56

En man av adlig svensk ätt vid namn Folke Nilsson från Svaneholm, V. Hargs socken, Linköpings stift, var omkring korsmässotid om våren stadd på sjöresa till Tyskland. En dag lämnade han skeppet med många andra och steg i land på en ö. Där började han springa omkring med de andra, vilket han gjorde livligare än han tålde, ty plötsligt började han se upp mot himmelen som en tokig; han föll till jorden som en epileptiker eller en djävulsbesatt och spydde ut förfärlig fradga, vilket han aldrig förut ertappats med att göra, varför de övriga stodo förvånade.

Bland dessa fanns det en släkting och kär kamrat till honom vid namn Ingevald Joarsson, som gjorde ett löfte för honom till Guds tjänarinna, den vördnadsvärda fru Birgitta, av den lydelsen, att de båda skulle gå barfota till Vadstena kloster från den del av Sverige, till vilken de komme att återvända efter att ha fullbordat det ärende, för vars skull de först ämnat sig ut, såvida han redan nu, genom hennes förbön, kunde stå frisk upp och framdeles icke fölle i denna sjukdom. När han avlagt löftet, stod den så svårt plågade upp och steg ombord på skeppet med de övriga.

Då skeppet kommit långt ut från kusten, uppstod den vildaste storm, rodret brast sönder och gick förlorat och skeppet skakades svårt, varför de två förut omtalade männen ånyo avlade ett löfte, och sålunda genomseglade de oskadda en så lång sjösträcka, som vi kalla fyrtio mil. Då de sedan vände tillbaka till sitt hemland, lade de till vid staden Kalmar i Sverige, vilken ligger trettio långa mil från Vadstena, och från denna stad vandrade de barfota den mycket bergiga och oländiga sträckan. De anlände till Vadstena med sina många tjänare den 15 juli och bekände vad den vördnadsvärda fru Birgitta hade gjort med dem. Vittnen äro de ädelborna männen herr Peter Porse, riddare till Tofta, Ulvåsa socken, Linköpings stift, och Johan Petersson från Ulberstad, Skärkinds socken i samma stift, vilka sett dem gå in i Vadstena med nakna fötter.

57

Den sjuåriga Helena, dotter till Lars Toresson från Karby gård i Pedersöre socken i Åbo stift, gick på måndagen efter Eriksmässan ut i den tjocka, öde skog, som omger hennes faders gård, och där irrade hon under tio dagar utan mat hit och dit, vistades bland vilda djur, såsom björnar, vargar, olika slags ormar och de många andra djur, som bodde där, och låg hos dem om nätterna. Fadern jämte en stor hop grannar sökte henne länge men fann henne icke och upphörde till slut, uttröttad av det fåfänga och gagnlösa arbetet.

Efteråt, sedan några dagar gått, gjorde han ett löfte om vallfärd för sin förlorade dotter, om han kunde finna henne levande, och följande dag, d. v. s. onsdagen i nästa vecka, fann flickan ett boskapsdjur, som strövade omkring i ödemarken, skilt från hjorden; detta djur följde hon och återvände så på tionde dagen efter avvikandet till sin faders hus. Tillfrågad hur hon kunnat leva så länge utan mat, svarade hon, att hon ej känt någon hunger dessa dagar, förrän hon nalkats gården.

O vördnadsvärda fru, de nödställdas sanna tillflykt, nu har jag i sanning erfarit, att du har ett verkligt barmhärtigt sinnelag, ty du, som på förhand visste att du skulle bli åkallad, redan innan du blev åkallad, har försvarat den späda flickan, så att hon ej blev uppäten av vilddjur eller dog av hunger. Denne man kom med sin dotter och en stor hop grannar den 17 augusti till Vadstena, och han bekände detta för oss med den sanna trovärdighetens ed, vilken bevittnades av hans grannar: Björn Sluker i Lamershamby gård, Summepace från Åsmus gård, Weroleon i Läpplaks gård, samma stift och socken.

58

Natten före den dag, då den vördnadsvärda fru Birgittas ben först nedsattes i Vadstena, blev Peter från Uggletorps gård i Hagebyhöga socken, Linköpings stift, så kraftigt slagen i huvudet av sin vedersakare, att nästan hela hjärnskålen blev krossad i stycken. På grund av smärtans våldsamhet trodde han, att han skulle dö på stunden. För att rädda livet åkallade han den vördnadsvärda fru Birgitta, och strax kunde han andas något litet och försökte hjälpa sig med läkekonst. Men då de sönderbrutna benen icke kunde hopfogas genom denna läkekonst, drogo hans bekanta ur hans huvud ut tre mycket stora ben jämte 16 mindre och många andra, till formen som små ärtor.

När detta var gjort, började skinnet sammandragas, hjärnan betäckas och mannen tillfriskna dag från dag, och den dag som i dag är styr han och förvaltar sitt hus och sitt folk med full kraft till kropp och själ. Vittnen äro Magnus från Skeppstads gård och Nils Björnsson från Hässleby gård i samma socken. Denne man hemlighöll länge den nåd, som vederfarits honom, men han offentliggjorde den dock för oss på S:ta Margaretas dag med nämnda Vittnen.