Vidare må man veta, att herr Karl, Sankta Birgittas son, efterlämnade två söner, Ulf Karlsson och Karl Karlsson. Dem hade han med fru Katarina, Kettil Glysings dotter. Ulf Karlsson dog ung och ogift. Karl Karlsson hölls till skola och studium och skulle ha blivit präst, så som Gud ville det. Men hans moder satt ej längre änka än ett halvår; sedan tog hon till husbonde en tysk riddare vid namn herr Johan Moltke.

Med denne herr Johan Moltke fick hon två döttrar, nämligen fru Ingeborg, herr Gotskalk Bengtssons maka, som dog barnlös, och fru Margareta, maka åt herr Kristiern Nilsson, av vars släkt Erik Karlsson och hela den släkten stammar. Därefter kom Karl Karlsson hem från studiet, fick se dessa sina halvsystrar, som ännu voro unga jungfrur, och sade då: »Aldrig skola dessa garpflickor bliva mina arvingar». Och så slutade han skolan, emot Guds vilja, och tog sig till hustru herr Algot Magnussons dotter. Hon hette Katarina, och med henne fick han en dotter, som hette jungfru Birgitta och blev uppkallad efter Sankta Birgitta. En tid efteråt hände det, att samme Karl Karlsson for hit till Vadstena, som han ofta plägade.

Då stod här ett träkapell, som var här innan kyrkan byggdes. Där stod han, och då uppenbarade sig för honom Sankta Birgitta, och hon hade i sin hand ett timglas, vars sand nästan syntes vara utrunnen. Hon talade till honom och sade: »Karl, ser du detta glaset?» Han svarade: »Ja». »Vet du vad det betyder, att sanden nästan är utrunnen?» Han svarade: »Nej, icke vet jag det». Då sade hon: »Din livstid är nu nästan till ända, och det återstår icke mera än vad du ser. Men om du hade lytt Gud och blivit präst, såsom du uppfostrats och Guds vilja var, då skulle du hava blivit den äldste mannen i min släkt och biskop i Linköping och en stöttepelare i den heliga Kyrkan.» Han svarade: »O min kära fru, bed för mig; jag vill gärna bättra mig». Sankta Birgitta sade: »Det är nu mycket sent; timmen är framskriden och domen är given».

Då vände han sig till sina svenner och frågade dem, om de hade hört eller sett något. De svarade: »Vi hörde, att I taladen, men ingen sågo vi, och ingen hörde vi tala till eder». Och i samma stund som detta hände tycktes det många systrar här innanför och även för somliga utanför som om hela kapellet brunne. Och på ögonblicket fick han skälvosot och for så hem till Ulvåsa och lades på sotsäng och tog Kyrkans sakrament och dog och fördes hit och jordades här.

Hans dotter, jungfru Birgitta, blev ej äldre än åtta eller nio år. Någon tid efter faderns död satte hennes moder henne i Vreta kloster för att lära läsa, och där blev hon sjuk och fick sin helsot. Klerken kallades till henne för att höra hennes bikt. När klerken lämnat henne, kom Sankta Birgitta och talade till henne och sade: »Birgitta, bikta dig, ty nu skall du dö». Hon svarade: »Min kära fru, det har jag gjort». Sankta Birgitta sade: »Bikta din längtan efter din mantel och din krona. Du kunde ju icke sova om natten för idel glädje.» Genast lät hon kalla till sig klerken och biktade sig som Sankta Birgitta befallt henne. Därefter blev hon lysten efter smultron.

De, som skötte henne, sade det vara omöjligt att påträffa sådana, ty det var mellan jul och kyndelsmässa. Jungfrun sade: »Gån ut på den jordhögen, som ligger bredvid klostret, och skrapen av snön, så finnen I nog. Så sade mig min moder Sankta Birgitta, som nyss var här hos mig.» De gingo då ut och funno, att det verkligen förhöll sig så som jungfrun hade sagt, och aldrig visste de att bär hade vuxit där förut. Sedan dog jungfrun och fördes hit och ligger här jämte flera av Sankta Birgittas barn. Vidare må man veta, att herr Birger, Sankta Birgittas son, var två gånger gift. Hans första hustru hette fru Bengta Glysingsdotter. Med henne hade han två söner, Ulf och Gudmar.

Efter hennes död for han med sin heliga moder till den heliga graven, och där blev han riddare. Och när han hade kommit hem med sin heliga syster Sankta Katarina och de hade fört hem sin heliga moders ben, och sedan Sankta Katarina, hans syster, hade farit till Rom för andra gången, så gifte han sig en gång till; denna hans hustru hette fru Märta, men om han hade några barn med henne, det kan ingenstädes utforskas. Och när hans syster var hemkommen, så klandrade hon sin broder och sade: »Det var emot Guds vilja att du gifte dig andra gången. Fördenskull kommer du att mista båda dina söner.» Så skedde ock.

En son till honom, som hette Ulf och var ingiven till bröderna, dog nämligen innan konventet invigdes; Gudmar stannade ute hos fadern och ej långt därefter dog han här i Vadstena. Och må man veta, att herr Birger stod för alla klostrets ärenden och var klostrets syssloman. Detta hade blivit honom och Sankta Katarina överlämnat av Gud, och de uppfyllde det båda trofast. Och allt vad herr Birger, han som levde längst av de två, kunde byta och köpa till klostrets gagn och nytta, det lade han all akt uppå, såsom noga finnes upptecknat i klostrets jordebok. Och då Sankta Birgittas skrin bars första gången, så gick herr Birger själv därunder med flera ärade herrar.

Och den dagen sade han med from glädje: »Nu vill jag glatt slå upp mitt huvud, ty jag stod ofta bedrövad för min herre konung Magnus med nedböjt huvud, när han ofta sade till mig: 'Vad månne vår fränka, din moder, drömt om oss i natt?'» Därefter kallade Gud honom ifrån denna världen. Är 1391 på Sankt Bartolomei dag blev han sjuk på Ringstadholm, och tredje dagen därefter dog han och fördes hit och jordades här med mycken heder, såsom det hövdes. Sankta Birgittas tredje son hette Bengt.

Han dog ung och ligger i Alvastra. Sankta Birgittas fjärde son hette Gudmar. Han gick i skola i Stockholm och dog som ung pilt. Sankta Birgittas andra dotter hette fru Cecilia. Hon blev ingiven i Skänninge kloster mot sin vilja. Om henne talar vår Herre i Uppenbarelserna, bok IV, kapitel 71. Hon blev given åt en som hette ;Lars Sunesson och var en stor mästare i läkekonst och uppehöll sig hos den konung som då styrde riket. Och henne fick han mot alla hennes fränders och vänners samtycke. De hade tillsammans tre barn.

Den äldsta dottern var jungfru Birgitta Larsdotter. Hon blev ingiven som syster här och var en mycket gudfruktig människa, och hon dog innan konventet invigdes. Fru Cecilias andra dotter hette fru Katarina. Hon äktade en ärad herre vid namn Sten Stensson. De hade tillsammans två söner, Sten och Ulf, men de piltarna dogo innan fru Cecilia dog och fru Katarina deras moder desslikes. Och de ligga här. Densamme ärade herren herr Sten Stensson gav sig sedan in här i klostret som lekbroder och levde här ärbart och väl och dog salig.

Men fru Cecilia, Sankta Birgittas dotter, ingick äktenskap ännu en gång och fick en ärad herre som hette herr Bengt Filipsson, men med honom fick hon inga barn, utan efter hans död for hon hit till Vadstena och bodde här och gav hit till klostret mycket gods, såsom man kan se i jordeboken. Och när hon hade levat ärbart och väl kallade Gud henne från världen år 1399, på S:t Gregorii dag i fastan.

Sankta Birgittas tredje dotter var vår heliga moder och fru Sankta Katarina. Hennes levnad är allom uppenbar och kunnig. Sankta Birgittas fjärde dotter hette jungfru Ingeborg. Hon blev ingiven i Riseberga kloster. Och där levde hon gudfruktigt och väl och är nu salig hos Gud i himmelriket och tros vara helig, ty Gud gör många järtecken vid hennes grav för dem, som komma dit och åkalla hennes hjälp.