Det tycktes en människa, som om hon vore i ett stort kor. Och en stor och skinande sol syntes, och det var liksom två predikstolar i koret, den ena till höger och den andra till vänster, båda på långt avstånd från solen, och tvenne strålar gingo ut från solen till de båda predikstolarna. Då hördes en röst från den predikstolen, som var på vänstra sidan, och rösten sade: »Hell dig, konung i evighet, skapare och återlösare samt rättvis domare! Se din ståthållare, som sitter på din stol i världen, har nu återfört sin stol till den gamla, den förra plats, där den förste påven, Petrus, apostlafursten, satt.»

En röst svarade från den högra predikstolen och sade: »Huru kan man inträda i den heliga Kyrkan, när dörrens borrhål äro fulla med rost och jord? Dörren är ju fördenskull nedböjd till jorden, eftersom det icke finns något ställe i borrhålen, där man kan fästa de gångjärn, som skulle hålla dörren uppe. Vidare äro gångjärnen helt och hållet sträckta och uttänjda och icke böjda, så att de kunna hålla dörren uppe. Golvet är alldeles uppgrävt och förvandlat till djupa gropar, vilka äro som de djupaste brunnhål och ingen botten hava. Taket är bestruket med tjära, lågar av svaveleld och dryper liksom av tätt regn. Av den svarta och tjocka rök, som utgår från de djupa groparna och från det drypande taket, äro alla väggarna nedfläckade, och deras färger äro lika leda att betrakta som blod, blandat med ruttet var. Därför höves det icke Guds vän att bo i en sådan helgedom.»

Rösten från den vänstra predikstolen svarade: »Utlägg nu andligen vad du sagt lekamligen». Då sade den andra rösten: »Påven förliknas vid och betecknas med dörren. Med dörrens borrhål menas ödmjukheten, som bör vara lika tom på allt högmod som borrhålet på rost, så att intet synes däri som icke hör till det ödmjuka påveämbetet. Men nu äro borrhålen, d. v. s. ödmjukheten, så fyllda av överflöd och rikedomar och förråd, som icke bevaras för annat ändamål än högmodet, att ingenting tar sig ödmjukt ut, ty all ödmjukhet är förvandlad till världslig ståt.

Därför är det icke underligt, att påven, som betecknas med dörren, är nedböjd till världsliga ting, som betecknas med rost och jord. Påven skall fördenskull börja den sanna ödmjukheten med sig själv och först med sin ståt i kläder, guld, silver och silverkäril, hästar och andra tillhörigheter, i det han av allt detta endast behåller det nödvändiga men skänker det andra åt de fattiga och särskilt åt dem, som han vet vara Guds vänner.

Sedan må han måttfullt inrätta sig med tjänstefolk och hava blott de nödvändiga tjänarna, som skydda hans liv, ty fastän det står i Guds hand, när han vill kalla honom till doms, är det likväl rättvist, att han har tjänare för att upprätthålla rättvisan, så att han kan förödmjuka dem, som uppresa sig mot Gud och mot Kyrkans heliga sedvänjor. Med gångjärnen, som fogas till dörren, betecknas kardinalerna, som äro så utsträckta och så hängivna åt all högfärd, vinningslystnad och köttslig lusta som möjligt. Därför må påven taga hammare och tång i handen och böja kardinalerna efter sin vilja, i det han icke må tillåta dem att hava mera av kläder och tjänstefolk och tillhörigheter än vad nödtorften och livets nytta fordrar.

Han må först böja dem med tången, d. v. s. med milda ord, gudliga råd och faderlig kärlek, men om de icke vilja lyda, må han gripa till hammaren, i det han visar dem sin stränghet och gör vad han förmår (dock icke emot rättvisan), tills de äro böjda efter hans vilja. Med golvet betecknas emellertid biskoparna och världsprästerna, vilkas vinningslystnad icke har någon botten och från vilkas övermod och kättjefulla liv en rök utgår, för vilken alla änglar i himmelen och alla Guds vänner på jorden känna avsky.

Detta kan påven bättra i många stycken, om han tillåter var och en att hava det nödvändiga men icke överflöd och befaller varje biskop att giva akt på sitt prästerskaps leverne, så att var och en, som icke vill bättra sitt leverne och iakttaga avhållsamhet, helt berövas sina inkomster, ty det är Gud välbehagligare att det icke läses någon mässa på den platsen än att skökohänder beröra Guds lekamen.»