Vördade herre! Kungör bland andra ärenden för herr påven, vilket ömkansvärt läge Rom, som fordom var så lyckligt både lekamligen och andligen, nu befinner sig i! Nu är det olyckligt, både lekamligen och andligen. Lekamligen, emedan de världsliga furstarna, som borde vara dess försvarare, blivit dess vildaste rövare. Fördenskull äro dess hus nedbrutna och många kyrkor alldeles övergivna, kyrkor, som bevara benen av välsignade helgon, vilka stråla genom ärorika underverk och vilkas själar härligt krönas i Guds rike.

Dessa helgons tempel ha mist sina tak och portar och förvandlats till människors, hundars och vilda djurs hemlighus. Andligen är denna stad olycklig, ty många stadgar, som heliga påvar genom den Helige Andes ingivelse fastställt i Kyrkan till Guds lov och själarnas frälsning, äro nu upphävda, och i stället ha tyvärr genom den onde andens ingivelse många nya oseder antagits till Guds försmädelse och själarnas förtappelse.

Det var en förordning i den heliga Kyrkan, att klerker, som ville mottaga de heliga vigningarna, skulle föra ett heligt liv, träget och fromt tjäna Gud och genom sina goda gärningar visa andra vägen till det himmelska fäderneslandet - åt sådana gav man Kyrkans inkomster. Men i stället för denna Kyrkans sedvänja har ett svårt missbruk vunnit insteg, i det man ger Kyrkans gods åt lekmän, vilka ej taga sig hustru emedan de bära namn av kaniker men oblygt hava frillor i sina hus om dagen och i sina sängar om natten, varvid de fräckt förklara: »Oss är det icke tillåtet att leva i äktenskap, eftersom vi äro kaniker».

Även präster, diakoner och subdiakoner avskydde fordom högeligen en okysk levnads smälek, men nu glädjas somliga av dem öppet åt att deras frillor synas gå med svällande moderliv bland andra kvinnor. Ja, de skämmas icke ens, om deras vänner säga till dem: »Se, herre, snart skall en son eller dotter födas eder». Sådana borde med större rätt kallas djävulens kopplardrängar än den högste Gudens vigda präster.

De heliga fäderna, Benedikt och andra, stiftade med påvarnas tillåtelse ordensregler och byggde kloster, där abbotarna brukade sitta med bröderna, fromt förrättande de nattliga och dagliga tidebönerna och samvetsgrant undervisande munkarna att föra ett dygdigt liv. Det var förvisso ljuvligt att besöka klostren på den tiden, då munkarna dag och natt bevisade Gud heder och ära med sin sång. Lastbara människor förbättrades av att se deras sköna liv, de goda styrktes av fädernas gudliga undervisning, och själarna i skärselden erhöllo den saliga vilan för deras fromma böners skull. Då hölls den munk i den största hedern, som bäst iakttog sin regel, ja han var hedrad av Gud och människor. Men den, som ej brydde sig om att hålla regeln, han kunde vara säker på att röna skam och skada. Då kunde varenda människa av dräkten urskilja, vem som var munk.

Men som ersättning för denna högst hedervärda ordning har nu en förkastlig osed uppkommit på många håll. Abbotarna vistas nämligen mycket ofta på sina slott och varhelst det behagar dem, innanför och utanför staden. Därför är det nu plågsamt att besöka klostren, ty mycket få munkar synas vara i koret vid gudstjänsttid, ja stundom inga alls. Därför läses där nu föga, stundom sjunges intet, och många dagar blir ingen mässa hållen. Av deras dåliga rykte bedrövas goda människor, och de onda bliva ännu värre av att umgås med dem. Det är att befara, att mycket få själar erhålla någon hugnad i sina kval genom sådana munkars böner. Och många munkar ha eget hus i staden, och när deras vänner komma på besök, omfamna de sina egna barn och säga glatt: »Se här min son!»

Nu kan man knappt känna igen munken på dräkten, ty kjorteln, som fordom brukade räcka ned till fötterna, kan nu knappast hölja knäna. Deras ärmar, som fordom brukade vara ärbart sydda och vida, äro nu trånga och inknappade, och ett svärd hänger vid deras sida i stället för griffel och skrivtavla. Ja man kan hos munken knappt finna ett enda plagg, som antyder hans stånd, utom ett skapulär, som f. ö. ofta döljes, så att det icke ses, alldeles som om det vore skamligt att bära något munkplagg. Somliga blygas icke ens för att hava pansar och andra vapen under kjorteln, på det att de efter mörkrets inbrott må kunna göra vad dem lyster.

Det har funnits heliga män, som lämnat sina stora rikedomar och börjat leva efter ordensregel i fattigdom, ja som försmått all vinningslystnad och därför icke velat äga något eget. De avskydde världens högfärd och ståt, klädde sig i de fattigaste kläder, lade bort all köttslig lust och förde ett rent liv. De och deras medbröder kallades tiggarmunkar, och deras regler bekräftades av påvarna, vilka gladde sig över att det fanns några, som till Guds ära och själarnas gagn ville åtaga sig ett sådant leverne. Men nu är det sorgligt att se, huru även deras regler förvandlats till förkastliga oseder och ingalunda hållas så som Augustinus, Dominicus och Franciscus genom den Helige Andes ingivelse dikterat dem; dessa regler som många rika och förnäma långa tider trofast hållit.

Nu träffar man verkligen många, som kallas rika och som dock äro fattigare på penningar och dyrbarheter än de, vilka lovat att leva i fattigdom. Så förtäljer ryktet om dem. Därför hava de flesta av dem egendom, vilket deras regel förbjuder dem, och de fröjdas mera över sin fördömliga rikedom än över helig, ärorik fattigdom. Och de skryta med att deras dräkt är gjord av lika dyrbart tyg som rika biskopars.

Den helige Gregorius och andra helgon byggde nunnekloster till det ändamålet, att kvinnor där skulle inneslutas så strängt, att de knappt mera bleve sedda ens om dagarna. Men nu råder en mycket svår osed på dessa ställen, i det att portarna utan vidare öppnas både för präster och lekmän, vilka systrarna behaga släppa in, ja t.o.m. om nätterna. Därför likna dessa ställen mera bordeller än heliga nunnekloster.

Det var även en bestämmelse i den heliga Kyrkan, att ingen skulle få taga emot penningar för att han hörde bikt; dock var det tillåtet för penitentiarier att mottaga penningar för skrivelser, såsom det är tillbörligt, när det gäller personer som behöva intyg. Men i stället har nu den oseden insmugit sig, att rika människor betala så mycket dem lyster, när de hava biktat, och fattiga tvingas göra en överenskommelse med biktfadern, innan de bliva hörda. Och när biktfäderna giva absolution med munnen, blygas de ej att med sina händer stoppa penningarna i börsen.

Det stadgades vidare i Kyrkan, att varje människa åtminstone en gång om året skulle bikta sina synder och anamma Kristi lekamen. Det gällde lekmännen; präster och ordensfolk skulle göra det flera gånger om året. För det andra var det bestämt, att de, som ej kunde leva återhållsamt, skulle leva i äktenskap. För det tredje, att alla kristna (utom de som voro svårt sjuka eller befunno sig i svårt trångmål) skulle fasta under fyrtiodagarsfastan, på kvatemberdagarna och på vigilierna till stora högtider; dessa fastedagar äro fortfarande mycket väl bekanta för nästan alla. För det fjärde var det bestämt, att alla skulle avhålla sig från världsligt arbete på helgdagar. För det femte var det bestämt, att ingen kristen skulle få förvärva penningar eller dylikt genom ocker. Men tvärt emot dessa fem goda bestämmelser ha fem skamliga och ytterst skadliga oseder vunnit insteg.

Den första är, att det för varje människa, som avlägger bikt och mottager Kristi lekamen, finnes hundra personer, som uppnått förnuftets ålder och dö i Rom utan att någonsin ha avlagt bikt eller mottagit Kristi lekamen mer än verkliga avgudadyrkare (nu bortses från präster, ordensmänniskor och några kvinnor. Den andra oseden är, att många taga lagliga hustrur men om de råka i någon osämja med hustrurna, så övergiva de dem för så lång tid som det behagar dem, utan att alls inhämta kyrklig tillåtelse, och i hustrurnas ställe taga de frillor, som de hålla i heder och älska. Somliga dra sig inte ens för att i sitt hus hålla en frilla tillsammans med hustrun och glädja sig åt att höra dem föda barn på samma gång i samma hus. Den tredje oseden är, att många friska människor äta kött under fyrtiodagarsfastan, och det är högst få, som nöja sig med en måltid om dagen.

Och det finns somliga, vilka om dagen avhålla sig från kött och nyttja sådan mat, som är tillåten under fastan, men om natten äta kött på hemliga förtäringsställen. Ja, detta göra både präster och lekmän sig skyldiga till, och de likna således mohammedaner, vilka fasta om dagen men äta kött om natten. Den fjärde oseden är, att ehuru somliga hantverkare avhålla sig från arbete på helgdagarna, så skicka dock somliga rika på helgdagarna sina daglönare att arbeta i vingårdarna, plöja på åkrarna, hugga ved i skogarna och forsla hem saker, och på det sättet åtnjuter fattigt folk icke mera vila på helgdagarna än på vardagarna. Den femte oseden är, att kristna bedriva ocker liksom judarna, ja de kristna ockrarna äro rentav girigare än judarna.

Det var vidare bestämt i Kyrkan, att sådana människor som nu beskrivits skulle lysas i bann. Men nu har i stället den oseden uppkommit, att många icke äro räddare för bannlysning än för välsignelse. Även om de veta, att de äro offentligen bannlysta, så undvika de icke kyrkobesök eller umgänge och samtal med andra människor. Få äro de präster, som förbjuda bannlysta att gå i kyrkan; få äro de, som låta bli att umgås och tala med bannlysta, ifall de äro förbundna med dem genom något vänskapsband. Och om de äro rika, så vägrar man icke de bannlysta kyrklig begravning.

Därför mån I icke förundra eder, herre, över att jag kallat Rom olyckligt, eftersom sådana oseder och mycket annat, som står i skarp strid mot de kyrkliga bestämmelserna, florera där. Det är följaktligen att befara, att den katolska tron inom kort går under, såframt det icke kommer någon, vilken oskrymtat älskar Gud över allting och sin nästa såsom sig själv, för att avskaffa alla missbruk. Hysen fördenskull medlidande med Kyrkan och med dem av hennes prästerskap, vilka av hela sitt hjärta älska Gud och avsky alla onda sedvänjor; de ha genom påvens frånvaro så att säga blivit faderlösa men ha dock sonligen försvarat faderns residens, visligen stått emot förrädarna och härdat ut trots många lidanden.