Jag sade dig förut, att min Kyrkas svärd är bortkastat och en penningpung satt i dess ställe, vilken är öppen i ena ändan och i andra ändan är så djup, att det som man lägger in aldrig når botten och pungen aldrig blir fylld. Denna pung är girigheten, vilken övergår alla mått och har blivit så mäktig, att man föraktar Herren och intet åstundar förutom penningar och den egna viljan. Jag är såsom en herre, vilken är både fader och domare. När han skall gå fram och döma, säga de kringstående till honom: 'Herre, träd skyndsamt fram och fäll domen!' Herren svarar dem: 'Vänta litet, tills i morgon, ty kanske min son ännu bättrar sig under tiden'.

När han kommer tillbaka nästa dag, säger folket till honom: 'Träd fram, Herre, och fäll domen! Varför uppskjuter du domen så länge och dömer icke skadegörarna?' Herren svarar då: 'Vänten ännu litet för att se om min son bättrar sig. Men om han då icke kommer till besinning, skall jag göra vad rättvist är.' Så fördrager jag människan tåligt ända till det yttersta ögonblicket, ty jag är både fader och domare. Men min rättvisa är oföränderlig, och fastän den uppskjutes länge, skall jag dock antingen straffa syndarna, om de icke bättra sig, eller också bevisa dem barmhärtighet, om de omvända sig.

Jag sade dig även förut, att jag delade folket i tre delar, nämligen i domare, försvarare och arbetare. Vilka betecknas med dessa domare om icke prästerna, som vänt den gudomliga visheten till en ond och fåfänglig sådan? Liksom de präster bruka göra, vilka taga många ord och sammansätta dem till några få ord, vilka säga detsamma som de många, så ha denna tids präster tagit mina tio budord och sammansatt dem till ett enda. Vilket är detta enda ord? Jo, det är: Sträck ut din hand och giv penningar! Detta är prästernas vishet, att tala vackert och handla illa, att låtsas vara mina tjänare men handla ondskefullt emot mig.

För gåvornas skull tåla de gärna syndarna i deras synder, och de enfaldiga bringa de på fall med sitt dåliga exempel. Dessutom hata de dem, som vandra på min väg. Med kyrkans försvarare menas de otrogna riddarna; dessa bryta sin tro och loven och tåla gärna dem, som synda mot min Kyrkas tro och stadgar. Arbetarna, d. v. s. hela allmogen, äro liksom otämjda tjurar, vilka ha tre kännetecken: för det första böka de upp jorden med sina klövar, för det andra fylla de och mätta sin buk, för det tredje fullkomna de sin lusta enligt sin åstundan. Så fikar nu allmogen med hela sin åstundan efter timliga ting. Den fyller sig med omåttligt frosseri och världslig fåfänga och fullkomnar besinningslöst sina sinnliga begär.

Men fastän mina ovänner äro många, har jag dock bland dem många vänner, ehuru hemliga. Liksom jag fordom sade till Elias, som trodde att han var den ende överlevande av mina vänner: ' Jag har sjutusen män, som icke böjt knä inför Baal', så har jag nu, fastän ovännerna äro många, likväl många hemliga vänner bland dem, vilka dagligen sörja över att mina ovänner äro övermäktiga och att mitt namn föraktas. Därför gör jag för deras böners skull såsom en kärleksrik och god konung, vilken känner stadens onda gärningar men tåligt fördrager inbyggarna och sänder brev till sina vänner för att varna dem för faran: jag sänder mina ord till mina vänner, och de äro icke så dunkla som Apokalypsens, vilka jag uppenbarade för Johannes på dunkelt sätt, på det att de skulle uttydas av min ande den tid, som behagade mig. 

De äro icke så hemliga, att de ej må förkunnas, och det är ej med dem som med de hemligheter, vilka Paulus såg men ej hade rättighet att omtala, utan dessa ord äro så uppenbara, att alla, både små och stora, kunna förstå dem, och så lätta, att alla, som vilja, kunna fatta dem. Därför skola mina vänner låta mina ord komma till mina ovänner, så att de kanske omvända sig, när deras fara och dom blir bekant för dem, och ångra sina gärningar.

Annars skall jag döma staden, och liksom en mur nedrives, så att det icke lämnas sten på sten och i grundvalen icke ens två stenar hålla fast vid varandra, så skall det gå med staden, d. v. s. världen. Domarna skola brinna i den kraftigaste eld. Nu brinner ingen eld kraftigare än den, som näres med något fett. Dessa domare voro feta, ty de hade mer tillfälle att fullborda sin vilja än andra; de överträffade andra i ära och timligt överflöd, och de överflödade mer än andra i ondska och orättfärdighet. Därför skola de brinna i den hetaste kittel.

Försvararna åter skola upphängas i den högsta galge. Galgen består ju av tvenne upprätta träbjälkar och av en tredje bjälke, ställd på tvären över de båda andra. Denna galge med två bjälkar betecknar deras grymma och svåra straff, som är uppbyggt liksom av tvenne bjälkar. Den första är, att de icke hoppades på min eviga lön och icke arbetade för den med sina gärningar. Den andra bjälken är, att de misströstade om min makt och godhet, i det de trodde, att jag icke kunde eller ville giva dem tillfyllest. Tvärbjälken är deras onda sinnelag, som tog sig uttryck i att de handlade illa, fast de mycket väl visste vad de borde göra, och icke blygdes att handla emot sitt samvete. Men galgens rep är den eviga elden, som icke kan släckas med vatten, icke kan sönderskäras med sax eller förnötas eller brista på grund av ålder.

I denna galge, varest den grymmaste pina och en outsläcklig eld råda, skola de hänga och känna skam och blygsel liksom olyckliga förrädare, emedan de varit trolösa. De skola få höra smädelser, eftersom mina ord misshagat dem. Verop skall vara i deras mun, eftersom deras egen heder och berömmelse var dem ljuvlig. I denna galge skola de sargas av levande korpar, som aldrig mättas - det är djävlarna -, och fast de sargas, skola de aldrig bliva förtärda, utan de skola leva evinnerligen och plågas, och deras plågoandar skola också leva evinnerligen. Där skall vara ett ve, som aldrig slutar, och ett elände, som aldrig lindras. Ve dem, att de någonsin blivit födda! Ve dem, att deras liv blev så långt!

Vad till sist arbetarna angår, skall deras rättvisa straff bliva tjurarnas. Tjurarna hava mycket hårt kött och skinn; därför består deras straff i det vassaste järn. Detta vassa järn är helvetets död, som skall pina dem, vilka föraktat mig och älskat sin egen vilja i stället för mina bud.
Men mitt brev, d. v. s. mina ord, är skrivet, och må mina vänner arbeta på att det klokt och visligen når fram till mina ovänner; de kanske vilja höra det och så bättra sig. Men om några, sedan de hört mina ord, säga: 'Låtom oss ännu vänta litet grand, tiden kommer icke, nej, det är ännu icke hans tid', så svär jag vid min gudom, som utdrev Adam ur paradiset och skickade tio plågor över Farao, att jag kommer till dem fortare än de tro.

Jag svär vid min mandom, som jag utan synd antog av jungfrun för människornas frälsning och i vilken jag utstod bedrövelse i hjärtat och led kroppslig plåga och död för att människorna skulle få leva, i vilken jag uppstod från de döda och uppsteg till himmelen samt sitter vid Faderns högra sida, sann Gud och människa i en person, att jag skall låta mina ord gå i fullbordan. Jag svär vid min Ande, som utgöts över apostlarna på pingstdagen och upptände dem, så att de kunde tala alla folks tungomål, att om de icke bättra sig och återvända till mig som svaga tjänare, skall jag straffa dem i min vrede.

Ve dem då till kropp och själ! Ve dem, att de kommit till världen och levat i världen! Ve dem, ty deras vällust var kort och fåfäng men deras pina skall bliva evinnerlig! Då skola de förnimma, vad de nu förakta att tro, nämligen att mina ord voro kärlekens. Då skola de förstå, att jag förmanade dem som en fader, fast de icke ville höra mig. Ja, om de icke välvilligt velat tro mina ord, måste de tro gärningarna, när de komma.»