| Jungfru Maria underrättar bruden, som beder för en nyss avliden eremit, sin vän, att innan hans kropp kommer under jorden, skall hans själ föras in i den eviga härligheten. |
| Kapitel 127 |
|
Bruden bad för sin vän, en gammal präst och eremit, som fört ett förträffligt liv och varit en man av stora dygder; han hade nyss dött och låg på katafalk i kyrkan för att begravas. Jungfru Maria visade sig då för henne och sade: »Hör, min dotter! Du må veta, att så snart denne eremits, min väns, själ hade lämnat kroppen, skulle den ha inträtt i himmelen, om han bara i dödsögonblicket haft fullkomlig åstundan att komma i Guds närhet och njuta hans åsyn. Emedan han icke hade detta, kvarhålles han nu i den längtans skärseld, där det icke finns några kval, endast längtan att komma hem till Gud. Dock må du veta, att innan hans kropp kommer under jorden, skall hans själ föras in i den eviga härligheten.» |
| TILLÄGG |
|
»Säg ånyo till den gamle munken, som länge levat som eremit och bragt mig en frukt som behagar mig, i det han förvandlat vilddjuren till får och lejonen till lamm: 'Förbliv nu ståndaktigt i Rom, där gatorna äro betäckta med mina helgons blod, ty du skall få höra domen och se din vedergällning!'» Efter att ha hört detta blev han genast sjuk, och han insomnade icke långt därefter i frid.
Denne benediktinmunk bad fru Birgitta, att hon skulle fråga Gud, hur han skulle kunna få säkerhet angående sin dräkt, ty han plågades mycket av de många missbruk i klädväg som den helige Benedikts munkar gjort sig skyldiga till. När hon sedan var i extas, sade Guds Son till henne: » Jag sade dig tidigare (d. v. s. i bok III, kap. 20 och 22), att min tjänare Benedikt ansåg sin kropp som en säck, vilken hade fem klädesplagg. Det första var den sträva kjorteln, som kuvade köttet och de oordnade drifterna, så att de ej blevo tygellösa och överskredo sina tillbörliga gränser. Det andra plagget var en enkel kåpa, varken förkortad eller veckrik; den skulle hölja, pryda och värma köttet, så att icke de, som sågo den beklädde, måtte taga anstöt. Det tredje var ett skapulär, varigenom han skulle befinnas redobognare och beredvilligare till manuellt arbete. Det fjärde plagget var fotbeklädnad, som skulle göra honom snabbare och ödmjukare till att vandra på Guds väg. Det femte var ödmjukhetens skärp; omgjordad med detta skulle han försmå överflödet och flitigare utföra det sedvanliga och honom ålagda arbetet. Men nu eftertrakta hans bröder kläder, som uppväcka kättja; de vämjas vid strävheten och söka sig kläder, som falla människor i smaken och reta köttet till sinnlighet. Ty i stället för kåpan taga de sig en så veckrik, bred och lång kappa, att de snarare se ut som högfärdiga skrytare än ödmjuka ordensmänniskor. I stället för skapuläret hava de ett kort tygstycke framtill och baktill, och huvudet betäcka de med en världslig hätta, på det att de må dana sig efter världsmänniskorna. Men på det viset bliva de varken lika världsmänniskorna eller arbeta med Guds ödmjuka tjänare. De betäcka fötterna och omgjorda sig med skärp såsom de, vilka äro beredda att gå på bröllop och icke att kämpa på arbetets rännarbana. Fördenskull må den munk, som vill bliva frälst, besinna, att min Benedikts regel tillåter honom att hava det nödvändiga med måttfullhet, det nyttiga men icke det överflödiga, det ärbara och fördelaktiga samt allt på ödmjukt och icke på högmodigt vis. Ty vad betecknar kåpan om icke att hava större ödmjukhet än andra? Och vad betecknar kåpans simpla kapuschong om icke att hava avsmak för världsliga seder? Men varför påtaga munkarna numera en världslig hätta om icke därför att de blygas för det ödmjuka och vilja dana sig efter världsmänniskorna? Vilken prydlighet eller nytta har hättans strut? Bär man den icke snarast för att skryta och väcka uppseende i stället för att följa klosterlivets vackra bruk? Vilket företräde har den veckade kappan framför kåpan om icke att den kommer den vandrande munken att ta sig ståtligare och förnämare ut? Om man, för något berömvärt behovs skull, bure en ödmjuk och slät kappa, skulle detta visserligen icke skada de goda sederna, men ödmjukhetens kåpa vore mera passande, på det att man av dräkten må kunna se, vilken ordensman man har framför sig. Om munken skulle få huvudvärk eller plågas av köld, så skulle han icke synda, om han hade en lämplig och ödmjuk huvudbetäckning inunder kapuschongen - dock icke utanpå denna, ty detta skulle vittna om fåfänga och ytlighet.» Fru Birgitta frågade: »O Herre, vredgas icke, om jag frågar: månne de bröder synda, som bära en sådan dräkt med sina förmäns tillåtelse och enligt en sedvänja, som härrör från deras föregångares inrättning?» Gud sade: »Dispensen är giltig, om den framgår av ett gott uppsåt. Somliga giva dispens av rättfärdigt nit, men andra av falskt medlidande och på oklokt sätt, andra på grund av sina egna seders lättfärdighet och sin åstundan att behaga människor, medan andra låtsa det rättfärdiga, eftersom de äro tomma på kärlek till Gud. Inför mig är blott den dispens välbehaglig, som icke står i strid med ödmjukheten. Och den dispens är giltig, som klokt tillåter det nödvändiga men fördömer överflödet även i dess allra minsta yttringar.» Fru Birgitta ställde ännu en fråga: »O Herre min Gud, om några sväva i okunnighet om vilket som är bäst eller lämpligast i regeln, månne även de synda?» Kristus svarade: »Hur kan en ordensman vara okunnig om den regel, som dagligen läses och åhöres, den regel som bestämmer att munken skall ödmjuka sig och lyda, bära en dräkt som är tarvlig och icke veklig, mönstergill och icke prålig? Och vems samvete är så avtrubbat, att han icke förstår att han bekänner sig till ödmjukheten och all slags fattigdom? En Benedikts munk är den, som mera lyder regeln än köttet, som varken med sin dräkt eller sina seder vill behaga någon annan än Gud, som dagligen åstundar att dö och bereder sig till hädanfärd från denna värld, noggrant betänkt på hur han skall kunna avlägga räkenskap över sitt benediktinska liv.» |