O Herre», sade bruden, »vredgas icke, om jag frågar. Jag har hört av skriften, att ingenting får förvärvas med orättvisa och att intet förvärvat får behållas emot rättvisan. Nu har denne konung ett land, om vilket några säga, att han har det med rätt, medan andra säga tvärt emot. Därför är det underligt, om du hos honom vill fördraga det som du förkastar hos andra.»

Gud svarade: »Efter syndafloden återstodo inga andra människor än de, som funnos i Noas ark. Från dem härstammade en släkt, som kom österut, och några av den släkten kommo till Sverige. En annan släkt kom västerut, och från den härstammade några, som kommo till Danmark. De, som först började odla den jord som ej var kringfluten av vatten, de tillägnade sig intet av deras jord, som bodde hinsides vattnen och på öarna, utan var och en lät sig nöja med det som han funnit, liksom det står skrivet om Lot och Abraham, att Abraham sade: 'Om du går åt höger, skall jag hålla mig åt vänster'. Det var, som om han ville säga: 'Vad du tillägnar dig, det skall varda ditt och dina arvingars'. Sedan kommo under tidernas lopp domare och konungar, vilka nöjde sig med sina länder och ej intogo deras område, som bodde på öarna och hinsides vattnen; var och en höll sig inom sina förfäders landamären.»

Hon frågade: »Om någon del av riket avhändes genom någon gåva, skall icke då den delen återkrävas av de efterkommande?»
Gud svarade henne: »I ett rike förvarades en krona, som tillhörde konungen. Folket, som ansåg sig icke kunna bestå utan konung, valde sig en konung och lämnade åt den valde konungen kronan i förvar; den skulle sedan gå i arv till den kommande konungen. Om nu denne utvalde konung ville avyttra någon del av kronan, så kunde och borde förvisso den kommande konungen återkräva den, ty ingen förminskning får ske med kronan, och konungen får icke under sin livstid förminska eller avhända sig rikets krona utom av en förnuftig anledning, om sådan finnes. Ty vad är rikets krona annat än den kungliga makten? Vad är riket annat än det folk som bor däri? Och vad är konungen annat än rikets och folkets målsman och vidmakthållare? Därför får kronans bevarare och försvarare ingalunda dela eller förminska kronan till förfång för den kommande konungen.»

Bruden invände: »Men om konungen av nödvändigheten eller av våldet tvingas att bortlämna en del av kronan?»
Gud svarade: »Om två män vore i en träta och den ene, som vore mäktigare, ej ville göra någon eftergift såframt icke den andres finger högges av - vems vore väl det avhuggna fingret om icke dens, som lidit skadan? Så förhåller det sig ock med riket. Om någon konung av nödtvång eller till följd av iråkad fångenskap skulle förminska riket med någon del, så kan förvisso en kommande konung återkräva den. Konungen är nämligen icke kronans herre utan dess förvaltare, och nöd gör ej lag.»

Hon frågade: »Om konungen under sin livstid förlänat någon herre en del av kronan och om denne herre och hans efterkommande behölle länet som sitt eget efter konungens död, månne det då ej borde återkrävas?»
Herren svarade: »Förvisso borde det länet återgå till den laglige ägaren».
Hon fortsatte: »Om en del av kronan vore pantsatt till någon för att gälda en skuld och denne uppbure skatterna under många år och sedan doge, varefter landsändan komme i en annans händer, som icke hade någon rätt till den, eftersom den ej förlänats eller förpantats åt honom utan han kommit över den genom en tillfällighet, men ej ville släppa den ifrån sig utan penningersättning, vad vore då att göra?»

Herren sade: »Om någon hölle en guldklimp i handen och sade till den som stode bredvid: 'Denna guldklimp är din; om du vill hava den, må du giva mig så och så många skålpund', förvisso borde då dessa skålpund givas åt honom. Ty om något land intagits med makt och besittes i fred, må det på klokt sätt återkrävas och efter beräknat skadestånd återförvärvas. Och liksom, då den nyvalde konungen lyftes upp på en sten för att beskådas av folket, detta betecknar att han har makt och herravälde över de övre delarna av riket, så hör även landet i de nedre delarna, både genom ärftlig rätt och genom köp och återköp, till riket. Därför skall konungen bevara vad han fått, ty om han handlar annorlunda, kan det hända att han förlorar herraväldet och förvandlas till undersåte.»

Åter talade bruden: »O Herre, vredgas icke, om jag frågar ännu en gång. Denne konung har två söner och två riken. I det ena riket tillsättes konungen med ärftlig rätt och i det andra efter folkets godtycke. Men nu har man gjort tvärtom, ty den yngre sonen har blivit tagen till konung i arvriket och den äldre i valriket.»

Gud svarade: »Hos dem, som valde dem, funnos tre olämpliga egenskaper, och den fjärde fanns i överflödande grad: oordnad kärlek, låtsad klokhet, smicker av dåraktiga människor och misströstan på Gud och allmogen. Därför var deras val emot rättvisan, emot Gud, emot statens goda och allmogens nytta. Fördenskull är det, på det att freden måtte bevaras till allmogens nytta, nödvändigt att den äldre sonen återfår arvriket, medan valriket tillfaller den yngre. Ja, om man icke ändrar det skedda, skall riket taga skada, allmogen lida förfång, osämja uppstå och sönernas dagar förbittras, och deras riken skola icke mer vara riken, utan det skall gå såsom det står skrivet: 'De mäktiga skola störtas från sina troner, och de, som vandra på jorden, skola upphöjas'.

Se, jag framställer för dig en liknelse om två riken. I det ena är val, i det andra arv. Det första, där det är val, är kullstörtat och plågat, eftersom den rätte arvingen icke blev vald. Skuld till detta hade de, som valde, och de, som härsklystet åtrådde riket. Men Gud straffar icke sonen för faderns synder och vredgas icke i evighet utan skipar och upprätthåller rättvisa på jorden och i himmelen. Därför skall detta rike ej komma till sin forna ära eller uppnå ett lyckligare tillstånd, förrän den rätte arvingen träder upp, antingen på fäderne- eller mödernesidan.»