Jag är såsom en god guldsmed, vilken sänder sin tjänare att sälja sitt guld på jorden och säger till honom: 'Du bör göra tre saker. För det första bör du icke överlämna mitt guld till några andra än dem, som hava klara och rena ögon. För det andra må du icke överlämna det åt dem, som intet samvete hava. För det tredje må du salubjuda mitt guld för tio pund med dubbel vägning.

Den som vägrar att väga upp mitt guld två gånger, han skall icke hava det. Min ovän har emellertid tre planer emot mig, för vilka du bör akta dig. För det första vill han göra dig trög och lat i att frambära och visa mitt guld. För det andra önskar han inblanda något falskt i mitt guld, så att de, som se och pröva mitt guld, tro att det är smuts och ruttenhet. För det tredje lägger han i sina vänners mun de ord, varmed de kunna stå emot dig och envist försäkra, att mitt guld icke är gott.'

Se, jag är såsom denne guldsmed. Jag smidde allt som är i himmel och på jord, icke med hammare och verktyg utan med min makt och kraft. Allt, som är och har varit och skall komma, vet jag på förhand om. Icke ens den minsta mask eller det minsta frö är till utan mig eller kan bestå utan mig, och det finns intet som är så litet, att det kan dölja sig för mitt förutvetande, ty allt är av mig och allt finnes i mitt förutvetande.

Bland allt vad jag gjort, äro dock mina ord, vilka jag talat med min egen mun, det allra förnämsta, liksom guldet bland övriga metaller. Därför böra mina tjänare, med vilka jag skickar mitt guld över länderna, göra tre ting. För det första må de icke antvarda mitt guld åt dem, som icke hava klara och rena ögon. Men nu kan du fråga: vad betyder det att ha klar syn? Jo, den ser klart, som har den gudliga visheten, jämte gudlig kärlek. Men hur kan man inse detta?

Jo, det syns förvisso tydligt. Den, som lever i enlighet med det som han förstår, den som drager sig bort från världens fåfänga och nyfikenhet, den som icke söker något så ivrigt som sin Gud, han har en klar syn. Åt honom skall mitt guld antvardas. Den däremot, som har visdom men icke gudlig kärlek till att göra vad han förstår, den människan är lik en blind, som synes hava ögonen riktade på Gud men i själva verket vänder dem åt världen och nacken åt Gud. För det andra bör mitt guld icke överlämnas åt den, som icke har samvete. Vem har samvete om icke den som anpassar detta timliga och förgängliga efter det eviga, som har själen i himmelen och kroppen på jorden, som dagligen tänker på huru han skall lämna jordelivet och giva Gud räkenskap för sina gärningar?

Åt honom skall mitt guld antvardas. För det tredje må min tjänare salubjuda mitt guld för tio pund, två gånger vägda. Vad betecknas med den våg, på vilken guldet väges, om icke samvetet? Vad betyda händerna, som böra väga, om icke den goda viljan och åstundan? Vad betyda vikterna om icke de lekamliga och andliga gärningarna? Den som vill köpa och hava mitt guld, nämligen mina ord, bör alltså med god vilja på sitt samvetes vågskål väga och se efter, att tio pund, väl vägda efter min vilja, utbetalas för mitt guld.

Det första pundet är människans besinningsfulla seende, som består i att människan betänker, hur stor skillnad det är mellan kroppsligt och andligt seende, vilken ringa nytta det är med kroppslig fägring och åsyn, vilken höviskhet det är hos änglarnas och de himmelska makternas skönhet och härlighet, de som överträffa alla himlens stjärnor i glans, samt vilken ljuvlighet och vilken själens glädje som ligger i Guds bud och hans ära. Detta pund, nämligen det lekamliga skådandets och det andliga skådandets, som är i Guds bud och ära, bör icke vägas lika, utan det andliga skådandet bör ha övervikt framför det kroppsliga och väga mera på vågskålen, ty ögonen böra vara öppna för själens och kroppens nödtorft men stängda för fåfänglighet och lättsinne.

Det andra pundet är det goda hörandet. Människan må nämligen betänka, vad lättsinniga, narraktiga och skämtsamma ord tjäna till; de äro i själva verket intet annat än fåfänga och luft, som förflyktigas. Därför må hon höra på Guds lov och besjungande samt helgonens ord och gärningar; hon må höra det som är nödvändigt för själen och kroppen och länder till god uppbyggelse. Detta hörande må väga tyngre på vågskålen än hörandet av lättfärdiga ting. När detta goda hörande lägges med det andra på vågskålen, skall det hålla hela vikten, och det andra skall flyga i höjden såsom tom luft och förflyktigas.

Det tredje pundet är munnens pund. Må människan på sitt samvetes våg väga de uppbyggliga och ärbara orden och betänka, hur nyttiga och höviska de äro. Må hon även giva akt på de fåfänga och onyttiga orden, hur skadliga och gagnlösa de äro, och lägga bort fåfänga ord och älska de goda.

Det fjärde pundet är smaken. Vad är världens smak annat än elände? Det är möda i början och ingången, smärta i fortsättningen och bitterhet på slutet. Människan må alltså noggrant väga den andliga smaken mot den timliga. Den andliga må väga mer än den timliga, ty den andliga smaken slutas aldrig, förbytes aldrig i leda och förminskas aldrig. Denna smak börjar här i världen med lustans tyglande och med det måttfulla inrättandet av livet, och den varar utan ända i himmelen i Guds njutande och ljuvlighet.

Det femte pundet är känselns pund. Människan må väga, hur mycket bekymmer och elände hon känner av sin kropp, hur mycken oro av världen, hur många vedervärdigheter från sina medmänniskors sida; överallt känner hon elände. Hon må även väga, vilken vila själen, det väl tuktade sinnet, äger, och vilken sötma det är att icke bekymras för onödiga ting; då skall hon överallt känna hugsvalelse. Den som alltså vill väga väl, må lägga den andliga och kroppsliga känseln på vågen och väga så, att den andliga väger mera än den kroppsliga känseln. Denna andliga känsel börjar och fortsätter i tålamod vid motiga ting och i trogen lydnad mot Guds bud, och varar evinnerligen i den lugnaste glädje och frid. Men den som låter den kroppsliga vilan och världens känsel och dess glädje väga mera än den eviga, han är icke värdig att beröra mitt guld eller njuta min glädje.

Det sjätte pundet är människans gärning. Människan må i sitt samvete noggrant väga den andliga och kroppsliga gärningen: den förra leder till himmelen, den senare till världen, den förra till ett evigt liv utan plåga, den senare till stor bedrövelse och plåga. Men den, som åtrår mitt guld, må låta den andliga gärningen, som är i min kärlek och till min heder, väga mera än den kroppsliga gärningen, ty andliga ting förbliva men kroppsliga förgå.

Det sjunde pundet är tidens ordnande. En viss tid tog människan till att syssla med blott andliga ting; en viss till kroppens nödtorft, utan vilken hon ej kan vara och vilken även räknas till det andliga, om den användes förnuftigt, en viss till att utöva det för kroppen nyttiga. Och emedan människan en gång måste avlägga räkenskap för sin tid liksom för sina gärningar, må det andliga arbetets tid väga mera än det lekamliga arbetets och tiden inrättas så, att det andliga aktas för mer än det timliga och ingen tid tillåtes förrinna utan granskning och rättvisans jämna vägande.

Det åttonde pundet är det tillåtna timliga godas rättvisa förvaltning, så att den, som är rik, med from kärlek må giva åt de fattiga, så långt hans förmåga sträcker sig. Men nu kan du fråga: vad skall då den fattige giva, han som ingenting har? Jo, han må hava den goda viljan, och tänka så för sig själv: 'Om jag hade någonting, så skulle jag gärna giva'. Då skall denna vilja tillräknas honom som gärning. Men om den fattiges vilja är sådan, att han gärna ville äga timliga ting liksom andra men dock ej ville giva åt de fattiga annat än mycket litet och det allra sämsta, då skall en sådan vilja tillräknas honom som en mycket liten gärning. Må alltså den rike mannen, som har gods, göra gärningar med kärlek; den, som icke har något, må hava vilja att giva, och den skall gagna honom. Men den, som låter det timliga väga mer än det andliga, som ger en penning åt mig men hundra åt världen och tusen åt sig själv, han väger icke riktigt, och en sådan mätare är ovärdig att hava mitt guld. Ty jag, som givit allt och förmår borttaga allt, är värd den värdigare delen. Det timliga är skapat till människans nytta och nödtorft, ej till överflöd.

Det nionde pundet är det noggranna aktgivandet på den tid som förgått och förflutit. Må alltså människan betrakta sina handlingar, vilka de varit och huru många, och huru hon gjort bättring för dem och huru värdigt. Hon må även giva akt, att icke de goda till äventyrs äro färre än de dåliga, och om hon skulle finna, att hennes dåliga handlingar äro flera än hennes goda, så må hon gripas av en fullkomlig vilja att bättra sig och sann ånger över de begångna synderna. Och om denna ånger är sann och fast, så väger den mera inför Gud än alla hennes synder.

Det tionde pundet är betraktandet och inrättandet av ens kommande tid: om människan har en sådan avsikt, att hon icke vill älska något annat än det som är av Gud och icke åstunda något annat än det som hon vet behagar Gud, och gärna och tåligt vill omfatta all bedrövelse, ja t.o.m. helvetets kval, om Gud hade hugnad därav och om det vore Guds vilja att hon gjorde det. Detta pund övergår allting, och genom detta pund vinnas lätt alla kommande ting. Var och en, som alltså giver dessa tio pund, han skall hava mitt Guld.

Men som jag sade vill ovännen på trefaldigt sätt hindra dem, som föra mitt guld. För det första vill han göra dem lata. Nu är den kroppsliga lättjan ett och den andliga ett annat. Den kroppsliga förefinnes, när kroppen är lat till att arbeta, att stiga upp o.d. Den andliga lättjan förefinnes, när den andliga människan känner min andes sötma och nåd och hellre vill vila i denna sötma ensam än gå ut till andra och hjälpa dem, på det att även de måtte få taga del av samma sötma. Månne icke Petrus och Paulus hade min andes sötma i övermått?

De skulle, om det varit mig välbehagligt, hellre velat ligga fördolda i jordens djupaste famn med den inre sötma, som de hade, än gå ut i världen. Men på det att andra skulle bli delaktiga av deras sötma och på det att de skulle kunna uppbygga andra, valde de att hellre gå ut till andras nytta och förkovran och sin egen äras förökande än att förbliva allena och icke styrka andra med den nåd de själva fått. Så böra även mina vänner nuförtiden, ehuru de hellre ville vara allena och fröjdas åt den sötma de äga, gå ut, på det att även andra måtte delaktiggöras av deras glädje. Ty liksom en, som har överflöd på timligt gott, ej nyttjar det ensam utan överlämnar det åt andra, så böra icke heller mina ord och min nåd döljas utan utgjutas för andra, så att även de må uppbyggas. Mina vänner kunna nämligen hjälpa tre slag av människor.

För det första de fördömda, för det andra syndarna (d.v.s. dem som falla i synd men stå upp igen), för det tredje dem som stå fast i det goda. Men nu kan du fråga, hur någon kan hjälpa de fördömda, som icke äro nåden värdiga -- det är ju omöjligt för dem att återvända till nåden? På detta vill jag svara dig i en liknelse. Föreställ dig, att det i den allra djupaste avgrund funnes otaliga gravar, i vilka den, som fölle ned i djupet, nödvändigtvis måste störta ned. Om någon täppte till någon av dessa gravar, skulle den fallande på grund av denna tilltäppning icke störta ned så djupt som han skulle göra, ifall ingen grav vore igentäppt. Så är det även med de fördömda.

Ty ehuru de genom min rättvisa och sin egen förhärdade ondska skola fördömas på en föreskriven och på förhand bestämd tid, blir straffet dock lättare för dem, om de genom någon hållas tillbaka från något ont och uppmuntras till något gott. Se, hur barmhärtig jag är t. o. m. mot de fördömda! Ehuru barmhärtigheten ville tala för att skona dem, talar dock rättvisan och deras ondska däremot.

För det andra kunna de hjälpa dem, som falla och stå upp igen, om de lära dem, huru de skola stå upp igen, giva dem varningar mot fallet, undervisa dem huru de skola förkovra sig och motstå sina begär.
För det tredje kunna de gagna de rättfärdiga och fullkomliga. Månne icke även dessa falla? Jo, förvisso, men till deras äras förökande och djävulens skam. Ty liksom en riddare, som blivit lätt slagen i kriget, ytterligare eggas genom detta slag och än mer manas till att strida, så eggas mina utvalda genom den djävulska motgångens frestelse till andlig möda och ödmjukhet och göra desto ivrigare framsteg till att vinna ärans krona. Därför skola mina ord ej döljas av mina vänner, ty många kunna, när de hört om min nåd, ytterligare upptändas till att älska mig.

För det andra arbetar min ovän på att mitt guld må likna träck på grund av någon felaktighet. Därför må skrivaren, när något skall nedskrivas, till vittne kalla två trogna eller en av beprövat samvete, och sedan dessa granskat det som är skrivet, må han sända det vidare till vilka han vill; ty om det utan vittnesbörd komme till ovännernas händer, så kunde därtill läggas något falskt, varav sanningens ord kunde föraktas hos de enfaldiga.

För det tredje lägger min ovän i sina vänners mun, att mitt guld må hindras. Därför må mina vänner säga dessa ord till de motsägande: 'I de uppenbarade ordens guld är det som om det bara funnes tre ord. De lära nämligen att frukta rätt, att älska fromt och att vist åstunda det himmelska. Pröven orden och rannsaken, och sägen emot oss, om I finnen att det förhåller sig annorlunda!'»