Vidare talar ängeln och säger: »Den själ, vars belägenhet du sett och vars dom du hört, är i den svåraste pinan i skärselden. Pinan ligger däri, att han icke vet, om han skall uppnå den himmelska vilan efter skärseldens slut eller om han är fördömd. Och detta är Guds rättvisa, ty han hade stor klokhet och urskillningsförmåga, men han använde den till världens gagn och kroppsligen, icke till själens gagn och andligen. Han glömde nämligen bort att tänka på Gud, så länge han levde, och därför lider hans själ nu eldens hetta och skälver av köld. Den är blind av mörkret och fasar dock för djävlarnas förfärliga anblick; den är döv av djävulens skri, hungrar och törstar invändigt och är till det yttre höljd med skam.

Dock förunnade Gud honom en nåd efter döden, nämligen att han ej skulle beröras av djävlarna, ty endast för Guds heders skull förlät han de svåra förbrytelser, som hans värsta fiender begått mot honom, underlät att hämnas och försonade sig med sin värste ovän. Vet även, att det goda han gjort och det som han lovat, de allmosor han givit av sina rättfärdigt förvärvade ägodelar och framför allt Guds vänners böner, de minska hans pina och skänka honom svalka, så som det är bestämt i Guds rättvisa. Andra allmosor, som han givit av mindre väl förvärvade gods, gagna på andligt vis dem, som förut rättfärdigt ägt dem, eller också på lekamligt vis, om de äro värdiga enligt Guds anordning.»