26

Det var i byn Bro, Östra Husby socken, Linköpings stift, en rik bonde vid namn Lars Kopper, som hade en dotter vid namn Kristina. Denna hade från sin barndoms tidigaste år fått utstå många angrepp av djävulen under sömnen, men då hon ville säga detta till sina föräldrar, kunde hon inte öppna munnen. Emellertid förstodo de det genom några tecken och tillkallade en häxa, vilken gjorde sina signerier över henne. Av detta blev hon sämre, ty efteråt såg hon djävulen i de gräsligaste gestalter av olika djur, som skrämde henne, nämligen hästar, vargar, hundar, ormar och sådana.

Efter någon tid gjorde en häxmästare besvärjelser över henne och band några saker omkring halsen på henne, och då blev hon ännu sämre, ty nu visade han sig för henne som den otäckaste pojke på tolv år och slog henne utan förbarmande, full av ondska som han var. Och då de ville göra flera illgärningar med henne, började hon högljutt protestera och sade, att hon blev desto värre straffad, ju mera de gjorde. Då hon sedan blev giftasvuxen, överlämnades hon lagligen till en man vid Mårtensmässotid. Men på tredje dagen därefter kom djävulen till henne, högeligen vredgad, och slog henne så våldsamt, att hon föll till marken och kom att sammanknyta båda sina knän, vilka så oskiljaktigt hängde fast vid varandra, som om de varit hopspikade med järnspik, och ingen förmådde skilja dem från varandra.

Så låg hon lik en livlös träbild och kunde icke röra hand eller fot eller någon lem eller tungan till att tala tydligt, ty när hon talade, var det svårt att förstå vad hon sade. Någon lukt kände hon icke utom den allra värsta. Omkring Katarinas fest blev hon berövad ögonens syn, så att hon icke såg någonting alls utom djävulen och en cirkel runt omkring honom, och allt som var med honom i denna cirkel, det såg hon. Och så häftigt ryckte, skakade och stötte han henne mot väggen, där hon låg och satt, drog henne i håret och slet henne i lemmarna, att alla, som sågo det, förundrade sig över att hon på en timma levande kunde uthärda så svåra plågor.

O vilken dåraktig och hårdnackad förstockelse hos syndarna, då du av olyckorna måste komma till besinning och inse, med vilken elakhet han måtte straffa den själ, vari han härskar på grund av själens ofantligt stora synder, när han med sådant raseri plågar den kropp, i vars själ han icke har fast herravälde! Nästa år, d. v. s. år 1376, efter trettondedagens oktav, beredde sig hennes man med hennes vänner att bära henne till Vadstena, och då de begåvo sig åstad, sprang djävulen med dem i de nutida hovmännens dräkt.

Då han föll på den hala isen, började han gråta. När kvinnan såg detta, sade hon till sina följeslagare, att djävulen grät, och de började då skratta. Men han stod upp, grep en i fötterna och slog honom i isen, och en annan slog han på tänderna med ett redskap, varmed man driver på dragare, så att blodet flödade, och då de jämrade sig, sade han till dem: »Nyss var det ni som skrattade, nu är det jag som skrattar». Och vart kvinnan än bars, vare sig i kyrkan eller annorstädes, så följde djävulen henne ständigt och plågade henne. När hon burits in i Linköpings domkyrka, lämnade han henne, stående utanför kyrkogården, men då hon återvände från kyrkan, anföll han henne och behandlade henne mycket illa.

Då hon sedan kommit till Vadstena, låg hon på den vagn, på vilken hon forslats, och många av platsens invånare och andra strömmade samman för att se. I alla de närvarandes åsyn grep djävulen henne då i fötterna, lyfte henne i höjden och släppte henne med ett förfärligt fall ned på vagnen. Efteråt bura hennes man och en annan stark man henne till kapellet, och hon blev då tyngre än vanligt. Men sedan de satt ned henne på en plats i kapellet, grep djävulen henne i fötterna och ville draga ut henne, och han väste så förfärligt, att hjärtat på dem, som såga det, nästan brast av förskräckelse.

Men hennes man drog henne åt sig, hållande henne i huvudet, men förmådde icke hålla fast, förrän han fick hjälp av samme man som förut. Men nästa dag, som var en lördag, församlades alla, som kunde sjunga, på platsen, och efter non och kompletorium sjöngo vi, för att utdriva den onde anden ur henne, hymnen Veni creator spiritus, varvid vi sjöngo strofen Hostem repellas tre gånger; vidare Ave stella matutina och antifonen för relikerna, och så sjöngs det på söndagen, måndagen, tisdagen, onsdagen och torsdagen, och under tiden ansatte han henne och slog henne mot väggen, vid vilken hon satt, och detta så förskräckligt, att nästan hela kapellet bävade och rörde sig; många, som såga det, rördes till tårar, och de kvinnor, som rörde vid henne, ha bevittnat, att de kände något kroppsligt röra sig i hennes inälvor, som om hon vore nära att föda barn.

Därför sade också djävulen till henne: »Jag gör dig icke mycket ont, ty han, som bor i dig, är mycket besvärligare för dig och plågar dig värre». Men en dag lade man fru Birgittas huvud på hennes huvud och band över hennes bröst det lilla silverkors, som fru Birgitta ställt i Herrens grav i Jerusalem, och hon kysste handen på en gammal präst. Sedan detta gjorts, kom djävulen, helt rasande, till henne och sade: »De ha nu gjort mycket med dig; se de ha lagt en klubba, som är mig högst förhatlig, på ditt huvud. Men varför kysste du handen på denne eländige stinkande gamle präst?»

Och han sträckte ut sin hand och sade: »Kyss min hand!» Då hon vägrade, började han med smickrande ord bedja henne som en väninna, att hon skulle kasta av sig det halmstrå, som hon bar på bröstet, i det han sade sig icke kunna uppehålla sig där på grund av den usla, kvävande stank, som detta gav ifrån sig. Samtidigt bad han henne även med inställsamma ord, att hon skulle gå ut ur kapellet med honom, sägande sig för sin outhärdliga ångest icke kunna höra det våldsamma skrän, som ljöd där.

Men på torsdagen, då vi gingo in för att sjunga, slutade han att misshandla henne, och i det han gick ut ur kapellet, ropade han: » Ve, ve, jag kan inte göra dig något mera ont». Men fast han lämnat henne, låg hon ändå som förlamad, sorgligt slapp. Nästa dag däremot, som var S:t Pauli omvändelses dag, återfick hon, medan Te Deum sjöngs i matutinen, sin talförmåga; hon prisade Gud, och då bilderna begötos med rökelse, kände hon rökelsens naturliga lukt, och då Kristi lekamen upphöjdes i den första mässan, återfick hon synen och såg klart hostian i prästens händer.

När hon sade detta till de kringstående, fylldes kapellet av ett högt glädjerop, rösten av dem, som lovade Jesus Kristus. Men ännu kunde hon icke resa sig från den plats, där hon låg. När mässan slutats, kom emellertid herr Peter, fordom den vördnadsvärda fru Birgittas biktfader, och strax stod hon upp och stod rak på sina fötter, och då församlades alla sångkunniga, och vi sjöngo Te Deum laudamus, sekvensen Gaude virgo mater Christi och antifonen för relikerna med kollekten Sancta Maria mater etc.

Efter dessa sångers slut började hon gå, och hon frambar sin offergåva vid altaret, och sedan gick hon obehindrat vart hon ville. Efter att ha tillbragt tio dagar i Vadstena, återvände hon glad till hemmet. Men på tredje dagen efter hemkomsten blev hon åter angripen av djävulen och berövad hela kroppens kraft, likväl lindrigare, såsom hon själv erkände, än hon blivit plågad förut. Därefter fördes hon på midfastosöndagen till Vadstena, och på Marie bebådelsedag återvann hon synens och alla lemmarnas vederbörliga och sunda bruk; djävulen vek från henne, spottade henne i ansiktet och sade, just då hon skulle bäras in i kapellet: »Nu har du blivit rysligt ful; jag skall gå ifrån dig och välja mig en vackrare».

O Herre Jesus, du som känner det fördolda, du vet varför hon för andra gången blev hemsökt; men vi ha sett henne tacka dig mindre för den mottagna nåden än hon bort - månne hon icke för sin otacksamhets skull blev överlämnad att ånyo plågas av den onde anden och sålunda tjäna som en bild av de välgärningar, som de ovärdiga och otacksamma fått mottaga av din godhet?

Vittnen till detta mirakel äro de vördnadsvärda fäderna och herrarna herr Lars, kanik i Linköping, herr Joar Esgersson, prebendat därstädes, broder Olov, fordom prior i dominikanklostret i Västerås, vilka på nämnda dag, d. v. s. på Marie bebådelsedag sett henne gå obehindrat och fullständigt återställd till den forna hälsan, samt herr Björn, kyrkoherde i östra Husby, och herr Johan Eriksson, ställföreträdande kyrkoherde i Häradshammar, Linköpings stift, vilka sett henne sjuk och vilka i dag, det är S:t Laurentii dag, kunna beskåda henne frisk, om de vilja.

27

Katarina, hustru till Johan, klockare i Bro kyrka, Västerås' stift, led under en lång tid av den våldsammaste ögonvärk. Hennes man gjorde för hennes botande löften till olika helgon men till ingen nytta. Till slut gjorde han ett löfte till Guds tjänstekvinna. Strax försvann plågan, och hon återfick sin klara syn, varför löftet infriades på kyndelsmässodagen. Vittnen äro herr Johan, kyrkoherde i nämnda församling, samt Nils och Didrik från Berga i samma socken.