Maria talade: »Fem ting bör du betänka, min dotter. För det första, att min Sons alla lemmar hårdnade och kallnade i döden och att blodet under pinan flöt ut ur hans sår och levrat hängde kvar vid alla hans lemmar. För det andra, att han blev så bittert och obarmhärtigt stungen i hjärtat, att den, som stack, icke upphörde förrän spjutet berörde revbenen och båda delarna av hjärtat voro på spjutet. Betänk för det tredje, hur han togs ned från korset. De två, som togo ned honom från korset, använde tre stegar, varav en räckte upp till fötterna, en annan ställdes upp under skuldrorna och armarna och en tredje räckte upp till kroppens mitt.

Den förste steg upp och höll honom om midjan. Den andre steg upp på den andra stegen och drog först ut spiken ur den ena handen; sedan vred han stegen åt andra sidan och drog ut spiken ur den andra handen. Dessa spikar sköto långt ut över korsets stam. Så steg han, som höll kroppens börda, sakta och försiktigt ned, och den andre steg upp på den stege, som räckte upp till fötterna, och drog ut spikarna ur fötterna. Och när kroppen nalkades marken, fattade en av dem kroppen vid huvudet, en annan vid benen, men jag, som var hans moder, höll om midjan, och så buro vi tre honom till en häll, vilken av mig blivit övertäckt med en ren linneduk. I den svepte vi kroppen, men jag sydde icke ihop linneduken, eftersom jag säkert visste, att han ej skulle förmultna i graven. Sedan kommo Maria Magdalena och andra heliga kvinnor, och heliga änglar så talrika som stoftgranden bjödo sin Skapare tjänst.

Vilken bedrövelse jag kände kan ingen beskriva. Jag var såsom en barnaföderska, vars alla lemmar skälva efter förlossningen och som, fast hon knappt kan andas av smärta, dock gläds i sitt hjärta, så mycket hon förmår, därför att hon vet, att det barn, som hon fött, aldrig mer skall återvända i samma elände varifrån det utgått. Så var det med mig: fast jag var övermåttan bedrövad över min Sons död, gladdes jag dock i min själ, emedan jag visste, att han icke mera skulle dö utan leva i evighet, och så blandades min sorg med någon glädje. Jag kan i sanning säga, att när min Son var begraven, var det liksom tvenne hjärtan i en grav. Månne det icke är sagt, att där din skatt är, där är ock ditt hjärta? Så dvaldes min tanke och mitt hjärta alltid i min Sons grav.»

Sedan sade Guds moder: »Jag skall genom en liknelse säga dig, i vilket tillstånd denne man befann sig och huru han nu är beskaffad. Det är som om en jungfru vore trolovad med en man och framför henne stode två unga män, av vilka den ene är kallad av jungfrun och säger till henne: 'Jag råder dig, att du icke skall tro honom, som du är trolovad med, ty han är hård i sina gärningar, sen till belöning och girig i gåvor. Tro alltså hellre mig och de ord, som jag säger dig. Jag skall visa dig en annan, som icke är hård utan mild i allt. Han ger dig genast vad du önskar; ja han ger dig i övermått det som täckes och behagar dig.' När jungfrun hör detta, tänker hon för sig själv och svarar så: 'Dina ord äro ljuva att höra. Själv är du len och fager att taga på; jag tror att det är rådligt att följa dina ord.'

Och när hon så drager ringen från fingret för att räcka den åt ynglingen, ser hon i ringen en inskrift med trenne meningar. Den första lyder: 'När du kommer i toppen på trädet, skall du akta dig, så att du icke tager en förtorkad trädgren till stöd, ty då kan du falla'. Den andra lyder: 'Akta dig, så att du icke tager råd av en ovän!' Den tredje: 'Sätt icke ditt hjärta mellan lejonets tänder'. När jungfrun ser detta, drager hon tillbaka handen, håller kvar ringen och tänker så: 'Dessa tre meningar, som jag ser, betyda kanske, att han, som vill hava mig till brud, icke är trogen. Det synes mig, som om hans ord vore fåfänga och han vore full av hat och ville döda mig.'

Och när hon tänker detta, ser hon åter på ringen och får då se en annan inskrift, som också består av tre meningar. Den första lyder: 'Giv åt honom som gav åt dig'. Den andra: 'Giv blod för blod'. Den tredje: 'Tag icke bort från ägaren det som är hans eget'. När jungfrun sett och hört detta, tänker hon åter så: 'De tre första meningarna lära mig hur jag skall fly döden, de följande tre hur jag skall behålla livet. Då är det rättmätigt, att jag hellre följer livets ord.' Så fattar jungfrun ett klokt råd och kallar till sig tjänaren till den, som först trolovat sig med henne. Och när denne nalkas, avlägsnar den, som ville bedraga henne, sig från henne.

Sådan är denne mans själ. Hon är trolovad med hans Gud. De två ynglingar, som stodo framför henne, äro Guds vänskap och världens vänskap. Världens vänner ha hittills kommit denne man närmare, och de ha talat med honom om världens rikedomar och ära. Han räckte nästan fram sin kärleks ring och ville lyda dem i allt. Men när min Sons nåd kom honom till hjälp, såg han en inskrift, d. v. s. han hörde barmhärtighetens ord, och därav förstod han tre ting. För det första, att han skulle akta sig för att stiga för högt upp och stödja sig på förgängliga ting, ty då skulle ett desto värre fall hota honom.

För det andra förstod han, att det icke var någonting annat än smärta och bekymmer i världen. För det tredje, att djävulens belöning är dålig. Sedan såg han en annan inskrift, d. v. s. han hörde Guds trösterika ord. För det första, att han skulle giva sitt åt Gud, från vilken han har allt. För det andra, att han skulle giva sin kropps tjänst åt Den, som göt sitt blod för honom. För det tredje, att han icke skulle skänka sin själ åt någon annan än Gud, som skapat och återlöst honom. När han hör och noggrant betänker detta, behaga honom Guds tjänare och nalkas honom, och världens tjänare avlägsna sig från honom.

Men nu är hans själ såsom en jungfru, vilken nyligen rest sig från sin brudgums armar och vilken bör hava tre ting. För det första fagra kläder, så att hon ej må begabbas av konungens tjänare, om något fel märkes i hennes klädsel. För det andra bör hon vara dygdig och lydig sin brudgums vilja, så att icke något vanhederligt må upptäckas i hennes handlingar och brudgummen måste blygas för hennes skull. För det tredje bör hon vara så ren, att brudgummen icke finner någon enda fläck på henne, för vars skull hon skulle kunna föraktas och förskjutas. Sedan må hon hava dem, som leda henne till hennes brudgums säng, så att hon icke må gå fel i gångarna eller i det svåra inträdet.

Men den, som är brudledare må hava två ting. För det första må han ses av den efterföljande. För det andra må det höras, vad han säger och vart han går. Men den som följer någon föregångare bör hava tre ting. För det första må han ej vara senfärdig och trög vid följandet. För det andra må han icke gömma sig för föregångaren. För det tredje må han samvetsgrant giva akt på och betrakta föregångarens fotspår och noga följa honom. För att hans själ skall kunna nå fram till brudgummens gemak, är det alltså nödvändigt, att hon föres av en brudledare, vilken lyckligen leder fram henne till Gud, hennes brudgum.»