Jungfrun beskriver för dottern, huru den sluge djävulen ofta leder somliga människor under fromhetens ull in bland Guds tjänare för att oroa dessa; säger vidare, åt vilka avlat förlänas, liknar Kyrkans inrättning vid en gås och Gud vid en höna och säger, vilka som äro värdiga att kallas Guds kycklingar.
Kapitel 16

Modern talar till Kristi brud: »Varför haven I tagit emot denne man, vars tunga är så stortalig, vars liv är obekant och vars seder äro världsliga?» Hon svarade: »Emedan vi trodde honom vara god och för att jag ej skulle få obehag för att ha visat tillbaka en man med erkänt elak tunga. Men om jag hade vetat, att det misshagade Gud, så skulle jag lika litet ha tagit emot honom som en huggorm».

Modern sade: »Denna din goda vilja bevakade och tyglade hans tunga och hjärta, så att han icke förorsakade eder oro. Men djävulen, som är slug, förde till eder en varg i fåraull, för att han skulle finna lägligt tillfälle att störa eder och prata om eder.» Hon svarade: »Det förefaller oss, som om han vore from och botfärdig; han besöker ju helgonens gravar och säger, att han vill avhålla sig från synd».

Modern svarade: »Om det finnes en gås med fjädrar, säg mig – vilketdera äter man då, köttet eller fjädrarna? Månne icke fjädrarna förorsaka vämjelse, medan köttet livnär och styrker? Så förhåller det sig ock andligen med den heliga Kyrkan. Hon är nämligen såsom en gås, vari Kristi lekamen utgör det färska köttet. Sakramenten äro så att säga det inre av gåsen. Vingarna beteckna martyrernas och bekännarnas dygder och gärningar, dunet betecknar helgonens kärlek och tålamod, men fjädrarna beteckna den avlat, som heliga män ha beviljat och förvärvat. Var och en, som sålunda söker avlaten i den avsikten, att han måtte avlösas från sina förra synder och likväl förbliva i sin forna lastbara vana, han har blott gåsens fjädrar, av vilka själen varken livnäres eller styrkes utan vilka blott förorsaka uppkastning, ifall de förtäras.

Men de, som komma till avlaten för att sedan undfly synderna, återställa orättfärdigt förvärvat gods, gottgöra den skada de vållat, icke mera förvärva en enda skärv med skamlig vinning, icke leva en enda dag utan enligt Guds vilja, i mot- och medgång foga sig efter Guds vilja samt försaka världens heder och vänskap, de skola vinna syndernas förlåtelse, och de äro lika änglar i Guds åsyn. Den, som gläder sig åt att ha fått avlösning från begångna synder men icke är villig att lämna den forna fåfängligheten och sitt sinnes oordnade begär utan vill behålla det orättfärdigt förvärvade godset, älska världen i sig och de sina, rodna över ödmjukheten, icke fly de dåliga vanorna och icke vänja sitt kött av med överflödet, honom lända fjädrarna, nämligen avlaten, till uppkastning, d. v. s. till att få ånger och bikt, varigenom synden uppkastas och Guds nåd förvärvas, och han skall flyga såsom med några fjädrar ur djävulens händer i Guds sköte -- försåvitt han själv med sin goda vilja vill samverka till att få detta.»

Hon svarade: »O barmhärtighetens moder, bed för denne man, att han måtte få nåd i din Sons åsyn». Hon sade: »Den Helige Ande besöker honom, men det ligger något som en stenhäll framför hans hjärta och hindrar Guds nåd att komma in. Gud är såsom en höna, vilken värmer äggen, varur levande kycklingar framgå. Alla ägg, som äro under hönan, mottaga hennes värme, däremot ej de kringliggande föremålen. Och hönsmodern krossar icke själv det skal, varunder ungen fostras, utan kycklingen försöker själv hacka hål på det med sin näbb, och när modern ser detta, bereder hon denna unge en varmare plats, där den helt kan utkläckas. Så besöker Gud alla med sin nåd. Men de, som tänka så: 'Vi vilja avhålla oss från synden, och så mycket vi kunna, vilja vi sträva efter fullkomning', dem besöker den Helige Ande allt oftare, på det att de desto fullkomligare må kunna göra det goda.

De, som antvarda all sin vilja åt Gud och som icke vilja göra det allra minsta emot Guds kärlek utan följa dem, som synas dem sträva mot ytterligare fullkomning, och rätta sig efter ödmjuka människors råd samt klokt kämpa emot sitt kötts rörelser, dem lägger Gud under sig liksom hönan kycklingarna; han gör sitt ok lätt för dem och hugsvalar dem i deras svårigheter, Men de, som följa sin egen vilja och anse att det lilla goda, som de göra, är värt lön inför Gud; som icke sträva efter högre fullkomning utan hänga fast vid det, som förnöjer hågen, som urskulda sin skröplighet med andras exempel och släta över sina synder med hänvisning till andras dålighet, de bliva icke Guds kycklingar, ty de äro icke villiga att krossa sitt hjärtas hårdhet och fåfänga utan om de kunde, så ville de gärna leva länge för att länge kunna framhärda i synden.

Så gjorde icke den gode Sackeus, icke heller Magdalena, utan emedan de hade brutit mot Gud i alla lemmar, så gåvo de honom i alla lemmar tillfyllestgörelse för sina synder, och emedan de till sin dödliga skada uppstigit till världens hedersbetygelser, stego de ödmjukt ned till världsförakt, ty det är svårt att samtidigt älska Gud och världen; den som gör så, han är lik ett djur, som har ögon både fram och bak, och honom går det illa för, hur försiktig han än är. Men de, som äro sådana som Sackeus och Magdalena, de ha utvalt den tryggare delen.»

FÖRKLARING
Denne man var fogde i Östergötland. Han kom under jubelåret till Rom, dock mera av fruktan än av kärlek. Om honom sade Kristus i Rom: »Var och en, som undgått en fara, må akta sig, att han icke åter råkar ut för den. De sjömän, som ha för stor tillförsikt i hamnen, lida ju skeppsbrott. Därför må denne akta sig, så att han icke åter kommer till sin forna ämbetsställning. Om han icke aktar sig, skall han gå miste om det åtråvärda, och det hopsamlade skall hamna hos främlingar. Barnen skola icke få arv, och han själv skall få en plågsam död bland främmande.» När han återvänt, blev han emellertid åter uppbördsman, och allt det sagda slog in.