Den heliga Agnes talar till bruden och säger: »Dotter, älska barmhärtighetens moder! Hon är nämligen lik den blomma eller säv, vars skepnad är som ett svärd och som har två mycket vassa eggar och en spenslig udd och i höjd och bredd överträffar alla andra blomster. Så är Maria alla blommors blomma och den blomma, som spirade i dalen och utbredde sig över alla berg, ja den blomma, som växte upp i Nasaret och slog ut på Libanons berg. Denna blomma var högre än allt annat, ty himmelens välsignade drottning övergick varje skapad varelse i värdighet och makt. Maria hade även två de vassaste svärdseggar, nämligen hjärtats bedrövelse vid Sonens pina och den ståndaktiga kampen mot djävulens angrepp (hon samtyckte nämligen aldrig till synden).

Sant spådde åldringen, när han sade: 'Ett svärd skall gå genom din själ'. Hon uthärdade nämligen på andligt sätt lika många svärdshugg, som hon förutsåg och såg sin Son få sår och plågor. Maria övergick dessutom i bredd, nämligen i barmhärtighet, alla andra. Ty hon var och är så mild och barmhärtig, att hon hellre ville tåla alla bedrövelser än att själarna icke skulle återlösas. Nu, när hon är förenad med sin Son, glömmer hon icke sin medfödda godhet utan utsträcker sin barmhärtighet till alla, t. o. m. till de allra sämsta.

Liksom himmel och jord upplysas och värmas av solen, så finns det ingen, som icke röner mildhet av den ljuva Maria, om han beder därom. Maria hade vidare en spenslig udd, och det var ödmjukheten. Genom den behagade hon ängeln, i det hon svarade sig vara tjänarinna, ehuru hon utvaldes till härskarinna. Genom den undfick hon Guds Son, ty hon ville icke täckas de högmodiga. Genom den uppsteg hon till den högsta himlatronen, ty hon älskade intet förutom Gud. Träd därför fram lekamligen och hälsa barmhärtighetens moder, ty nu kommer hon.»

Nu visade sig Maria och sade: »Du har sagt ett substantiv, Agnes; tillägg nu ett adjektiv!» Agnes sade: »Om jag sade 'den allra skönaste' eller 'den allra dygdigaste', så skulle detta icke tillkomma någon med större rätt än dig, som är moder till allas frälsning».

Guds moder svarade den heliga Agnes: »Det är sant, som du har sagt, att jag är mäktigare än alla andra. Därför må jag tillägga ett adjektiv och substantiv, nämligen den Helige Andes språkrör. Men kom, du språkrör, och lyssna till mig! Du sörjer över att detta talesätt höres bland människorna: 'Låtom oss leva efter vår lusta, ty Gud blidkas lätt. Låtom oss nyttja världen och dess ära, så länge vi kunna, ty världen är gjord för människornas skull.' I sanning, min dotter, ett sådant tal framgår icke av Guds kärlek och syftar och leder heller icke till Guds kärlek. Likväl glömmer icke Gud bort sin kärlek fördenskull utan visar varje stund sin godhet trots människornas otacksamhet. Ty han är lik en konstsmed, som smider ett förnämligt verk och som stundom glödgar järnet, stundom kyler det. Så visade Gud, denne ypperste konstsmed, som gjort världen av intet, sin kärlek mot Adam och dennes efterkommande.

Människorna kallnade emellertid så mycket i Guds kärlek, att de räknade Gud för intet och begingo många svåra synder. Därför visade Gud först sin misskund genom milda förmaningar men sedan sin rättvisa genom syndafloden. Efter syndafloden ingick emellertid Gud sitt förbund med Abraham, gav denne tecken på sin kärlek och huldhet, förde ut hans folk under de största tecken och undergärningar, gav folket lagen med sin egen mun och bekräftade sina ord och stadgar med de tydligaste tecken. När folket efter en tids förlopp kallnade och förföll till en sådan galenskap, att det t.o.m. dyrkade avgudar, ville den gode Guden ännu en gång värma de kalla och sände till världen sin egen Son, vilken lärde dem den rätta vägen till himmelen och visade dem den sanna ödmjukhet, som de borde efterfölja. Nu är han högst förgäten och glömd av många, men han framlägger och erbjuder dock fortfarande sin misskunds ord.

Emellertid skall icke allt fullbordas på en gång, nu lika litet som tidigare. Ty innan syndafloden kom, förmanades folket till botgöring, och denna botgöring avvaktades. Så blev ock Israel, innan det fick ingå i det förlovade landet, först prövat, och löftet uppsköts en tid. Visserligen hade Gud mycket väl kunnat föra ut folket på fyrtio dagar och icke behövt förlänga tiden till fyrtio år, men Guds rättvisa fordrade, att folkets otacksamhet skulle påvisas, Guds barmhärtighet bliva uppenbar och det framtida folket ödmjukas desto mera.

Om nu någon skulle undra, varför Gud plågade sitt folk så, eller varför någon plåga skall vara evig, när den syndiga levnaden icke kan vara evig, så vore detta en stor förmätenhet, liksom den är förmäten, som med sin tanke och sitt förstånd försöker förstå och begripa, hur Gud kan vara evig. Sannerligen, Gud är evig och obegriplig, och i honom är evig rättvisa och vedergällning samt outrönlig barmhärtighet. Om icke Gud hade övat rättvisa mot de första änglarna, hur skulle man då kunna känna hans rättvisa och veta, att han dömer allt med opartiskhet?

Och om han icke visat barmhärtighet mot människan, i det han skapade henne och räddade henne genom otaliga järtecken, hur skulle man då kunna känna till hans stora godhet och hans gränslösa, fullkomliga kärlek? Och därför finns det hos Gud, emedan han är evig, en evig rättvisa, vari intet kan tilläggas eller minskas. Liksom människan uttänker att göra sitt verk på ett visst sätt eller en viss dag, så uppenbarar Gud, när han vill utöva sin rättvisa eller barmhärtighet, dessa i tiden, ty av evighet äro alla närvarande, förflutna och framtida ting hos honom. Fördenskull böra Guds vänner tåligt framhärda i sin Gudskärlek och ej oroas och bedrövas, ehuru de se världsliga människor ha framgång.

Gud kan liknas vid en god tvätterska, som lägger ett orent kläde mellan vågorna, på det att det måtte bliva renare och vitare genom beröringen med vattnet, men samtidigt noga aktar på böljeslagen, så att icke klädet sjunker. Så lägger Gud i detta livet sina vänner mellan fattigdomens och bedrövelsens vågor, genom vilka de kunna renas för det eviga livet, men han aktar dem noga, så att de icke skola sjunka ned genom alltför stor sorg eller outhärdlig bedrövelse.»