Modern talade till sin Son Jesus, sägande: »Vår dotter är såsom ett lamm, vilket lägger sitt huvud i lejonets mun».
Sonen svarade henne: »Det är bättre att lammet lägger huvudet i lejonets mun, så att det bliver ett kött och ett blod med lejonet, än att lammet suger blod ur lejonets kött. Då skulle lejonet vredgas, och lammet, som annars har gräs till föda, skulle bli sjukt. Men emedan du, käraste moder, burit all visdom och all klokhets fullkomlighet i ditt moderliv, må du låta henne förstå, vad lejonet är och vad lammet är.»

Modern svarade: »Välsignad vare du, min Son, du som evigt förbliver hos Fadern och, ehuru du steg ned till mig, aldrig skilt dig från Fadern. Du är förvisso lejonet av Juda stam. Du är det obefläckade lamm, på vilket Johannes visade med sitt finger. Alltså lägger den människa sitt huvud i lejonets mun, som antvardar all sin vilja åt Gud och som, även om hon kunde, icke vill fullkomna den, såframt hon icke vet att den behagar dig. Men den människa suger lejonets blod, som är otålig över din rättvisa och förordning, som önskar och strävar efter att erhålla annat än det du bestämt åt henne och som vill leva i ett annat stånd och en annan ställning än vad som behagar dig och är gagneligt för henne.

Av sådana människor blidkas icke Gud utan uppväckes till vrede. Ty liksom gräset är lammets föda, så borde människan låta sig nöja med ödmjuka ting och med ett ödmjukt stånd. Och därför tillåter Gud, för människornas otacksamhets och otålighets skull, att mycket sker, vilket icke skulle ske mot människornas välfärd, om de vore tåliga. Giv därför, min dotter, din vilja åt Gud, och om du ibland är mindre tålig, må du stå upp till ånger och bot, ty boten är likasom en god tvätterska av fläckiga kläder, men ångern är en god blekerska av kläderna.»