Sonen talade: »Jag är såsom en konung, som stod på ett fält och som hade sina vänner på den högra sidan och sina ovänner på den vänstra. När de nu stodo på detta sätt, trängde rösten av en ropande fram till högra sidan, där alla stodo väl beväpnade, med hjälmarna fastbundna och ansiktena vända emot sin herre. Rösten ropade: 'Vänden eder till mig och tron på mig; jag har guld att giva eder'. De hörde rösten och vände sig åt det håll, varifrån den kom, och när de hade vänt sig, talade rösten på nytt: 'Om I viljen se guldet, så lösen edra hjälmar, och om I önsken äga det, så skall jag åter binda edra hjälmar men efter min vilja'.

De lydde honom, och han band deras hjälmar bakvänt, så att framdelen med borrhålen, varigenom de skulle se, kom i nacken, och bakdelen av hjälmen skymde deras ögon, så att de icke kunde se. Och så ledde denne ropande dem blinda efter sig. När detta hänt, kungjorde några av konungens vänner för sin herre, att hans män voro förledda av hans ovänner. Han sade då till sina vänner: 'Gån efter dem och ropen så: Lösen edra hjälmar, så skolen I se, att I ären bedragna.

Omvänden eder till mig, så skall jag mottaga eder i frid.' De ville emellertid icke höra utan förlöjligade det. När tjänarna hörde detta, berättade de det för sin herre, vilken sade: 'Emedan dessa ha försmått mig, mån I genast gå bort till den vänstra sidan och säga dessa tre ting till dem, som stå där: 'Den väg, som leder till livet, är beredd för eder; porten är öppen, och herren vill själv komma eder till mötes med frid. Tron därför fast, att vägen är beredd, och hoppens ståndaktigt, att porten är öppen och att hans ord äro sanna; skynden med kärlek emot herren, så skall han mottaga eder med kärlek och frid och föra eder till den eviga friden.' De, som hörde budbärarnas ord, trodde och blevo mottagna i frid.

Jag är denne konung. Jag hade de kristna på min högra sida, ty jag beredde dem det eviga goda. Deras hjälmar voro då fastbundna och deras ansikten vända emot mig, när de hade fullkomlig vilja att göra min vilja och att lyda mina bud och hela deras åstundan stod till himmelen. Men så ljöd i världen djävulens röst, d. v. s. högfärden, som visade världens rikedomar och den köttsliga lustan. De vände sig då till detta och gåvo sitt begär och sitt samtycke åt högfärden. De lade för dess skull också av sig sina hjälmar, när de med gärning fullbordade sitt begär och satte det timliga före det andliga. Sedan de alltså hade avlagt den gudliga viljans hjälmar och dygdernas vapen, fick högfärden så stor makt över dem och gjorde dem så underdåniga sitt herravälde, att de gärna ville synda ända till slutet, ja gärna ville leva i evighet för att kunna synda i evighet. Denna högfärd har förblindat dem så, att hjälmarnas borrhål, genom vilka de skulle se, nu finnas i nacken och mörkret framme i pannan.

Vad äro hjälmarnas borrhål, om icke betraktandet av det framtida och det omtänksamma aktgivandet på det närvarande? Genom det första borrhålet borde de betrakta hur ljuvliga de eviga belöningarna äro och hur rysliga de tillkommande straffen äro samt hur förskräckliga Guds domar äro. Genom det andra borrhålet borde de betrakta, vad som är föreskrivet och vad som är förbjudet av Gud, hur mycket de hava överträtt Guds bud, och huru de skola göra bättring. Men dessa borrhål äro nu i nacken, där intet kan ses, ty betraktandet av de himmelska tingen har fallit i glömska.

Kärleken till Gud har svalnat, men världskärleken anses så ljuvlig och omfattas med sådan ömhet, att den driver dem såsom ett väl smort hjul till allt vad den vill. Men när mina vänner se min vanheder, själarnas fall och djävulens herravälde, sända de dagligen för dessa olyckliga sina bönerop till mig, och deras böner ha trängt genom himlen och in i mina öron, och bevekt av deras böner har jag dagligen sänt dem mina predikanter, visat dem järtecken och mångdubblat min nåd för dem. De ha emellertid föraktat allt och lagt synd till synd.

Därför vill jag nu säga mina tjänare och i sanning fullkomna det jag säger: Mina tjänare, gån fram till den vänstra sidan, nämligen till hedningarna, vilka ända tills nu levat i förakt likasom på vänstra sidan. Gån fram och sägen så: 'Himmelens herre och allas skapare låter säga eder detta. Himlavägen är öppen för eder; haven vilja att inträda med fast tro. Himlaporten står öppen för eder; hoppens fast och träden in genom den. Himmelens konung och änglarnas herre vill själv komma eder till mötes och giva eder frid och evig välsignelse.

Gån emot honom och mottagen honom med hans tro, vilken han visat eder och med vilken vägen till himmelen beredes. Mottagen honom med det hopp, varmed I hoppens på honom, ty nu vill han giva eder himmelen. Älsken honom av hela edert hjärta och fullkomnen det i gärning och träden in genom Guds portar, från vilka de kristna, som ej vilja gå in genom den och som göra sig ovärdiga genom sina gärningar, skola drivas bort.' Jag säger eder i min sanning, att jag skall fullkomna mina ord och ej uppgiva dem. Jag skall mottaga eder som mina barn och vara eder fader, nu då de kristna skymfligen ha försmått mig. 

I mina vänner, som ären i världen, mån alltså segervisst skrida fram, ropa och förkunna dem min vilja samt hjälpa dem, så att de kunna fullgöra den. Jag skall vara i edert hjärta och i eder mun. Jag skall vara eder ledare i livet och bevarare i döden. Jag skall ej övergiva eder; skriden modigt fram, ty av arbetet skall äran växa. Jag skulle kunna göra allt på ett ögonblick och med ett ord, men jag vill, att eder lön skall bliva desto större genom kampen och min heder växa genom edert manliga mod. Förundren eder icke över att jag talar. Ty om den visaste i världen kunde se, hur själarna dagligen fara ned till helvetet, så skulle de i antal vara flera än havets sandkorn och strändernas småstenar. Detta är rättvisa, ty de ha skilt sig från sin Gud och sin Herre. Fördenskull talar jag på det att djävulens anhang måtte minskas, faran inses och min härskara fyllas; kanske lyssna de då och upphöra med sin synd.»