Då samma person om natten vakade i bön, föreföll det henne, som om en röst talade. Den utgick från ett skinande, solliknande klot, och den talade följande ord till henne: »Jag är Guds moder, ty så behagade det honom. Jag är också moder till alla, som äro i den himmelska glädjen. Ehuru de små barnen hava sin nödtorft, enligt sin vilja, stegras dock deras glädje till deras fröjds förökande, när de se sin moders blida ansikte. Så behagar det Gud att åt alla i det himmelska hovet giva glädje och jubelfröjd över min jungfrulighets renhet och mina dygders fägring, ehuru de hava allt gott i oändlig myckenhet genom samma gudoms makt. Jag är även moder till alla dem, som äro i skärselden, ty alla de plågor, som de måste lida för att renas från sina synder, mildras varje stund i någon mån för mina böners skull.

Det behagar Gud, att några av de plågor, som tillkomma dem enligt den gudomliga rättvisans stränghet, minskas. Jag är moder till all den rättvisa, som finnes i världen; min Son älskade rättvisan med den fullkomligaste kärlek. Och liksom den moderliga handen städse är beredd att värna emot farorna, för att försvara sonens hjärta, om någon skulle söka skada det, så är jag beständigt beredd att försvara de rättfärdiga, som äro i världen, och rädda dem från varje andlig fara.

Jag är ock moder till alla syndare, som vilja bättra sig och hava vilja att icke mera synda emot Gud, och jag är villig att taga syndaren i mitt försvar, såsom en kärleksfull moder, när hon ser sin nakne son ansättas av fiender, som hava skarpa svärd. Månne icke en sådan moder tappert bjuder motstånd mot farorna, för att befria och rycka sin son ur hans ovänners händer och glatt bevara honom i sitt sköte? Så gör jag, och så vill jag göra med alla syndare, som av min Son bedja om min misskund, med sann förkrosselse och gudlig kärlek.

Nu må du höra och noga giva akt på vad jag vill säga dig om mina två söner, som jag vill nämna för dig. Den förste är min Son Jesus Kristus, som föddes av mitt jungfruliga kött för att han skulle uppenbara sin kärlek och återlösa själarna. För deras skull skonade han icke sin kropp för mödor och sitt blod för utgjutelse, och han försmådde icke att höra smädelser och underkasta sig dödens kval. Han är Gud själv och är allsmäktig i den eviga glädjen. Den andre, som jag anser vara min son, är han, som tronar på det påvliga sätet, nämligen Guds säte i världen, om han lyder Guds bud och älskar honom med fullkomlig kärlek. Jag vill nu tala något om den påve, som heter Urban. På grund av min förbön fick han den Helige Andes ingivelse, att han genom Italien borde begiva sig till Rom, till intet annat ändamål än att göra rättvisa och barmhärtighet, styrka den katolska tron, säkerställa freden och sålunda förnya den heliga Kyrkan.

Liksom en moder för sin son till det ställe där det behagar henne, i det hon visar honom sina bröst, så har jag med min förbön och den Helige Andes gärning fört påve Urban från Avignon till Rom, utan någon som helst kroppslig fara. Men vad har han gjort emot mig? Han vänder nu ryggen mot mig och icke ansiktet och ämnar vika bort från mig, och därtill eggar honom den onde anden med sitt svek. Ty han ledes vid gudligt arbete och älskar sin kroppsliga bekvämlighet. Vidare lockar djävulen honom med världslig njutning, ty hans hemland är honom övermåttan åtråvärt, efter världsliga människors sed. Dessutom förledes han av köttsliga vänners råd, vilka mera akta på hans tycken och vilja än Guds heder och vilja och hans egen själs förkovran och frälsning.

Om det nu går så, att han återvänder till det land, där han blev utvald till påve, så skall han snart nog få ett slag eller en kindpust, så att hans tänder gnissla eller slås ut. Hans syn skall bli skum och mörk, och lemmarna i hela hans kropp skola skälva. Den Helige Andes glöd skall inom kort svalna hos honom och vika hädan; bönerna av alla Guds vänner, som beslutat bedja för honom med tårar och rop, skola förtröttas, hjärtana skola kallna i kärleken till honom, och han skall nödgas avlägga räkenskap inför Gud angående två ting: för det första för det som han företagit sig på den påvliga tronen, för det andra för det som han underlåtit att göra av allt det, som han kunnat göra till Guds heder i sitt höga majestät.»