Guds Son talar till bruden och säger: »En läkare kom till ett fjärran, obekant land, där konungen icke styrde utan styrdes, emedan han hade ett harhjärta, och därför liknade han en krönt åsna, där han satt på tronen. Hans folk hängav sig åt frosseri, glömde bort ärbarhet och måttlighet och hatade alla, som gåvo dem råd beträffande det tillkommande goda. Läkaren föreställde sig för konungen, sade sig vara från ett ljuvligt rike och hava kommit, emedan han förstod människornas sjukdom. Konungen förundrade sig över mannen och hans tal samt svarade: 'Jag har två män i fängelset. De skola halshuggas i morgon. Den ene kan knappt andas, men den andre är kraftigare och fetare nu än när han fördes in i fängelset. Gå därför in till dem och se på deras ansikten för att utröna, vems kroppstillstånd som är bättre.'

Läkaren gick in till dem, såg på dem och sade sedan till konungen: 'Den man, som I sägen vara kraftig, är allramest lik en död man och kan icke leva, men om den andre är det gott hopp'. Konungen frågade honom: 'Varav har du utrönt detta?' Läkaren sade: 'Emedan den ene är uppfylld av onda vätskor och skadligt väder, kan han icke botas, men den andre, som är fullständigt utmattad, kan lätt botas, med hjälp av blid och hälsosam luft'. Då sade konungen: ' Jag skall kalla samman mina ädlingar och vise män, att de må se din vishet och duglighet och du således må förefalla ärorikare i deras ögon'. Läkaren svarade honom: 'Gör ingalunda detta! Du vet ju, att ditt folk är avundsjukt på andras ära och att det med ord förföljer och nedsätter den, som det ej kan skada i gärning. Vänta i stället, så skall jag uppenbara min vishet för dig, när du är ensam i din kammare, ty så har jag blivit undervisad och lärd: nämligen att hava min största vishet i det fördolda och ringa vishet i det offentliga. Jag söker icke äran i ditt mörker, när jag kan äras i mitt fosterlands ljus. Det är ej heller tid för läkedomen, förrän sunnanvinden börjar blåsa och solen visar sig i söder.'

Konungen svarade honom: 'Huru skall detta kunna ske i mitt land? Här går solen mycket sällan upp, emedan vi bo fjärmast i världen, och nordanvinden råder alltid hos oss. Men vad gagnar mig din vishet och att vänta så länge på läkedomen? Jag ser ju, att du är mycket rik på ord.' Läkaren svarade: 'Det anstår icke den vise att vara brådstörtad. Men för att jag icke må förefalla dig misstänkt och förhatlig, så må du giva dessa två män i mitt våld, och jag skall föra dem till ditt rikes gränser, där luften är lämpligare, och då skall du få se, hur mycket gärningarna och hur mycket orden duga.' Konungen sade till honom: 'Vi äro upptagna av viktigare och nyttigare ting; varför drager du oss bort från dem? Vad gagnar oss din konst? Vi glädja oss i stället åt det närvarande goda, som vi se och äga; det framtida, som är ovisst, trakta vi icke efter. Dock må du taga dessa män, såsom du begär, och om du visar något storartat och beundransvärt med dem, så skola vi lova dig och låta dig prisas och äras.' Läkaren fick alltså de båda männen och förde dem dit, där luften var mild. Den ene dog, men den andre blev vederkvickt av den behagliga luften och levde upp igen.

Denne läkare är jag. Jag ville bota människorna och sände därför genom dig mina ord till världen. Fastän jag såg mångas sjukdomar, visade jag dig likväl två människor, genom vilka du kunde beundra min rättvisa och barmhärtighet. Jag visade dig nämligen en, som djävulen blott hemligen ägde och dock skulle pina i evighet, en vars gärningar syntes människorna vara rättfärdiga och lovades såsom sådana. Jag visade dig också en annan, över vilken djävulen uppenbarligen härskade, och jag sade, att han skulle frälsas i sinom tid, fast det icke blev uppenbart för människor, såsom du trodde. Ty det var den gudomliga rättvisan, att liksom den onde anden så småningom börjat härska över honom, så skulle han så småningom draga ut ur honom, och han fortfor också att draga ut, till dess själen skildes från kroppen.

Djävulen kom med honom till domstolen. Domaren sade till honom: 'Du har renat och sållat honom som vete. Men nu tillkommer det mig att för hans skriftermåls skull kröna honom med en dubbel krona. Vik alltså hädan från honom, som du renat så länge!' Sedan sade han till själen: 'Kom, lycksaliga själ, och skåda med andliga sinnen min ära och glädje!' Men till den andra själen sade han: 'Emedan tron icke fanns hos dig och du dock prisades och berömdes såsom en trogen kristen, och emedan de rättfärdigas fullkomliga gärningar icke påträffats hos dig, skall du icke få denna de trogna kristnas lön.

Du frågade, medan du levde, varför jag velat dö för dig och ödmjuka mig så mycket för din skull. Därför svarar jag dig nu, att den heliga Kyrkans tro är sann; den för själarna till höjden, och mitt lidande och mitt blod för dem in i himmelen. Fördenskull skola din otro och din fåvitska kärlek trycka ned dig till intet, och du skall bliva intet med hänsyn till de andliga eviga tingen. Att djävulen icke drog bort från den andre, så att alla sågo det, på det svarar jag, att denna världen är såsom ett simpelt skjul i jämförelse med det tabernakel, vari Gud bor, och att folket förtörnar Gud. Därför drog han efterhand bort, liksom han efterhand dragit in.»