Maria talade: »Det står skrivet, att den, som vill vara vis, må lära sig visdom av den vise. Därför säger jag dig i en liknelse: En, som ville lära visdom, såg två mästare stå framför sig, och han sade till dem: 'Gärna ville jag lära mig visdom, om jag blott visste, vart den förde mig, och vilken nytta och vilket mål den hade'. Den ene av lärarna svarade: 'Om du vill följa min visdom, skall hon föra dig upp på det högsta berg, men på vägen skall du känna hårda stenar under fötterna, och svårt och mycket brant skall det bliva vid uppstigandet.

Om du strävar efter denna visdom, skall du vinna det som utvärtes är mörkt men invärtes strålande klart. Om du håller henne fast, skall du hava vad du vill. Hon löper omkring dig som en cirkel och drager dig allt mer och mer, allt ljuvare och ljuvare, till sig, tills du i sinom tid får genomströmmas av glädje från alla håll.' Den andre mästaren sade: 'Om du följer min visdom, skall hon föra dig ned i en blomstrande dal rik på alla jordens frukter. Mjukt är det på vägen under fötterna, och föga möda vid nedstigandet.

Om du framhärdar i denna visdom, skall du hava det som utvärtes är strålande klart men som, när du vill njuta det, skall fly ifrån dig. Och du skall hava det, som icke varar utan snart har en ände, och när boken är läst till slut, skola både boken och det lästa bliva till intet, och du skall lämnas kvar tom.' När han hört detta, tänkte han: 'Jag hör två sällsamma ting här. Om jag stiger uppför berget, bliva mina fötter trötta och min rygg tung. Om jag vinner det, som utvärtes är mörkt, vad skall det gagna mig? Och om jag strävar efter det som ingen ände har, när skall jag då få hugnad?

Den andre mästaren lovar det, som utvärtes är strålande klart men som icke är varaktigt, och säger, att visheten skall taga slut med läsningen. Vad har jag för nytta av det, som ej är varaktigt?' När han tänkte så i sin själ, syntes plötsligt en tredje man mellan de tvenne mästarna, och denne sade: 'Fastän berget är högt och svårt att stiga uppför, så finnes dock en ljus sky ovan berget, och av den skall du få svalka. Om det, som utlovas, utvärtes är mörkt, så kan det dock brytas, och då skall du vinna det guld som ligger förborgat inuti och äga det med evig glädje.'

Dessa två mästare beteckna två slags visdom, nämligen andlig och köttslig. Den andliga består i att antvarda den egna viljan åt Gud och med hela sitt begär och sin gärning längta till det himmelska. (Man kan nämligen icke tala om verklig visdom, om icke gärningen överensstämmer med orden.) Denna visdom för till det saliga livet. Men denna visdom är stenig vid framskridandet och brant vid uppstigandet. Det synes nämligen hårt och 'stenigt' att stå emot sina begär, och det är 'brant' att försaka invanda njutningar och icke älska världslig heder. Men fast det är så svårt, skall dock var och en, som betänker att tiden är kort och världen förgänglig och som stadigt fäster sin håg på Gud, få se skyn ovan berget, nämligen den Helige Andes tröst. Den, som icke söker någon annan tröstare än Gud, skall vara värdig denna tröst. Huru skulle eljest alla Guds utvalda ha begynt så svåra och bittra ting, om icke Guds ande samverkat med människans goda vilja liksom med ett gott redskap?

Den goda viljan förde denna Ande till dem; den gudliga kärlek, som de hade till Gud, inbjöd honom, ty de arbetade med vilja och åstundan, tills de blevo starka i gärning. Men när de vunnit Andens tröst, erhöllo de också genast den gudomliga glädjens och kärlekens guld, varigenom de icke blott tålde många motgångar utan även gladdes att tåla dem, vid tanken på belöningen. Denna glädje synes världens älskare mörk, ty dessa älska mörkret, men för Guds älskare är den ljusare än solen och mera strålande klar än guldet, ty Guds älskare genomtränga syndernas mörker och stiga upp på tålamodets berg, betraktande tröstens sky, som ej skall sluta utan som börjar i denna värld och löper omkring som en cirkel, tills den kommer till fulländning. Världens visdom däremot leder till eländets dal, som synes blomstrande genom sin rikedom på ting, skön genom den ära den bjuder, mjuk genom sin vällust. Denna visdom tager hastigt slut och har ingen annan nytta utom det lilla som man såg och hörde för stunden.

Alltså, min dotter, sök visdom av den vise, d. v. s. av min Son. Han är förvisso den visdom, varav all visdom är, och den cirkel, som aldrig ändas. Jag ropar till dig såsom en moder till sin son: älska den visdom, som invärtes är såsom guld men utvärtes föraktlig; invärtes glödande av kärlek men utvärtes mödosam och dock fruktbar i gärningen; och om du bedrövas över din börda, skall Guds ande vara din tröstare.

Gå därför fram och ansträng dig, liksom den man, som fortsätter tills han vant sig vid arbetet, och rygga ej tillbaka, förrän du uppnått bergets topp. Ingenting är nämligen så svårt, att det icke bliver lätt genom stadig och förnuftig fortsättning, och ingenting är så hedersamt i företagets begynnelse, att det icke fördunklas genom avslutandets ofullkomlighet. Skrid alltså fram till den andliga visdomen; hon skall föra dig till kroppsliga mödor, världsförakt, kortvarig bedrövelse och evärdlig tröst. Världens visdom däremot är bedräglig och stingande; hon leder dig till timliga tings samlande och till heder i det närvarande livet men på sistone till yttersta elände, om man ej noggrant aktar sig och ser sig för.»