Sonen talar: »Av tre ting kan du bedöma, om en källas vatten icke är gott.
För det första om det icke har den rätta färgen. För det andra om det är grumligt. För det tredje om det är stillastående och icke i rörelse, i det att det mottager all smuts men icke kastar den ifrån sig.

Med detta vatten förstår jag klerkernas seder och hjärtan. De borde liksom källor vara ljuva att dricka på grund av sedernas godhet samt vara stängda för syndernas smuts. Klerkens rätta färg är ju sann ödmjukhet: han borde ödmjuka sig desto mera i tanke och gärning, ju större förpliktelse han ser sig hava till att arbeta för Gud. Ty där högmod finnes, där är djävulens färg, vilken gör vattnet lika avskyvärt att se på som om en spetälsk hand hölle på att ösa vatten ur källan.

Så förorsakar högmodet, att klerkens gärningar te sig smutsiga. - Vattnet är grumligt, om klerken är vinningslysten och icke nöjer sig med det nödvändiga. Liksom han är onyttig för sig själv och blott vållar sig ängslan, så är han skadlig för andra genom sin girighets exempel. - För det tredje är vattnet orent, om det mottager smuts men icke kastar den ifrån sig, vilket kommer därav, att dess avlopp är stängt, så att vattnet blir stillastående. Sålunda är den klerk oren, som i sitt hjärta och sin kropp älskar köttets vällust och icke genom en sann ånger kastar ifrån sig det orena han blir behäftad med.

Ty liksom en fläck på kroppen är ful och led överallt men allramest i ansiktet, så bör orenheten vara förhatlig för alla men allramest för dem, som blivit kallade till högre värdigheter. Därför skola de klerker utväljas till mitt verk, som icke utmärka sig för ordrik visdom utan för ödmjukhet och renhet, som både leva dygdigt själva och undervisa andra med ord och exempel, ty även en spetälsk hand kan vara nyttig till min gärning, om blott hågen är god och den andliga handen icke saknas.»