Det föreföll mig, som om en själ fördes fram inför domaren av den riddare och den neger, som jag förut sett. Och det sades mig: »Allt det, som du nu ser, det skedde med denna själ i den stund då hon skildes från kroppen».

När själen blivit förd inför domaren, stod hon allena, ty hon var icke i någon av deras händer, som fört fram henne. Hon stod naken och sorgsen och visste ej vart hon skulle taga vägen. Sedan föreföll det mig, som om vart ord i boken självt svarade på allt det som själen talade. Medan nu domaren och hela hans härskara hörde på, talade först den beväpnade riddaren och sade så: »Det är icke rättvisa, att de synder skola lända själen till skam, som äro bättrade med skriftermål». (Jag, som såg detta, visste då mycket väl, att den riddare, som talade, visste allt i Gud; han talade blott för att jag skulle kunna förstå.)

Då svarades det ur rättvisans bok: »När denna själ gjorde sitt skriftermål, följde ej någon förkrosselse som uppvägde sådana synder och ej heller riktig tillfyllestgörelse. Därför skall hon nu sörja över det, som hon ej bättrade, medan hon ännu kunde.» När detta var sagt, brast själen ut i så bitter gråt, att hon nästan helt och hållet tycktes brista sönder. Tårarna syntes, ehuru rösten icke hördes.

Sedan talade konungen till själen och sade: »Ditt samvete skall nu uppenbara de synder, på vilka värdig tillfyllestgörelse icke följde». Då hov själen upp sin röst och ropade så högt, att hon kunde höras över nästan hela världen: »Ve mig! Jag handlade icke efter Guds bud, som jag hörde och kände.» Och anklagande sig själv tillade hon: » Jag fruktade icke Guds dom».

Det svarades henne ur boken: »Därför skall du nu rädas djävulen». Och strax begynte själen rädas och skälva, som om hon helt skulle upplösas, och hon sade: » Jag hade nästan ingen kärlek till Gud, och därför gjorde jag föga gott». Det svarades henne genast ur boken: »Därför är det rättvisa, att du skall komma närmare djävulen än Gud, ty djävulen lockade dig till sig med sina frestelser». Själen svarade: » Jag förstår nu, att allt vad jag gjorde var efter djävulens ingivelser». Det svarades ur boken: »Rättvisan bjuder, att det är djävulens rätt att med sorg och bedrövelse vedergälla dig för allt vad du gjort».

Själen sade: »Det fanns intet på mig från hjässan till fotabjället, som jag icke klädde med högfärd. Somliga fåfängliga och högfärdiga klädedräkter fann jag själv upp, och i andra följde jag landets sedvänja, och jag tvådde mina händer och mitt ansikte ej blott för att de skulle bli rena utan även för att människor skulle prisa dem som sköna.»

Det svarades ur boken: »Rättvisan säger, att det är djävulens rätt att vedergälla dig så som du förtjänat, ty du prydde och pyntade dig så som han ingav dig och föreskrev».

Åter sade själen: »Min mun öppnades ofta till lättfärdiga ord, eftersom jag ville behaga andra. Och min håg åstundade allt det, som världens skam och smälek ej följde.»

Det svarades ur boken: »Därför skall din tunga utdragas och utspännas och dina tänder krökas; allt det, som misshagar dig skall sättas på dig, och allt det, som behagar dig, skall tagas ifrån dig».

Själen sade: »Jag gladdes högeligen däröver, att många togo exempel av det som jag gjorde och att många efterliknade mina seder». Det svarades ur boken: »Därför är det rättvisa, att var och en, som blir ertappad med en sådan synd, för vilken du straffas, skall lida samma pina som du och göra dig sällskap. Och din plåga skall ökas med ankomsten av var och en, som efterliknat det onda du tänkte ut.»

Sedan detta var sagt, tycktes det mig, som om en boja bundes om huvudet på själen liksom en krona och hopsnördes så hårt, att nacken och anletet blevo ett, ögonen föllo ut ur sina hålor och hängde ned på kinderna med sina rötter, håret förtorkade som om det vore bränt av eld, hjärnan sprack och rann ut genom näsborrarna och öronen, tungan sträcktes ut och tänderna trycktes in, benen krossades i armarna och tvinnades samman såsom rep, händerna flåddes och bundos samman om halsen, bröstet och buken trycktes in så hårt emot ryggen, att revbenen brusto och hjärtat föll ut med alla inälvorna, höfterna hängde ned vid sidorna och de brustna benen drogos ut som en tunn tråd plägar nystas ut ur ett nystan.

Då sade negern: »O domare, nu äro själens synder straffade så som rättvist var. Förena nu oss båda, mig och själen, så att vi aldrig skiljas.» Men den beväpnade riddaren svarade: »Hör, domare! Du, som vet allt, bör nu höra den sista tanke och åstundan som denna själ hade vid slutet av sitt jordeliv. Hon tänkte nämligen så i sin allra sista stund: 'O, om Gud ville giva mig ännu en liten tid att leva, så skulle jag så gärna göra bättring för mina synder, tjäna honom livet ut och aldrig mera förtörna honom!' Detta, o domare, tänkte och ville hon. Kom även ihåg, o Herre, att denna människa ej levde så länge, att hon kom till fullkomlig insikt och medvetande om vad hon gjorde. Därför, o domare, betänk hennes ungdom och bevisa barmhärtighet!»

Då svarades det ur rättvisans bok: »Om hon hyste sådana tankar på det yttersta, förtjänar hon ej helvetet».
Domaren sade: »För mitt lidandes skull skall himmelen upplåtas för själen, sedan hon först renats i skärselden för sina synder så lång tid som hon bör lida såframt hon icke erhåller hjälp genom levande människors goda gärningar».