Det syntes en stor himmelsk härskara, till vilken Herren talade och sade: »Fastän I sen och veten allting i mig, så vill jag dock, emedan det behagar mig så, beklaga mig inför eder över tre ting. För det första, att de högst ljuvliga bigårdar, som från evighet voro byggda i himmelen och från vilka onyttiga bin utgingo, nu äro tomma. För det andra, att det omättliga djup, mot vilket varken stenar eller träd mäkta bjuda motstånd, städse är öppet, så att själar stiga ned dit liksom snön från himmelen faller ned på jorden. Och liksom snön inför solens ansikte upplöses i vatten, så lösas själarna från allt gott, hemfalla till stora straff och förnyas till varje plåga. För det tredje klagar jag över, att det är så få som ge akt på, att de platser äro tomma, varifrån de onda änglarna avföllo, och som ge akt på själarnas fall och förtappelse. Däröver klagar jag med rätta.

Jag utvalde från begynnelsen tre män. Med dem förstår jag det trefaldiga ståndet i världen. För det första utvalde jag prästen, som skulle utropa min vilja med sin röst och visa den med sin gärning. För det andra utvalde jag försvararen, som skulle försvara mina vänner med sitt liv och vara beredd till all möda för min skull. För det tredje utvalde jag arbetaren, som skulle arbeta med sina händer och livnära kropparna med sitt arbete. Men den förste, nämligen prästen, har nu blivit spetälsk och stum, ty var och en, som letar efter seders och dygders skönhet hos prästen, han ryggar tillbaka, förvirras vid synen och fasar för att träda fram till honom, på grund av hans övermods och girighets spetälska. Och den, som vill höra prästen, finner att han är stum till mitt lov men talträngd, när det gäller hans eget lov. Huru skall man då finna den väg, som leder fram till denna ljuvliga sötma, om den, som borde gå före, är svag och vanmäktig, och om den, som borde ropa, är stum? Huru skall man då få kännedom om denna himmelska ljuvlighet?

Den andre, d. v. s. försvararen, skälver i hjärtat och är tom i händerna, ty han skälver för världens skam och för sin heders mistande. Han är tom i händerna, ty han gör inga gudliga gärningar, utan allt vad han gör, det gör han för världen. Vem skall då försvara mitt folk, om den, som borde vara huvudet, fruktar? Den tredje är såsom en åsna, vilken lutar ned huvudet och står ihop med sina fyra fötter. Ja, folket är i sanning såsom en åsna, ty det åtrår ingenting annat än det jordiska; det förgäter det himmelska och söker det förgängliga. Det har liksom fyra fötter, ty det har ringa tro och tomt hopp, för det tredje inga goda gärningar och för det fjärde fullkomlig vilja till synd. Därför står munnen alltid öppen för frosseri och begärelse. Se, mina vänner, huru kan det omättliga djupet minskas genom sådana, och huru kan honungskakan fyllas?»

Då svarade Guds moder: »Välsignad vare du, min Son! Ditt klagomål är rättvist. Jag och dina vänner kunna icke bringa dig någon annan ursäkt för människosläktet än ett enda ord, med vilket det kan frälsas, och det är: 'Förbarma dig, Jesus Kristus, den levande Gudens Son!' Detta ropar jag, och detta ropa dina vänner.»

Sonen svarade: »Dina ord äro ljuvliga i mina öron, smaka mig angenämt i munnen och tränga in med kärlek i hjärtat. Jag har en präst, en försvarare och en bonde. Den förste är ljuvlig såsom den brud, vilken den hedervärdaste brudgum av hela sitt hjärta åstundar med gudlig kärlek. Hans röst skall vara såsom den röst, som genljuder i skogarna genom rop och tal. Den andre skall vara beredd att giva sitt liv för mig och skall ej rädas världens smälek. Honom skall jag beväpna med den Helige Andes vapen. Den tredje skall hava en så fast tro, att han kan säga så: 'Så fast är min tro, att jag likasom ser det jag tror, och jag hoppas även allt vad Gud lovat'. Han skall hava vilja till att göra det goda, framskrida i det goda och undvika det onda.

I munnen på den första av dessa tre män skall jag lägga tre ord, som han skall ropa. För det första skall han ropa: 'Den, som har tron, må med sin gärning göra det som han tror'. För det andra: 'Den, vars hopp är fast, må vara ståndaktig i allt gott'. För det tredje: 'Den, som älskar fullkomligt och innerligt, må hava en brinnande åstundan att få se det som han älskar'. Den andre skall vara stark som ett lejon i arbetet, samvetsgrann i att undvika försåt, ståndaktig och uthållig. Den tredje skall vara vis som ormen, vilken kan stå på stjärten och upplyfta huvudet mot himlen. Dessa skola fullkomna min vilja, och andra skola följa dem. Och fast jag kallar dem tre, menar jag dock många med dem.»
Sedan talade han till bruden och sade: »Stå ståndaktigt fast, låt dig icke bedrövas av världen eller av smälek, ty jag, som hörde all skymf och smälek, är din Gud och Herre.»