Välsignad vare du, Maria, Guds moder! Du är Salomos tempel, vars väggar voro förgyllda, vars tak var skinande, vars golv var belagt med de dyrbaraste stenar, vars hela anordning var strålande skön, vars hela inre var välluktande och ljuvligt att betrakta. Du kan sannerligen på allt sätt liknas vid Salomos tempel, vari den sanne Salomo vandrade och satt, och i vilket han införde ärans ark och ljusstaken till att lysa. Så är du, välsignade jungfru, tempel för den Salomo, som stiftade fred mellan Gud och människan, som återförsonade de brottsliga, som gav liv åt de döda och befriade de fattiga från den omilde fogden. Din kropp och själ blevo förvisso gudomens tempel, vari den gudomliga kärlekens tak fanns, under vilket Guds Son utgick från Fadern till dig och med glädje bodde hos dig.

Templets golv var ditt skönt ordnade liv och ditt trägna övande av dygderna. Dig fattades ingen ärbarhet, ty allt i dig var stadigt, allt var ödmjukt, allt var fromt, allt var fulländat. Templets väggar voro kvaderstenar, ty du bedrövades icke av någon skymf, högmodades icke av någon heder, oroades icke av någon otålighet och åstundade intet annat än Guds heder och kärlek. Ditt tempels målningar var den ständiga upptändning av den Helige Ande, varav din själ upplyftes så mycket, att det icke fanns någon dygd, som icke var fullständigare och fullkomligare i dig än i någon annan skapad varelse. I detta tempel vandrade alltså Gud, när han ingöt sin besökelses ljuvlighet i dina lemmar, och han vilade där, när gudomen förenades med mandomen. Välsignad vare därför du, allra saligaste jungfru! I dig blev den store Guden en liten pilt, den allra äldste Herren en svag liten son, den evige Guden och osynlige Skaparen en synlig skapad varelse. Därför beder jag dig (ty du är den mildaste och mäktigaste fru): se till mig och förbarma dig över mig!

Du är ju moder till Salomo, men icke till honom, som var Davids son, utan till honom, som är Davids fader och Salomos herre, han som byggde det underbara tempel, vilket i sanning betecknade dig. Sonen må bönhöra sin moder, särskilt en sådan och en så stor moder. Utverka därför, att pilten Salomo, som så att säga var sovande i dig, må vara vakande i mig, så att icke begärelsen till någon synd må stinga mig utan min förkrosselse över begångna synder må vara beständig, den världsliga kärleken död för mig, mitt tålamod uthålligt och min botgöring fruktbar. Jag har endast ett, som länder mig till förtjänst, och det är ett enda ord, »Förbarma dig, Maria», ty mitt tempel är helt och hållet motsatsen till ditt. Det är nämligen mörkt av laster, smutsat av kättja, förstört av åtråns maskar, ostadigt genom högmod och fallfärdigt genom världslig fåfänga.

Modern svarade: »Välsignad vare Gud, som ingav ditt hjärta att framsäga denna hälsning, för att du skulle förstå, hur stor godhet och ljuvhet det finnes hos Gud! Men varför jämför du mig med Salomo och Salomos tempel, när jag är moder till honom, vars anor varken ha början eller slut och om vilken det läses, att han varken haft fader eller moder, nämligen Melkisedek? Ty han beskrives hava varit präst, och Guds tempel hör till prästerna, och därför är jag översteprästens moder samt jungfru. Jag säger dig i sanning, att jag både är moder till konung Salomo och till prästen, som stiftade frid.

Ty Guds Son, som är min son, är både präst och konungarnas konung. I mitt tempel iklädde han sig andligen de prästkläder, vari han frambar offret för världen. I den kungliga staden kröntes han med en kunglig men smärtsam krona. Utanför höll han slaget och striden såsom den starkaste kämpe. Nu kan jag emellertid klaga över att samme min Son är glömd och förgäten av prästerna och konungarna. Konungarna berömma sig ju av sina palats, sina härar, sin framgång och sin heder i världen. Prästerna högmodas över själarnas gods och timliga besittningar. Ty liksom du sade att templet är målat med guld, så äro prästernas tempel målade med världslig fåfänga och nyfikenhet, ty simonien råder hos deras hövding, förbundsarken är bortförd, dygdernas lampor utslocknade, gudsfruktans bord övergivet.»

Bruden svarade: »O barmhärtighetens moder, förbarma dig över dem och bed för dem». Modern sade till henne: »Från begynnelsen älskade Gud de sina så mycket, att icke blott deras böner för dem själva höras utan även andra röna bönhörelse för deras skull. Därför äro, för att bönerna för andra skola höras, två ting nödvändiga, nämligen viljan att lägga bort synden och viljan att förkovras i det goda. Var och en, som har dessa två ting, skall röna gagn av mina böner.»