Vidare talar ängeln: »Du hörde förut, att denne genom Guds vänners böner fick gudfruktig och av kärlek ingiven ånger över sina synder kort före sin död, och den ångern räddade honom från helvetet. Därför dömde Guds rättvisa efter döden, att han skulle brinna i skärselden i de sex åldrar, som han hade från den stund, då han först begick en medveten dödssynd, och till dess han kände fruktbar ånger av kärlek till Gud, såframt han ej erhåller hjälp av de levande och av Guds vänner.

Den första åldern var, att han icke älskade Gud för dennes ädla lekamens död och för de mångfaldiga lidanden, som Kristus själv utstod för intet annat än för själarnas frälsning. Den andra åldern var, att han icke älskade sin egen själ såsom en kristen bör göra och icke tackade Gud för att han blivit döpt och ej var jude eller hedning. Den tredje åldern var, att han mycket väl visste vad Gud befallde honom göra men hade föga vilja att förverkliga det. Den fjärde åldern var, att han mycket väl visste vad Gud förbjuder dem som vilja komma till himmelen men ändå fräckt handlade däremot, i det att han icke följde samvetets varningar utan sin köttsliga åstundan och vilja. Den femte åldern var, att han icke nyttjade nåden och brukade bikten så som han borde, när han hade så lång tid. Den sjätte åldern var, att han brydde sig föga om Guds lekamen och ej ville anamma den flitigt, eftersom han ej ville avhålla sig från synden, samt icke hade lust att kärleksfullt anamma Kristi lekamen förrän vid livets slut.»

Sedan visade sig en man, som var mycket hövisk att åse. Hans kläder voro vita och skinande såsom prästens alba, och han var omgjordad med ett linneskärp och hade en röd stola om halsen och under armarna. Han började sina ord på detta sätt: »Du, som ser detta, giv akt och märk och lägg på minnet vad du ser och vad som säges dig. I, som leven i världen, kunnen ej förstå Guds makt och förordningar före tidens början på samma sätt som vi, vilka äro hos honom. Ty det, som hos Gud sker på ett ögonblick, det kan av eder fattas endast med ord och liknelser på jordiskt sätt. Jag är en av dem, som denne till skärselden dömde man hedrade med sina gåvor, medan han levde. Därför förunnade Gud mig i sin nåd, att om någon ville göra det som jag råder till, så skulle dennes själ kunna föras till en högre plats, där hon skulle erhålla sin riktiga gestalt och icke känna några andra kval än dem som den lider, vilken haft en svår sjukdom och nu ligger utan krafter, sedan alla plågor försvunnit, men dock gläder sig, emedan han säkert vet, att han skall få överleva. Du hörde ju, att hans själ ropade ett femfaldigt ve.

Nu vill jag i stället säga honom fem trösterika saker. Det första veropet var, att han så litet älskat Gud. För att han må befrias från detta ve, må man för hans själ giva trettio kalkar, vari Guds blod offras och varmed Gud själv högt hedras. Det andra veropet var, att han icke fruktat Gud. För att utplåna denna synd må trettio präster, gudfruktiga enligt människors omdöme, utväljas, och var och en av dem må läsa trettio mässor, när han kan, nio till martyrernas ära, nio till bekännarnas, nio till alla helgons, en till änglarnas, en till den heliga Marias och en till den heliga Trefaldighetens, och de må ivrigt bedja för hans själ, så att Guds vrede måtte mildras och hans rättvisa böjas till barmhärtighet.

Det tredje veropet gällde hans högmod och vinningslystnad. För att utplåna dessa må man taga emot trettio fattiga, ödmjukt tvätta deras fötter och giva dem mat, penningar och kläder, varav de kunna hugnas. Och både de som tvätta och de som tvättas må ödmjukt bedja Gud, att denne för sin egen ödmjukhets och sin bittra pinas skull måtte förlåta denna själ den vinningslystnad och det högmod, som hon gjorde sig skyldig till. Det fjärde veropet gällde hans kötts vällust.

Om därför någon gåve en jungfru och likaledes en änka i kloster samt hjälpte en jungfru till ett gott äktenskap samt på samma gång skänkte dem så mycket gods, att de hade tillräckligt till föda och kläder, då skulle Gud förlåta den synd, som denna själ begått i köttet, ty dessa äro de tre levnadsstånd, som Gud utvalt och befallt till att hållas i världen. Det femte veropet var, att han begick många synder till andras förfång: han arbetade ju av alla krafter på att de två nyssnämnda personerna, som icke voro mindre närskylda än om båda varit av allra närmaste släkt, kommo tillsammans i äktenskap, och denna förening ombesörjde han mera för sin egen skull än för rikets och utan att fråga påven om lov, och emot den heliga Kyrkans lovvärda förordning.

Många ha blivit martyrer därför att de icke tålde, att sådant begicks emot Gud och den heliga Kyrkan och kristna seder. Den, som vill utplåna denna synd, må gå till påven och säga: 'En man (namnet må han icke nämna) begick denna synd; han ångrade den visserligen på sistone och fick avlösning men hann ej gottgöra synden. Åläggen därför mig vilken bot I viljen och jag förmår uthärda, ty jag är beredd att i hans ställe försona denna synd.' Sannerligen, även om det icke ålades denne en större bot än ett Fader vår, så skulle det dock förhjälpa denna själ till ett avkortande av skärseldsplågan.»