För bruden visade sig en djävul med lång buk och sade: »Vad tror du, kvinna, och vilka stora ting tänker du på? Jag vet mycket, och jag vill bekräfta mina ord med uppenbara skäl. Jag råder dig att sluta upp med att tänka på det otroliga och i stället tro dina sinnens vittnesbörd. Månne du icke med dina ögon ser och med dina kroppsliga öron hör ljudet, då den av lekamligt bröd gjorda hostian brytes? Månne du icke sett den utspottas, beröras ohöviskt och kastas på marken, ja mycket annat ovärdigt ske med den, som jag icke skulle tåla, om det förövades mot mig? Och även om det vore möjligt att Gud kunde vara i den rättfärdiges mun, hur skulle han kunna gå in till de orättfärdiga, vilkas vinningslystnad är utan botten och utan mått?»

Omedelbart efter denna frestelse visade sig Kristus i mänsklig gestalt, och hon sade till honom: »Herre Jesus Kristus, jag tackar dig för allt, och särskilt för tre ting. För det första för att du bekläder min själ, i det du ingiver henne ånger och bot, varigenom varje synd, hur svår den vara må, utplånas. För det andra för att du livnär min själ, i det du ingjuter kärleken till dig och hågkomsten av ditt lidande i henne; därav förnöjes hon såsom av den bästa kost. För det tredje för att du tröstar alla, som åkalla dig i din bedrövelse. Förbarma dig därför över mig, o Herre, och hjälp min tro, ty ehuru jag vore värd att falla offer för djävulens bedrägeri, tror jag dock, att han intet förmår utan din tillåtelse och att din tillåtelse icke är utan tröst.»

Då sade Kristus till djävulen: »Varför talar du till min nya brud?»
Djävulen svarade honom: »Emedan hon var förbunden med mig och jag fortfarande hoppas att kunna snärja henne i mitt nät. Hon var förbunden med mig, då hon samtyckte till mina råd och mera strävade efter att behaga mig än dig, sin Skapare. Jag iakttog hennes vägar, och de ha aldrig fallit ur mitt minne.»

Herren sade: »Du är en ränksmidare och alla vägars bespejare».
Djävulen svarade: »Ja, jag är en spejare, men i mörkret, ty mörk gjorde du mig».
Herren frågade: »När såg du, och huru blev du mörk?» »Jag såg», svarade djävulen, »när du skapade mig underskön, men emedan jag obetänksamt trängde in i din strålglans, blev jag likt basilisken bländad därav. Jag såg dig, när jag åtrådde din fägring. Jag såg dig i mitt samvete och kände dig, när du förkastade mig. Jag kände dig jämväl, då du hade tagit mandom, och jag gjorde vad du tillstadde mig. Jag kände dig, när du vid din uppståndelse berövade mig mina fångar. Jag känner dagligen din makt, varmed du gäckar mig och bringar mig på skam.»

Herren sade: »Om du känner mig och vet sanningen om mig, varför ljuger du då för mina utvalda, när du vet sanningen om mig? Har jag icke sagt, att den, som äter mitt kött, skall leva i evighet? Ändå säger du, att det är osanning och att ingen äter mitt kött. Alltså måtte mitt folk bedriva värre avguderi än den, som dyrkar stenar och trästycken. Men nu må du, ehuru jag vet allting, svara mig på denna fråga, så att hon, som står här och som icke kan förstå det andliga utom genom liknelser, hör det: Tomas berörde mig ju efter min uppståndelse - var den lekamen, som han vidrörde, andlig eller kroppslig? Om den var kroppslig, hur kunde den då komma genom lyckta dörrar? Och om den var andlig, hur kunde den då vara synlig för kroppsliga ögon?»

Djävulen svarade: »Tungt är det att tala, när den talande är misstänkt av alla och mot sin vilja tvingas att säga sanningen. Dock skall jag, ehuru tvingad, tala och bekänna, att du efter din uppståndelse var både andlig och kroppslig. Därför kan du, på grund av gudomens eviga kraft och det förhärligade köttets andliga företräde, gå in överallt och vara överallt.»
Gud sade vidare: »När Moses' stav förvandlades till en orm, säg, var den då endast lik en orm, eller var den helt och hållet en orm, invändigt och utvändigt? Och dessa korgar med bröd och brödbitar, månne de innehöllo riktigt bröd eller bara något, som såg ut som bröd?»
Djävulen svarade: »Hela staven blev orm, allt i korgarna var bröd, och allt skedde genom din kraft, allt genom din makt».

Herren sade: »Månne det är svårare för mig att verka ett sådant under nu än då, ja ett ännu större under, om så behagar mig? Om det förhärligade köttet den gången kunde gå in genom lyckta dörrar till apostlarna, varför kan det då icke nu vara i prästernas händer? Månne det vållar min gudom någon möda att förena det lägsta med det himmelska, det jordiska med det högsta? Ingalunda. Nej, liksom din ondska, du lögnens fader, är den allra största, så övergår min kärlek allt och skall alltid göra det. Även om en synes bränna upp detta sakrament och en annan trampa det under fötterna, så vet jag allena allas tro och inrättar allt med måtta och tålamod.

Jag, som gör något av intet och det synliga av det osynliga, jag kan även visa något synligt i tecken och skepnad, ehuru det i sanning är ett under tecknets slöja men synes vara ett annat.»
Djävulen genmälte: »Att detta är sant erfar jag dagligen, när de människor, som äro mina vänner, avlägsna sig från mig och bliva dina vänner. Vad skall jag mer säga? Den tjänare, som överlåtes åt sig själv, visar tillräckligt i sin vilja vad han skulle göra i handling, om han blott finge.»

Åter talade Guds Son: »Tro, min dotter, att jag Kristus är livets återställare och icke fördärvare, sann, ja själva sanningen, och icke lögnare; den eviga makten, utan vilken ingenting har varit och ingenting skall bliva! Om du har tro på att jag är i prästens händer, så må du veta, att jag, även om prästen tvivlar, dock verkligen är i hans händer, på grund av de närvarande troendes tro och på grund av de ord, som jag själv sagt och förordnat. Var och en, som anammar mig, han anammar gudomen och mandomen samt brödets gestalt. Vad är Gud om icke livet och ljuvligheten, det lysande ljuset, den vederkvickande godheten, den dömande rättvisan och den frälsande barmhärtigheten? Vad är min mandom om icke den snabbaste och smidigaste kropp, föreningen av Gud och människa, alla kristnas huvud?

Alltså mottager var och en, som tror på Gud och anammar hans lekamen, gudomen själv, ty han undfår livet. Han mottager även mandomen, varmed Gud och människa förenas, samt brödets gestalt, ty den, som är dold till sin egen gestalt, mottages under en annan till trons prövning. Även den onda människan mottager samma gudom, men till sin dom och ej till sin hugnad; hon mottager även mandomen, som dock är föga välvilligt stämd emot henne, samt brödets gestalt, ty under den sedda gestalten anammar hon den förborgade sanningen, som dock icke hugsvalar henne med sin sötma. Ty när hon för mig till sin mun och sina tänder, är sakramentet fullbordat och jag viker från henne med gudom och mandom, så att endast brödets gestalt blir kvar hos henne.

Icke så att jag icke är tillstädes hos de onda likaväl som hos de goda, på grund av sakramentets instiftelse, utan så att de onda icke undfå samma verkan därav som de goda. I själva offret bjudes åt människan livet, nämligen Gud själv, och livet inträder men förbliver icke hos de onda, eftersom de icke lämna det onda. För dem återstår blott en sinnesförnimmelse av själva brödsgestalten, men brödet länder dem till intet gagn, ty de tänka intet annat om detta förtärande än att de sett och känt brödets och vinets gestalt, alldeles som om en mäktig herre gått in i någons hus och man komme ihåg hans gestalt men glömde bort hans godhets närvaro.»