Sonen talar: »Om fienden klappar och bultar på dörren, skolen I ej vara såsom getter, vilka löpa mot muren, och ej heller såsom baggar, vilka resa sig på framfötterna och stånga varandra med hornen, utan I skolen vara såsom kycklingar, vilka, när de se en rovfågel i luften som vill skada dem, fly under sin moders vingar för att gömma sig och äro glada, om de blott få tag i en enda fjäder av sin moder för att dölja sig under den.

Och vem är eder ovän om icke djävulen, som avundas alla goda gärningar och som så att säga klappar och bultar på dörren, när han inverkar på människans sinne med frestelser, stundom oroar det med vrede, stundom med nedsättande tal, stundom med otålighet och missnöje med Guds domar, när icke allt går efter människans önskan? Han bultar och oroar eder även flitigt med oräkneliga tankar, på det att I skolen dragas bort från Guds tjänst och edra goda gärningar fördunklas inför Gud.

Därför skolen I icke, vilka edra frestande tankar än må vara, lämna edert ställe och icke vara såsom getter, vilka löpa mot muren, d. v. s. icke hava ett hårt hjärta eller döma andras gärningar i edra hjärtan, ty ofta är den, som är ond i dag, god i morgon. I stället skolen I sänka edra horn och stå stilla och lyssna, d. v. s. ödmjuka eder och frukta, i det I haven tålamod och bedjen Gud, att det som illa börjats må vändas till det bättre. Icke heller skolen I vara såsom baggar, vilka svänga med hornen, d. v. s. I skolen icke giva ord för ord och smädelse för smädelse, utan I skolen tåligt stå stilla och vara tysta, d. v. s. kraftigt näpsa köttets begär, så att I tänken er för, när I talen och svaren, och tvingen eder till tålamod, ty en rättfärdig människa bör besegra sig själv och avhålla sig även från tillåtet tal, för att undvika pratmakeri och underlåta att kränka.

Ty den som vid sina själsrörelser för mycket uttrycker vad han känner, synes i viss mån hava hämnats sig själv och visat sitt sinnes ostadighet, och därför skall han gå miste om kronan, eftersom han icke ville hava tålamod en tid; om han varit tålig, hade han kunnat vinna sin kränkande broder och hade berett en större krona åt sig själv. Vad äro hönans vingar om icke Guds makt och vishet?

Jag är förvisso såsom en höna, ty de kycklingar, som löpa efter min röst, d. v. s. vilja skyla sig under mina vingar, försvarar jag mäktigt mot djävulens försåt och kallar dem med mina ingivelser vist till frälsningen. Och vad är fjädern om icke min barmhärtighet, ty den som erhåller den, han kan vara lika trygg som den kyckling, vilken får skydd under sin moders vingar. Varen alltså såsom kycklingar, löpande efter min vilja, och sägen med ord och handling i alla frestelser och motgångar: 'ske Guds vilja', ty jag försvarar med min makt dem, som förtrösta på mig, jag vederkvicker dem med min barmhärtighet, uppehåller dem med mitt tålamod, besöker dem med min tröst, upplyser dem med min vishet och belönar dem hundrafalt i min kärlek.»