen. Vaktposter av starka män kunde icke få bukt med den. Kvinnan gick till den heliga änkan för att rådgöra med henne i denna sak och få ett tjänligt botemedel.

Den förträffliga änkan såg genast kvinnans förborgade liv och frågade henne, huruvida hon förskaffat sig eller bar på sig något trolldomsmedel. Kvinnan svarade att hon icke gjorde det, men då sade den utmärkta änkan: »Sök i ditt hår eller i dina flätor, så skall du finna motsatsen». Skamsen kom kvinnan ihåg att hon i håret hade ett visst brev, på vilket en trollformel stod skriven. Frivilligt erkände hon sitt misstag.

Den ädla änkan rådde henne då att fromt bikta, uppriktigt ångra, anamma Herrens lekamen och även fasta, vilket hon ock gjorde. Tack vare den nämnda änkans förtjänster och förböner plågades hon aldrig mera i sängen på detta sätt. När den berömliga änkan från en lång pilgrimsfärd för andra gången kommit till Ortona i Chieti stift, den ort där en stor del av den helige aposteln Tomas' reliker förvaras (det hade nämligen långt tidigare blivit henne uppenbarat i en vision, att hennes fromma åstundan skulle tillfredsställas vid hennes andra ankomst till staden), och hon med sedvanlig andakt besökte de heliga relikerna, så uppenbarade sig samme apostel för den fromma änkan och sade: »Jag skall giva dig vad du länge åstundat».

Och strax - utan att någon rörde därvid eller på annat sätt stötte till - hoppade ur relikskrinet ett litet stycke av ett ben från samme apostel utan vidare ned i handen på den väntande änkan, som med glädje tog emot det och med djup vördnad bevarade det. När denna beundransvärda änka var försänkt i bön eller kontemplation, sågo flera fromma personer hur hon lyftes från marken till omkring en människas höjd, och ofta såg man henne med strålbegjutet, skinande ansikte.

Innan jordfästningen ännu ägt rum, kom en romersk kvinna, Agnes de Contessa, vilken från födelsen haft en uppsvälld och vanställd strupe, jämte andra till det vördnadsvärda liket, och när hon fromt låtit sitt eget bälte vidröra den vilande heliga Birgittas händer och lika fromt gnidit bältet runt sin hals, så begynte strupen kort därpå att avtaga i storlek och blev genom ett gudomligt underverk återställd till naturliga proportioner. Francisca de Sabellis från sagda S:t Laurentii kloster, som i två år varit svag, lidit av magsjukdom och nästan jämt legat sjuk till sängs, hade varit en förtrogen vän till den hedervärda änkan.

Medan den obegravda kroppen ännu vilade i klostret, steg hon med stor möda upp ur sängen och gick, hon som led av en så långvarig sjukdom, med hjälp fram till båren. Hela natten vilade hon bredvid den och upphörde icke att fromt och ihärdigt åkalla Gud, att hon tack vare den änkas förtjänster och förböner, vars kropp låg där, åtminstone måtte få så stor lindring i sin långvariga och kvalfulla sjukdom, att hon kunde deltaga i tidegärden med de övriga systrarna och utan hjälp gå genom klostret när hon behövde det. Om morgonen fann hon att hon för sin kropps hälsa hade fått ett mycket verksammare läkemedel än hon begärt, ty den välsignade Guden ville för världen bekantgöra denna välsignade änkas stora förtjänster.

Det hände vidare, att Elseby Snara, en kvinna i nämnda Linköpings stift, födde ett dött barn. Återvänd till sig själv och uppfylld av den djupaste smärta bad hon med ödmjuk bön Gud att hennes barn, för den så berömvärda änkans förtjänsters skull, måtte få livet, och hon lovade att med sitt barn, om detta finge livet, vallfärda till den heliga änkans grav och därstädes offra en vaxbild. Omedelbart började barnet få värme och rörelseförmåga och levde helt och hållet upp. Fylld av fromhet och glädje infriade kvinnan det avlagda löftet.

Men hur skulle vi längre kunna dröja vid sådana fall? Den allsmäktige Guden har ju tack vare denna hulda änkas förtjänster öppnat öronen på de döva, återgivit tungans bruk åt de stumma, gjort de darrande giktbrutna stadiga i kroppen, gjort de krokiga raka på nytt, givit de förlamade förmågan att gå, givit de blinda synen, hjälpt kvinnor i barnsnöd, botat dem som lidit av obotliga sjukdomar samt fört skeppsbrutna och stormdrivna till den räddande hamnen.

Ja, om vi ville i enskildhet beskriva allt vad den välsignade Guden, både medan hon levde och efter hennes saliga bortgång, har verkat genom nämnda änkas förtjänster vid sidan av och över naturens vanliga krafter, så skulle en alltför lång tidsutdräkt uppehålla oss, vi som äro invecklade i olika andra ting. De troende, som äro intresserade av dylika händelser, kunna emellertid grundligt studera den bok, vari de troget finnas beskrivna.

De pilgrimslöften, som avgivits till det ovannämnda klostret i Vadstena, dit denna välsignade änkas vördnadsvärda kropp blivit förd, och de bilder och statyer som ställts upp där, giva ett vältaligt vittnesbörd om sanningen. Emedan denna vaksamma änka för sina lysande förtjänsters skull fått taga del i Gud Faders härlighet och nu, genom den Helige Andes verksamhet, övermåttan upplyser den stridande Kyrkan, så förnimma och inse vi att hennes hushållning varit och är god och att hennes dygders och förtjänsters lampa ej bör utsläckas i den överraskande timliga dödens natt.

Den är ju icke satt under skäppan utan på ljusstaken och över Herrens hela hus sprider den ett outsägligt ljus. Nej, må fastmer den heliga modern Kyrkans söner stå upp och prisa henne säll samt giva henne av hennes händers frukt; må hennes verk prisa henne i modern Kyrkans portar.

Vi, som på grund av det oss ålagda herdeämbetet stå i skuld till visa och ovisa, ha genom de undersökningar som i saken förts på våra föregångares, de i åminnelse saliga påvarna Gregorius XI:s och Urban VI:s och på vårt eget uppdrag fått säker underrättelse om sanningen av alltsammans (och detta genom tjänliga vittnen och andra lagenliga bevisningar).

Ofta och enträget hava vi blivit ombedda i Herrens namn av vår käraste dotter i Kristo, vår dotter Margareta, den frejdade drottningen av Sverige, och hennes rikes prelater och stormän och våra älskade söner, det romerska folkets ämbetsmän, samt våra i Kristo älskade döttrar i klostret S:t Laurentius samt abbedissorna i Vadstena nämnda dubbelkloster, att vi nu slutligen måtte »rikligen välsigna dess berömda änka» och låta vår helgonförklaring lysa över henne.

Till Guds, den allsmäktiges, Faderns och Sonens och den Helige Andes, ära, till den rätta trons upphöjelse, till den kristna gudsdyrkans utbredning, till kyrkosplittringens biläggande samt trons och Kyrkans enande, bestämma, förklara, fastställa och tillkännagiva vi alltså, med den allsmäktige Gudens, Faderns och Sonens och den Helige Andes, samt med de heliga apostlarna Petri och Pauli myndighet, och med råd och bifall av våra bröder och alla prelater som tjänstgöra i den romerska kurian, att den i det föregående ofta nämnda saliga Birgitta, även kallad Brigida, salig i åminnelse, är helig och bör vördas såsom helgon av hela Kyrkan samt inskrivas i helgonboken, ja vi skriva nu genast in henne och bestämma, att hennes högtid varje år må firas av hela Kyrkan på den dag, då hon, efter att ha besegrat världen och triumferat över den, utbytte det närvarande livet mot den evärdliga evigheten, nämligen den 23 juli, ja firas fromt och högtidligt med begagnande av officiet för en helig kvinna som varken är jungfru eller martyr; och vi önska att en ständigt mera andäktig och talrik mängd av kristtrogna må strömma samman till hennes vördnadsvärda grav, att detta helgons högtid må firas mera allmänt och hennes namn allt flitigare hedras.

Med samma myndighet förläna vi barmhärtigt alla, som uppriktigt ångrat och biktat samt fromt besöka hennes grav i Vadstena kloster, på samma högtidsdag och på den 28 maj, då hennes vördnadsvärda kropp blev skrinlagd i samma kloster, en efterskänkning på sju år och lika många fyrtio dagarsperioder av den botgöring som ålagts dem, ja varje år bevilja vi detta och för var och en av dessa båda dagar, om man då besöker hennes grav.

I den mån I med vår auktoritet högtidligt offentliggören detta vårt brev för edra präster och edert folk samt med tillbörlig högtidlighet firen detta vördnadsvärda helgons fest, mån I även låta hylla den allsmäktige Guden, från vilken heliga önskningar, riktiga rådslut och rättfärdiga gärningar hava sitt upphov, och med hjärtats hela känsla ödmjukt bedja honom, att han, bevekt av samma helgons böner och förtjänster, må giva sina tjänare den frid som världen icke kan giva, så att våra hjärtan må vara hans bud tillgivna och vi, befriade från fruktan för fiender, under hans beskydd kunna uppleva lugna tider; ja må förunna oss att när vår förvaltningstjänst gått till ända, tillsammans med den hjord, som anförtrotts oss, nå fram till den evärdliga glädjen. Givet i Rom vid S:t Peter, den sjunde oktober, i andra året av vårt påvedöme.