Ännu åtskilliga andra Birgittamirakler blevo upptecknade i skrift. Dessa och liknande urkunder förmådde påven Urban VI att år 1378 giva sitt tillstånd till kanonisationsprocessens öppnande. Under denna process rannsakades åtskilliga vittnen, vilka stått Birgitta nära i livstiden (bl. a. hennes dotter Katarina, Petrus av Alvastra och Alfons av Jaén) och vilka intygade att det som stod i biografien och i mirakelberättelserna överensstämde med sanningen.

Till följd av kyrkopolitiska oroligheter blev emellertid kanonisationsprocessen icke avslutad vid detta tillfälle utan måste vila ett årtionde. Ärendet upptogs 1390, då påven Bonifatius IX, därtill föranledd av drottning Margaretas suppliker, tillsatte en kommission som skulle återupptaga och slutbehandla det. Med ledning av det rikhaltiga material, som redan förelåg, förklarade den Birgitta vara värd altarets heder, och påven kunde följaktligen den 7 och 8 oktober 1391 företaga den högtidliga kanoniseringen. Den bulla, enligt vilken påven förklarar Birgitta för ett av Kyrkans helgon, har avtryckts i Lübeckupplagan av Uppenbarelserna och översättes här i sin helhet.