Guds Son talar dessa ord, sägande: »O Rom, för mina många välgärningar ger du mig en dålig vedergällning. Jag är Gud, som skapat allt och som uppenbarat min oändliga kärlek genom min kropps hårda, grymma död, vilken jag frivilligt utstod för själarnas frälsnings skull. Det finns tre vägar, och på dem har jag velat gå fram till dig, men du har sannerligen velat förråda mig på dem alla. På den första vägen hängde du en stor sten över mitt huvud, för att den skulle krossa mig. På den andra vägen satte du ett vasst spjut, som skulle hindra mig att komma fram till dig. På den tredje vägen grävde du en grop, för att jag oförsiktigt skulle falla däri och sålunda kvävas. Men det, som jag nu säger, bör icke förstås lekamligen utan andligen. Jag talar ju till Roms invånare, som göra sådant, men icke till mina vänner, som ej följa deras gärningar.

Den första vägen, på vilken jag brukar komma till människans hjärta, är den sanna gudsfruktan, och över den hängde människan en väldig sten, nämligen det hårda hjärtats stora förmätenhet, i det hon icke fruktar den domare, som ingen kan motstå, utan tänker så i sitt hjärta: 'Om gudsfruktan kommer till mig, skall mitt hjärtas förmätenhet krossa henne'.

Den andra vägen, på vilken jag kommer, är det gudliga rådets ingivelse, vilken även ofta kommer genom predikan och lärdom. På denna väg sätter människan ett spjut emot mig, när hon finner behag i att synda mot mina bud och fast föresätter sig att framhärda i sina synder, tills hon icke längre förmår bedriva dem. Detta är förvisso det spjut, som hindrar Guds nåd att komma till henne.

Den tredje vägen är den Helige Andes upplysning av varje människas hjärta; genom den kan människan förstå och överväga, hur mycket jag gjort för henne och hur svåra lidanden jag påtagit mig för hennes skull. På denna väg gräver hon mig en djup grop, i det hon säger så i sitt hjärta: 'Det som behagar mig, det är mig kärare än hans kärlek. För mig är det nämligen tillräckligt att tänka på de ting, som behaga mig i detta livet.' Och så förkväver människan den gudliga kärleken jämte mina gärningar likasom i en djup grop.

Roms invånare göra mig i sanning allt detta och visa förvisso detta med ord och gärningar. De räkna mina ord och gärningar för intet och smäda mig, min moder och mina helgon, såväl på skämt som på allvar, såväl i glädje som i vrede, samt bereda oss skymf i stället för tacksägelse. De leva förvisso icke enligt de kristnas sedvänja, såsom den heliga Kyrkan lär, ty de hava icke större kärlek till mig än djävlarna, vilka hellre vilja utstå sitt elände i evighet och behålla sin ondska än skåda mig och dväljas hos mig i evinnerlig ära. Sådana äro framför allt de, som icke vilja anamma min lekamen, vilken på altaret förvandlas från bröd, såsom jag själv bestämt: anammandet därav hjälper allra mest emot djävulsk frestelse.

O hur olyckliga äro icke de, som, så länge de äro friska, försmå och avsky en sådan hjälp, som om den vore något värre än etter, eftersom de icke vilja avhålla sig från sina synder! Nu kommer jag därför på en för dem okänd väg med min gudoms makt för att utkräva hämnd på dem, som förakta min mandom. Och liksom de berett tre hinder för mig på sina vägar, så att jag icke skall kunna gå in till dem, så skall jag bereda dem tre andra ting, vilkas bitterhet de skola förnimma och smaka både som levande och som döda. Min sten är en plötslig och oförutsedd död, vilken skall krossa dem så, att allt, vad de hava till sin förnöjelse, skall stanna kvar här nere och själen allena nödgas komma till min domstol.

Mitt spjut är min rättvisa, vilken skall driva dem så långt bort ifrån mig, att de aldrig skola smaka min godhet, som återlöst dem, och aldrig skola se min skönhet, som skapat dem. Min grop är helvetets mörker, vari de skola falla för att där leva i eviga kval. Alla mina änglar i himmelen och alla helgon skola döma dem, och alla djävlar och alla själar i helvetet skola förbanna dem. Men dem betecknar jag och om dem säger jag detta, vilka äro så beskaffade som ovan är sagt, vare sig de äro ordenspräster, världspräster, lekmän eller kvinnor eller söner och döttrar till dessa, vilka nått en sådan ålder, att de förstå, att Gud förbjudit alla synder, och icke desto mindre frivilligt snärja sig i synder, i det de utestänga Gudskärleken och ringakta gudsfruktan.

Dock har jag ännu samma vilja som då jag hängde på korset. Jag är densamme som jag var, då jag förlät den rövaren, som bad om barmhärtighet, alla hans synder och öppnade himmelens portar för honom, men upplät helvetets stängsel för den andre rövaren, som föraktade mig; där skall han evigt pinas för sina synder.»