En människa, som vakade i bön och icke sov, tyckte sig i en andlig vision se ett palats av omätlig storlek. Där funnos otaliga varelser, klädda i vita, skinande kläder, och var och en av dem sågs hava sitt eget säte. Längst fram i palatset stod ett domarsäte, och det såg ut som en sol sutte där. Den glans, som strömmade ut från solen, var omätlig i längd, djup och bredd. En jungfru, som hade en dyrbar krona på huvudet, stod bredvid tronen. Och alla tjänade den sol, som satt på domarsätet, och hyllade den med hymner och lovsånger.

Sedan syntes en neger, fasansfull till utseende och åtbörder. Han tycktes vara full av avund och upptänd av stor vrede, och han ropade: »Du rättvise domare, tilldöm mig själen och hör hennes gärningar! Föga återstår nämligen av hennes liv. Tillåt mig även att straffa kroppen jämte själen, till dess de skiljas från varandra!»

Därefter fick jag se, att det inför domarsätet stod en, vilken såg ut som en beväpnad riddare. Han var ärbar och vis i sitt tal och sansad och mild i sina åtbörder. Han sade: »O domare, se här de goda gärningar, som han gjort ända till denna stund!»

Genast hördes en röst från solen i domarsätet: »Här är lasten större än dygden. Det är icke rättvist, att lasten förenas med den högsta dygd.» Negern svarade: »Det är rättvist, att denna själ blir min. Ty om hon hade något lastbart i sig, så finnes hos mig all ondska.»

Riddaren genmälte: »Guds barmhärtighet följer varje människa allt intill döden, ja intill sista ögonblicket, och sedan stundar domen. Men hos den mannen, som vi nu tala om, äro själ och kropp ännu förenade, och uppfattningsförmågan har han ännu kvar.»

Negern inföll: »Skriften, som ej kan ljuga, säger: 'Du skall älska din Gud över allting och din nästa såsom dig själv'. Men denne gjorde alla sina gärningar av fruktan och icke av kärlek, såsom han borde. Du skall även finna, att han haft föga ånger över de synder han biktat. Himmelriket har han ej förtjänat; följaktligen har han förtjänat helvetet. Hans synder ha här uppenbarats inför den gudomliga rättvisan, emedan han ännu aldrig erfarit en av Gudskärlek ingiven ånger över de synder som han begått.»

Riddaren invände: » Jo, han har hoppats och trott, att han skulle få sann ånger före sin död». Negern svarade honom: »Du har samlat alla de goda gärningar, som han gjort, och du känner till alla de ord och tankar, som skulle kunna lända hans själ till frälsning. Allt detta, hurudant den än må vara, kan icke jämföras med den nådegåva, som består i en av Gudskärlek ingiven och med tro och hopp förbunden ånger; ännu mindre kan det utplåna alla hans synder. Ty Gud är av evighet så rättvis, att ingen syndare, som ej känt fullkomlig ånger, får inträda i himmelriket. Det är omöjligt, att Gud dömer stick i stäv mot den ordning, som från evig tid varit i hans förutvetande. Alltså bör denna själ dömas till helvetet och förenas med mig för att evigt pinas.»

Vid dessa hans ord teg riddaren och svarade intet.
Sedan syntes oräkneliga djävlar, lika gnistor, som flyga upp ur en brinnande ugn; de ropade med en röst och sade till honom, som satt i domarsätet såsom solen: »Vi veta, att du är en Gud i tre personer, att du har varit från begynnelsen och skall vara utan slut och att det icke finnes någon annan Gud än du. Du är sannerligen själva kärleken, varmed barmhärtigheten och rättvisan äro förenade. Du har varit i dig själv av begynnelsen, helt oförminskad och oföränderlig, såsom det höves Gud. Utanför dig finns intet, och intet finnes, som har glädje utan dig. Din kärlek skapade sålunda änglarna av intet annat ämne än av din gudoms makt, och du gjorde såsom barmhärtigheten föreskrev.

Men sedan vi i vårt inre blivit upptända av högmod, avund och åtrå, kastade din kärlek, som älskade rättvisan, ut oss från himmelen med vår elakhets eld, ned i ett mörkt, omätligt djup, som nu kallas helvetet. Så gjorde din kärlek då, och den skall ej heller nu vara skild från din rättvisa dom, vare sig denna sker enligt barmhärtigheten eller enligt rättvisan. Vi säga ännu mer: om det, som du älskat högre än allt annat, nämligen den jungfru, som fött dig och som aldrig syndat, om hon hade begått en dödssynd och dött utan gudlig ånger, så skulle hennes själ - så älskar du rättvisan - aldrig ha kommit till himmelen utan ha stannat hos oss i helvetet. Därför, o domare, varför tilldömer du oss icke denna själ, så att vi få straffa henne efter hennes gärningar?»

Då hördes ett ljud såsom av en basun, och de, som hörde detta, tystnade. En röst sade: »Tigen stilla, I alla änglar, själar och demoner, och lyssnen till vad Guds moder talar!»

Strax visade sig jungfrun inför domarsätet, och under sin mantel tycktes hon dölja några stora föremål. Hon sade: »I fiender, I förföljen barmhärtigheten, och med ingen kärlek älsken I rättvisan. Fastän denna själ ådagalägger en brist på goda gärningar, som gör, att hon ej bör komma till himmelen, så skåden likväl, vad jag har under min mantel!»

När jungfrun lyfte upp båda mantelskörten, syntes under den ena likasom en liten kyrka, vari några munkar befunno sig, och under den andra kvinnor och män, Guds vänner, ordensmänniskor och andra. Och de ropade alla med hög röst och sade: »Förbarma dig, nåderike Gud!»

Sedan blev det tyst, och jungfrun talade och sade: »Skriften säger: 'Den, som har fullkomlig tro, han kan med den förflytta berg i världen'. Vad kunna och böra då icke deras röster göra, som haft tro och tjänat Gud med brinnande kärlek? Vad skola icke även de Guds vänner göra, som han bett sända förböner för honom, så att han måtte undslippa helvetet och komma till himmelen, och som icke begärt någon annan lön för sina goda gärningar än himmelriket? Månne icke alla deras tårar och böner förmå gripa och upplyfta honom, så att han före sin död får gudsingiven ånger och kärlek tillika? Jag skall även bifoga mina egna böner och bönerna av alla de helgon, som finnas i himmelen, och som han ägnat särskild heder.» Jungfrun tillade: »Demoner, jag befaller eder med domarens makt att giva akt på det, som I nu skåden i rättvisan!» Då svarade de alla såsom med en mun: »Vi se, att i världen blidkas Guds vrede av litet vatten och stort väder. Så beveker ock din bön Gud till barmhärtighet jämte kärlek.»

Sedan hördes från solen en röst, som sade: »För mina vänners böner skall denne man få gudlig ånger före sin död. Han skall alltså icke hamna i helvetet utan få renas tillsammans med dem, som lida svårt straff i skärselden. Och när själen blivit renad, skall hon undfå lön i himmelen tillsammans med dem, som haft hopp och tro på jorden men ringa kärlek.» Nu flydde demonerna.

Därefter tyckte sig bruden se, att det öppnade sig ett mörkt och hemskt ställe, där det syntes en ugn, som brann invändigt. Elden hade intet annat att förbränna än djävlar och levande själar. Ovanför denna ugn visade sig den själ, vars dom redan fällts. Själens fötter voro fästade vid ugnen, och själen stod upprätt liksom en människa. Hon stod icke på den högsta platsen och ej heller på den lägsta utan likasom på ugnens sida. Hennes gestalt var hemsk och sällsam. Elden i ugnen syntes draga sig upp genom själens fötter, liksom när vattnet stiger upp genom rör; den tryckte sig hårt samman och for upp över huvudet, så att svettporerna liknade ådror, uppsvällda av brinnande eld. Öronen sågo ut som smeders blåsbälgar och satte hjärnan i rörelse med sitt oavbrutna blåsande.

Ögonen tedde sig bakåtvända och insjunkna, innantill fästade vid nacken. Munnen var vidöppen, och tungan, som var utdragen genom näsborrarna, hängde ned på läpparna. Tänderna voro likt järnspikar fästade genom gommen. Armarna voro så långa, att de hängde ända ned till fötterna, och båda händerna tycktes hålla och sammanpressa något fett med sjudande tjära. Huden, som betäckte själen, syntes ligga som ett djurskinn över en kropp, och den var såsom ett med sädesvätska övergjutet linnekläde. Detta kläde var så kallt, att var och en, som såg det, måste rysa. Var trängde ut därifrån såsom ur ett sår med skämt blod, och den stank, som därvid kändes, var så ohygglig, att icke ens den värsta stank i världen kunde jämföras med den.

Efter att ha sett denna plåga hörde bruden en röst från själen. Denna skrek »Ve!» fem gånger och grät och ropade av alla sina krafter. »Ve mig för det första», sade hon, »att jag så föga älskat Gud för alla hans stora dygder och den nåd som han förunnat mig! Ve mig för det andra, att jag icke fruktat rättvisan såsom jag borde! Ve mig för det tredje, att jag älskade kroppens och mitt syndiga kötts lusta! Ve mig för det fjärde för världens rikedomars och mitt högmods skull! Ve mig för det femte, att jag någonsin sett Ludvig och Johanna!»

Sedan sade ängeln till mig: » Jag vill förklara denna vision för dig. Det palats, som du såg, är en bild av himmelen. De många varelser, som sutto på troner och voro klädda i vita, skinande kläder, äro änglar och helgons själar. Solen betecknar Kristus i sin gudom, kvinnan den jungfru som fött Gud, negern den djävul som anklagar själen, riddaren den ängel som omtalar själens goda gärningar och ugnen helvetet, vars inre bränner så hett, att om hela världen brunne med allt vad däri är, så kunde det ändå ej förliknas vid hettan i denna ugn.

I ugnen höras skilda röster, vilka alla tala emot Gud och vilka alla börja och sluta sitt tal med 'Ve!' Själarna te sig som människor, vilkas lemmar utan misskund uttänjas och vilka aldrig få en stunds vila. Vet även, att den eld som du såg i ugnen, brinner i evigt mörker och att icke alla själar, som brinna där, hava samma slags plåga. Mörkret omkring ugnen kallas Limbus och utgår av det mörker, som råder i ugnen; bådadera äro dock ett område och ett helvete, och den, som kommer dit, kan aldrig få bo hos Gud.

Ovanför detta mörker är den svåraste skärseldsplåga, som själar kunna uthärda. Utanför den platsen finns det en annan plats, där det råder en mindre pina, som ej är något annat än krafternas förminskning i styrka och skönhet och dylikt. Det är, för att tala i liknelse, som om någon hade varit sjuk och sjukdomen eller plågan hade upphört men han ännu icke hade några krafter utan måste återvinna dessa så småningom. Det finns ännu en tredje, högre plats, där det icke råder någon annan plåga än längtan att komma till Gud. För att du skall förstå detta bättre i ditt sinne, kommer jag med en liknelse. Föreställ dig, att koppar blivit blandat med guld och nu brinner tillsammans med guldet i den hetaste eld, där metallen skall renas så länge att kopparen är förtärd och guldet är kvar i rent skick.

Ju starkare och tjockare kopparen är, desto hetare eld behöver man för att guldet skall bli klart som vatten och alldeles glödande. Sedan bär mästaren guldet till en annan plats, där det skall få verklig gestalt för att ses och beröras. Därefter sänder han det till ett tredje ställe, där det skall förvaras för att överlämnas åt ägaren. Så är det ock i andlig måtto. På det första stället, ovanför mörkret, råder den svåraste skärseldsplågan. Det var där du såg nämnda själ renas. Själarna utsättas där för djävlarnas beröring och - för att tala i liknelse - giftiga kräldjur och vilda rovdjur.

Där är hetta och köld, där är mörker och kval, och allt detta härrör från pinan i helvetet. Somliga själar lida större, andra mindre straff, allteftersom synderna blivit gottgjorda eller icke, medan själen ännu bodde i kroppen. Sedan för mästaren - jag menar den rättvise Guden - guldet - jag menar själarna - till andra ställen, där de endast plågas av brist på krafter, och där måste de dväljas, tills de få undsättning antingen av sina särskilda vänner eller av den heliga Kyrkans oupphörliga gärningar.

Ju större hjälp själen får av sina vänner, desto fortare tillfrisknar hon och befrias från denna plats. Därefter föres själen till en tredje plats, där den enda plågan består i längtan att få komma till Guds närvaro och hans saliggörande åskådning. Här dväljas många och mycket länge, med undantag av dem som, medan de levde i världen, hade fullkomlig åstundan att komma till Guds närhet och hans åsyn. Vet även, att många i världen dö så rättfärdiga och oskyldiga, att de genast komma till Guds närhet och åsyn. Och somliga hava gottgjort sina synder med så många goda gärningar, att deras själar ingen plåga skola känna. Det är emellertid få, som icke komma till den plats, där man längtar att få komma till Gud.

Och alla de själar, som dväljas på dessa tre platser, få del av den heliga Kyrkans böner och goda gärningar, som förrättas i världen, och särskilt av dem, som de själva gjort medan de levat, och av dem, som deras vänner göra efter deras död. Vet även, att liksom synderna äro mångfaldiga och växlande, så äro även straffen mångahanda och olika. Liksom den hungrige gläder sig åt den mat, som kommer till hans mun, en törstig åt drycken, en sorgsen åt den glädje han får uppleva, en naken åt kläder och en sjuk åt att komma i säng, så glädja sig alltså själarna och få del av det goda, som för deras skull göres i världen.»

Ängeln tillade: »Välsignad vare den, som i världen bistår själarna med böner och goda gärningar samt med sin kropps arbete, ty ljuga kan icke Guds rättvisa, som säger, att själarna antingen skola renas efter döden med skärseldens kval eller hastigare förlossas genom vänners goda gärningar!»

Sedan hördes många röster ur skärselden säga: »O Herre Jesus Kristus, rättvise domare, sänd din kärlek till dem, som andligen hava makt i världen; då kunna vi mer än nu taga del i deras sång, läsning och offer!»

Ovanför det rum, varifrån detta rop hördes, syntes likasom ett hus, och därifrån hördes många röster, som sade: »Må Gud löna dem, som sända oss hjälp i vår vanmakt!»

Ur själva huset syntes likasom en morgonrodnad uppstiga, men under morgonrodnaden visade sig en sky, som ingenting hade av morgonrodnadens glans, och från skyn hördes en stark röst, som sade: »O Herre Gud, giv av din oändliga makt hundrafaldig lön åt dem i världen, som med sina goda gärningar lyfta oss upp till din gudoms ljus och till ditt anletes åsyn!»