Från den dagen växte hennes vältalighets gåva till den grad, att hon frimodigt förkunnade Guds vittnesbörd bland furstar och lärde, varför själve påven Urban VI blev så hänförd över hennes vishet, att han vänligt sade till henne, då hon en gång talat inför honom och kardinalerna: »O dotter, du har i sanning druckit din moders mjölk!» Sedan någon tid förflutit efter det att hon lovat stanna kvar hos sin moder, greps hon dock av fruktan för det ovana livet och erinrade sig sin forna frihet. Mycket orolig bad hon modern att få återvända till Sverige.

Då modern bad till Gud att dottern måtte övervinna frestelsen, visade sig Kristus för henne och sade: »Säg denna jungfru, din dotter, att hon nu blivit änka. Och jag beslutar, att hon skall stanna kvar hos dig, ty jag själv vill sörja för henne.» Ehuru hon ödmjukt omfattade den gudomliga viljans välbehag, kunde hon ej låta bli att tänka på den härliga fosterjorden, men med viljans och förståndets kraft drev hon sådana tankar tillbaka.

Hon bad därför sin goda moder, att om hon genom Guds ingivelse kände till något läkemedel, hon kärleksfullt måtte använda det på henne. Hennes vördnadsvärda moder, som redan triumferat över alla sådana frestelser, ombesörjde ett hälsobringande läkemedel åt sin av jordiska känslor sargade dotter: hon kallade magistern, sin biktfader, och bad honom bevekande och fromt, att han med riset skulle driva bort anfäktelsen från hennes själ.

Även fru Katarina själv begärde enträget detta läkemedel. Och så ofta hon risades av biktfadern, sade hon till magistern: »Spara mig inte, utan slå i stället hårdare; ännu har du inte nått mitt hårda hjärta». Magistern fortsatte alltså att slå, men så utbrast hon med glad uppsyn: »Det räcker! Nu känner jag att mitt hjärta förvandlats och att denna frestelse helt vikit.» Vid denna tid residerade herr påven med sin kuria i Avignon, varför många av Belials söner blevo djärva genom strafflösheten, trotsade den allmänna rättvisan i staden och ostraffat övade fräcka våldsdåd på stadens gator, så att pilgrimer och enkelt folk på grund av de ondas överfall icke vågade besöka avlatsorterna och stationskyrkorna.

Framför allt tillfogade dessa fridstörare unga kvinnor svåra obehag. Av denna anledning blev även fru Katarina av sin moder förbjuden att gå till avlatsorterna utan stort och starkt följe. Flera dagar måste hon stanna hemma med tjänarinnorna, medan modern och biktfadern besökte vallfärdsstationerna och avlatskyrkorna. Hon började då hysa bittra tankar. »Här för jag ett eländigt liv», tänkte hon. »Andra förkovra sig och vinna förmåner för sina själar; de besöka helgonens gravar och bevista gudstjänsterna, medan jag på ett grymt sätt blivit förmenad allt andligt gott.

Ack, mina syskon och släktingar där hemma i Sverige kunna i trygghet tjäna Gud! Varför skall jag ha det så eländigt? Månne det ej vore bättre att inte alls finnas till än att föra ett liv, som är så onyttigt både för kroppen och själen?» Hon satt där, medtagen av sin sorg, med hjärtat fyllt av stor bitterhet. Då hon nu led på detta vis och ansattes av de sorgsna tankarna, kom hennes moder i sällskap med biktfadern, herr Petrus, och frågade efter anledningen till hennes nedslagenhet, men på grund av sin bitterhets och smärtas våldsamhet kunde hon ej svara.

Modern bad om ett svar i kraft av den heliga lydnaden. Då lydnaden nämndes, sade fru Katarina, liksom ur djupet av sitt hjärta: »Fru moder, jag kan inte tala». Hon var nämligen dödsblek i ansiktet, och hennes vitögon voro utåtvända; så våldsamma voro de kvalfulla tankar, som fjättrade hennes sinne.

Nästa natt drömde hon, att hela världen brann och att hon stod på en liten plan mitt i elden, under det att hon var mycket rädd, bävade och misströstade om att kunna undslippa denna eld. Då visade sig Guds moder Jungfru Maria för henne, och hon talade ödmjukt till henne och sade: »O min käraste fru, hjälp mig!» Jungfru Maria svarade henne: »Hur skulle jag kunna hjälpa dig, då du så ivrigt längtar att återvända till ditt fädernesland och dina vänner och fränder?

Du bryr dig inte om det löfte, som du givit din Gud; du har blivit olydig mot honom och mig, mot din moder och din andlige fader.» »O min huldaste fru», sade Katarina, »jag skall gärna omfatta allt vad du ålägger mig». Jungfrun sade då till henne: »Var då lydig mot din moder och din andlige fader i mitt namn; detta vill jag att du skall göra; du skall inse, att detta är mig välbehagligt». När fru Katarina vaknade, skyndade hon med all ödmjukhet till sin moder, böjde knä för henne och bönföll, att hon skulle förlåta hennes envisa olydnads synd, varigenom hon svårt förolämpat Gud, den ärorika Jungfrun och henne.

Hon berättade den nattliga synen fullständigt för modern och lovade sedan, att hon gärna ville lyda henne ända till döden och ståndaktigt härda ut hos henne i vallfärdens landsflyktighet. Modern gladde sig över hennes underbara omvändelse och sade: »Denna förändring har Kristus verkat. Vare han välsignad, som låter allt samverka till det bästa för dem, som älska honom!»

Den saliga Birgitta ville, att hennes dotter skulle bindas hårdare under ödmjukhetens och lydnadens ok, så att hon icke, på grund av moderns medlidsamhet och eftergivenhet, skulle leva för slappt på den heliga botgöringens väg. Hon kallade sin rådgivare, herr Petrus, en man som var beprövad i andligt ledarskap och övergjuten med all helighets och alla dygders nådegåvor, och hon bad honom ödmjukt, att han skulle mottaga hennes dotters lydnad.

Fru Katarina lovade ödmjukt lydnad åt samme herr Petrus, som sade ja till den så förnuftigt och fromt bönfallande moderns önskan, och detta löfte höll hon så trofast, att hon ej fördristade sig att göra den minsta sak utan hans tillåtelse; hon visste ju, att lydnadens dygd kämpar för sanningen, leder människornas steg till tukt och ordning och skaffar oss den heliga levnadens nåd. Befästad i denna dygd gjorde hon alltså framsteg i den andliga övningens stridstjänst, och hon kuvade sin kropp i kyskhet och avhållsamhet, på det att icke den dödsbringande vällusten skulle få överhand.

Och ehuru hon t. o. m. i äktenskapet med sin man hade levat i jungfrulighet, fruktade hon likväl ungdomens bräcklighet och ostadighet samt att ovännen, uppfinnaren av all ondska, i sin förslagenhet skulle omstörta grundvalen för hennes heliga föresats. Hon tog alltså den Högste till hjälpare, i det hon fromt utbad sig, att han skulle beskära henne kraft och styrka att stå emot ovännens list. När hon därför en lördag gick fram till altaret för att mottaga Kristi lekamen, hörde prästen, hur hon bad för sig själv: »O allra kärleksfullaste Återlösare, du som antagit denna lekamen av den obefläckade Jungfrun och som har velat kvalfullt utsträckas på korset med brustna senor och ådror, jag ovärdiga synderska bönfaller dig genom din outsägliga misskund, att du värdigas bevara mig, så att jag icke faller i synd.

Och eftersom jag genom din nåd haft en ypperlig dödlig riddare till beskyddare av min renhet men nyss blivit änka efter honom, så begär jag genom din nåd en annan nitälskare för min kyskhet, nämligen denne högtädle riddare, som har utbrett vördnaden för dina allraheligaste bud, den salige Sebastianus, i vars skydd och vård du, o mildaste Jesus, må värdigas antvarda mig.» Med dessa och andra fromma böner mottog hon Kristi lekamen till en underpant på frälsning och värn mot den onde fiendens frestelse. Så verksamt var denna böns och anbefallnings offer, att hon från den dagen icke utan stora under förblev skyddad av Gud från många faror, vilket skall framgå av det följande.

När alltså den vördnadsvärda frun blivit änka efter sin man och hon vistades i Rom med sin heliga moder Birgitta, började hon leva som i ett kloster under vård av sin moder, vilken hon visste vara upplyst av Guds Ande och prydd med gudomliga dygders nådegåvor. Till andlig ledare hade hon magister Petrus, moderns biktfader, efter vars förmaningar, lärdomar och hälsobringande råd hon lydigt och ödmjukt danade sig. Hon betraktade alltid sin moders liv och seder som en fläckfri spegel, i det hon önskade inrätta sina seder och handlingar efter hennes exempel och efterlikna henne i heliga botövningar. Av henne lärde hon att vissa tider iakttaga tystnad, ty hon visste, att tystnadens dygd befordrar hjärtats frid och rättfärdighetens övning samt befrämjar och bevarar freden mellan människorna.

Ty om icke människan mycket noggrant bevakar sin mun, så skingrar hon snabbt det oförtjänta goda som hon har och störtar ned i månget ont. När hon tillfrågades, svarade hon alltså med få och förnuftiga ord. Om uppbyggliga ting, som behandlade Guds vilja och alla bud, och särskilt med hänsyn till fattiga och främlingar, talade hon förtroligt och ödmjukt, ty hon iakttog detta ord av den vise: »All din förkunnelse må handla om den Högstes bud». Under sin Romvistelse omhuldade hon milt fattiga och främlingar.

Många, som kommo från hennes hemland, vederkvickte hon icke blott med allmosor utan även med ljuvligt och vänskapligt tal, i det hon uppmanade dem till tålamod och kärlek till Kristus samt ofta inskärpte hos dem, att de beständigt skulle minnas Kristi bittra pina och samvetsgrant iakttaga Guds bud.

Jag kan som exempel berätta, att hon flera gånger kallade en fattig pilgrim till sitt rum, gick igenom evangeliet och helgonlegenderna med honom, förklarade Guds bud och enträget manade honom att undvika de sju dödssynderna. Han återvände sedan till hemlandet med henne, blev lekbroder i Vadstena kloster, kämpade Kristi goda kamp och brukade berätta många prisvärda ting om hennes helighet för bröderna.