Du undrar, varför jag talar sådant och varför jag visat dig så märkliga ting. Månne jag gör det för dig ensam? Nej, förvisso icke, utan till andras undervisning och frälsning, ty världen var såsom en ödemark, där det endast fanns en enda väg, och den förde bort till den djupaste avgrund. Men i avgrunden fanns det två rum. Det ena var så djupt, att det icke hade någon botten under sig, och de, som kommo ned däri, stego aldrig upp igen. Det andra var icke så djupt som det första och icke lika förfärligt, och de, som kommo ned däri, hade hopp om att få hjälp; de hade en längtan och en långvarig trånad men ej elände, de rönte mörker men ej kval.

De, som bodde i detta andra rum, ropade dagligen till en härlig närliggande stad, vilken var full av allt gott och alla förnöjelser. De ropade kraftigt, ty de visste den väg de skulle gå till staden, men den öde skogen var så tät och trång, att de på grund av dess täthet icke förmådde tränga igenom den och icke heller hade styrka att bana sig väg. Och vad ropade de? Förvisso, de ropade så: 'O Gud, kom och giv hjälp, visa vägen och giv oss ljus, ty vi bida dig. Hos ingen annan finns frälsning för oss utom hos dig.' Detta rop trängde upp i himmelen till mina öron och rörde mig till barmhärtighet. Jag bevektes av ett så brinnande rop och begav mig ut i ödemarken som pilgrim.

Men innan jag började min färd och mitt arbete, ljöd en röst framför mig, och den sade: 'Yxan är redan satt till trädet'. Denna röst kom från Johannes döparen, som sänts ut i öknen före mig och som nu ropade 'Yxan är redan satt till trädet', som om han ville säga: 'Nu vare människan redo, ty yxan är nu redo, och den är kommen, som så att säga skall bereda vägen till staden och undanröja alla hinder'. Men när jag kom, arbetade jag från solens uppgång till dess nedgång, ty från min mandomsanammelse och ända till döden på korset verkade jag människans frälsning. Vid början av mitt inträde i denna ödemark måste jag fly för mina ovänner, nämligen för den förföljande Herodes; jag frestades av djävulen och led förföljelser av människorna. Sedan utstod jag mångfaldiga mödor, åt och drack och fyllde utan synd naturens andra fordringar, till trons styrkande och till bevis att jag antagit sann människonatur.

När jag sedan banade vägen till staden, nämligen till himmelen, och undanröjde de hindrande snåren, stungo de vassaste törnen min sida, grymma spikar sårade mina händer och fötter, och mina tänder och kinder blevo illa slagna. Men jag bar det tåligt och ryggade icke tillbaka utan trängde blott desto ivrigare fram, liksom när ett av hunger ansatt djur får se en människa måtta ett spjut emot sig, rusar på spjutet blott på grund av sin hunger efter en människa, och ju djupare människan trycker in spjutet i djurets inälvor, desto häftigare störtar sig självt mot spjutet (blott av sin åstundan efter en människa), till dess inälvorna och hela kroppen genomborrats.

Så brann jag av så stor kärlek till själarna, att när jag såg och rönte alla de bittra och grymma kvalen, brann jag, ju mera människan var villig att döda mig, blott av desto större iver att tåla lidandet för själarnas frälsnings skull. Så skred jag alltså fram i denna världens öken, under möda och elände samt beredde vägen med mitt blod och min svett.

Ja, världen kan verkligen kallas en öken, ty all dygd förtorkade däri, så att endast en lasternas ödemark återstod, vari det blott fanns en enda väg, och därtill en väg, på vilken alla fördes ned till dödsriket, de fördömda till fördömelse men de goda blott till mörker. Jag hörde alltså barmhärteligen deras långa åstundan efter den kommande frälsningen och kom som en pilgrim för att arbeta; okänd till min makt och gudom beredde jag den väg, som leder till himmelen. Mina vänner, som sågo denna väg och betraktade mitt arbetes svårigheter och min själs glädje, gladde sig och följde mig i myckenhet och en lång tid.

Men nu är den röst förvandlad, vilken ropade: 'Varen beredda!' Min väg är förvandlad; snåren och törnena ha växt upp igen, och man har slutat att gå på den. Helvetets väg är däremot öppen och bred, och på den gå de flesta fram. Dock är min väg icke alldeles glömd och förgäten, ty mina fåtaliga vänner gå av längtan efter det himmelska fäderneslandet ännu fram på den, flygande liksom fåglar från buske till buske, och de tjäna mig likasom i lönndom och med fruktan, ty att gå fram på världens väg synes för alla vara fröjd och gamman.

Emedan min väg har blivit så trång och världens väg bred, ropar jag alltså i öknen, d. v. s. i världen, till mina vänner, att de må rycka upp törnena och tistlarna på den väg, som leder till himmelen, och röja upp vägen för dem, som vilja vandra den. Ty liksom det är skrivet: 'Saliga äro de som icke ha sett mig och dock trott mig', så äro de, som nu tro mina ord och fullkomna dem i gärning, saliga. Jag är förvisso såsom en moder, vilken springer sin vilsegångne son till mötes, visar honom ett ljus, på det att han måtte se vägen, kärleksfullt möter honom på vägen och förkortar den för honom, nalkas honom, omfamnar honom och fröjdas.

Så skall jag kärleksfullt skynda emot mina vänner och alla, som vända tillbaka till mig, och upplysa deras hjärtan och själar till gudomlig vishet. Jag vill omfamna dem med all ära och föra in dem i det himmelska hovet, som icke har någon himmel ovan sig eller jord under sig; där finns det endast Guds skådande; icke mat eller dryck utan gudomlig glädje. Men för de onda upplåtes vägen till helvetet, dit de skola inträda för att aldrig komma ut därifrån; de skola gå miste om äran och glädjen och fyllas av evig nöd och smälek. Därför talar jag dessa ord och visar min kärlek, på det att de, som förirrat sig, måtte återvända till mig och lära känna mig, sin Skapare, som de hava glömt.»