Modern talar: »När min Sons pina förestod, voro tårar i hans ögon och svett på kroppen, av fruktan för lidandet. Och han drogs genast ur min åsyn, och jag såg honom icke förrän han fördes ut till att gisslas. Han släpades då mot marken och kastades med en så häftig och grym stöt, att huvudet skakade och tänderna slogo samman, och han blev så hårt slagen mot halsen och kinden, att ljudet av slaget trängde fram till mina öron. Därefter tog han på bödelns befallning av sig sina kläder, omfamnade frivilligt pelaren, bands med ett rep och sargades med ett taggigt gissel, vars taggar drevos in och rycktes ut, så att de plöjde hela hans kropp. Vid första gisselslaget fick jag likasom en stöt i hjärtat och föll i vanmakt.

När jag om en stund vaknade upp, såg jag hans söndersargade kropp. Han hade varit helt naken medan han gisslats. Då sade en av hans ovänner till de tjänstgörande bödlarna: 'Viljen I döda denne man utan dom och bliva orsaken till hans död?' Och med dessa ord skar han av bandet. När min Son blivit löst från pelaren, vände han sig först till sina kläder, men man unnade honom icke ens tid att kläda sig, ty när han släpades vidare, höll han ännu på att träda in sina armar i ärmarna. De steg han tog från pelaren, där han stått bunden, blevo fyllda av blod, så att jag av blodet mycket väl kunde urskilja alla steg han gick. Han torkade av sitt blodiga anlete med manteln.

När han sedan blivit dömd, fördes han ut, bärande sitt kors. Men när han bar det på vägen, fick han en ersättare. Så kom han fram till korsfästelseplatsen, och där lågo hammaren och fyra vassa spikar tillreds. Strax tog han på befallning av kläderna, och man räckte honom ett litet linnekläde, varmed han betäckte länderna och som han själv, liksom tröstad däröver, hjälpte till att binda om sig. Korset var uppsatt och dess tvärbjälke upprest, så att korsets knutpunkt var under hans axlar. Korset skänkte intet vilostöd åt huvudet, och inskriftstavlan var iögonenfallande fästad på korsets båda armar ovanför hans huvud.

På befallning lade han ryggen på korset, och ombedd sträckte han först ut den högra handen och därefter den andra handen, som ej räckte ut till tvärbjälkens andra ända utan måste uttänjas grymt. Och fötterna spändes på samma sätt ut till borrhålen, lades över varandra (de voro nedantill likasom skilda från benen) och fästes med två spikar vid korsets stam där benet var hårdast, liksom man ock gjort med händerna. Vid första hammarslaget blev jag utom mig av smärta och föll i vanmakt, och när jag vaknade upp, såg jag min Son korsfäst. Jag' hörde hur människor talade till varandra. Några frågade: 'Vad har han gjort sig skyldig till? Stöld, rov eller lögn?' Andra svarade, att han varit en lögnare.

Man tryckte törnekronan hårt på hans huvud, så att den sköts ned mitt över pannan; många blodströmmar flöto på grund av törnestyngen ned över hans ansikte och fyllde håren, ögonen och skägget, så att man nästan icke såg något annat än blod i hans ansikte, och han kunde icke se mig, som stod bredvid korset, om han ej tryckte bort blodet genom att tränga samman ögonlocken. Han anförtrodde mig åt sin lärjunge, höjde rösten liksom ur djupet av bröstet, lyfte huvudet och vände de gråtande ögonen mot himlen och ropade: 'Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?' Och den rösten kunde jag aldrig glömma förrän jag kom till himmelen. Hans utrop var föranlett mer av rörelse över min smärta än över hans egen.

Nu kom dödens färg i de lemmar, som man kunde urskilja för blodet; kinderna insjönko till tänderna, revbenen blevo nästan bara och kunde räknas, bröstet sjönk in mot ryggen, eftersom all vätskan flutit bort, näsan blev tunnare, och hjärtat brast, varvid hela hans kropp skälvde och hans haka föll ned mot bröstet. Utom mig sjönk jag till marken. Munnen öppnades på honom, när han dött, så att man kunde se tungan, tänderna och blodet därinne. Ögonen voro halvöppna och nedåtvända, och den döda kroppen hängde slapp och lös. Knäna veko sig åt ett håll och fötterna lutade åt ett annat håll över spikarna liksom dörrhakar.

Några människor, som voro tillstädes, sade hånande: 'Nu är din son död, Maria!' Men andra, som hade högre förstånd, sade: 'O kvinna, din sons pina är nu ändad till hans eviga ära'. En kort stund efteråt öppnade man hans sida, och när lansen drogs ut, syntes mörkt blod på udden, så att man härav kunde förstå, att hjärtat var genomstunget. Det stynget gick även genom mitt hjärta, och det var underligt, att icke det brast liksom hans. Andra gingo därifrån, men jag kunde icke gå bort, utan jag kände liksom tröst, när hans kropp tagits ned från korset och jag kunde vidröra den och lägga den i mitt sköte, upptäcka såren och torka av blodet. Sedan stängde mina fingrar till hans mun, och jag slöt på samma sätt hans ögon. Men hans styvnade armar kunde jag icke böja; de kunde alltså icke läggas samman över bröstet utan över magen. Knäna kunde jag icke heller utspänna, utan de stodo upp såsom de stelnat på korset.»

Vidare säger modern: »Du kan icke få se min son, sådan han är i himmelen. Men du skall få veta, hurudan han var i kroppslig måtto här på jorden. Han var så fager till anletsdragen, att ingen, även om han hade hjärtesorg, kunde se hans ansikte utan att tröstas av hans åsyn. De rättfärdiga njöto andlig hugnad, och t.o.m. de onda förlossades från världslig sorg, så länge de betraktade honom. Och därför brukade de lidande säga: 'Låtom oss gå och se Marias son, så att vi åtminstone den stunden få lindring'.

I det tjugonde året av sin levnad var han fullkomnad i manlig storlek och kraft. Han var av de dåtida människornas medellängd, icke synnerligen fyllig utan väl byggd till senor och ben. Hans hår, ögonhår och skägg voro av ljusbrun färg, och skägget var så långt som en tvärhand. Pannan var varken framskjutande eller tillbakalutande utan rak. Näsan var av lagom storlek, varken för liten eller för stor. Hans ögon voro så klara, att även hans ovänner funno fröjd i att betrakta honom.

Läpparna, som icke voro tjocka, voro klart röda. Hakan var icke framskjutande eller för lång utan vacker och av måttlig storlek. Kinderna voro lagom fylliga. Hans hudfärg var vit, blandad med ljusrött, och hans gestalt var rak. Det fanns icke någon fläck på hela hans kropp; detta kunde de bevittna, som sågo honom helt naken och gisslade honom, när han var bunden vid pelaren. Aldrig kom det någon mask på honom, och icke heller någon oreda eller orenlighet i hans hår.»