Sonen sade till bruden: »Det var två systrar, Marta och Maria, vilka hade en broder, Lasarus. Jag uppväckte honom från de döda åt dem, och han tjänade mig sedan mera än förut. Så var det ock med hans systrar: fast de redan före broderns uppväckande voro tjänstvilliga och ivriga att tjäna mig, befunnos de dock vara mycket nitiskare och hängivnare efteråt. På liknande sätt har jag nu andligen handlat med eder. Ty jag uppväckte eder broder, d. v. s. eder själ, som i fyra dagar legat död och luktat samt avlägsnat sig från mig genom överträdelse av mina budord, ond lusta, världslig förnöjelse och behag i synden. Det var emellertid fyra orsaker, som förmådde mig att uppväcka Lasarus.

Den första var, att han varit min vän medan han levde. Den andra var hans systrars kärlek. Den tredje var att Maria genom sin ödmjukhet, då hon tvådde mina fötter, förtjänat, att liksom hon för min skull förnedrat sig i bordsgästernas åsyn, så skulle hon glädjas och hedras i mångas åsyn. Den fjärde var, att min mandoms ära skulle uppenbaras.

Dessa fyra ting voro icke i eder, ty I älskaden världen mer än dem. Därför är min barmhärtighet större mot eder, som icke med några förtjänster förtjänat barmhärtigheten, än mot dessa systrar; ja den är lika mycket större som den andliga döden är farligare än den kroppsliga och själens uppståndelse ärofullare än kroppens. Därför bören I, emedan min barmhärtighet övergår edra gärningar, taga emot mig, såsom dessa systrar gjorde, i edert sinnes hus med den varmaste kärlek, i det I icke älsken någonting så högt som mig, haven all eder förtröstan på mig, ödmjuken eder som Maria och dagligen begråten edra synder, icke blygens för att leva ödmjukt bland de högmodiga och återhållsamt bland de tygellösa samt utåt visen för andra, hur mycket I älsken mig i det inre. I skolen ock, såsom dessa systrar, vara ett hjärta och en själ, starka i att försmå det världsliga och redobogna till Guds lov.

Om I gören så, skall jag, som uppväckt eder bror, d. v. s. eder själ, försvara den, så att den ej dräpes av judarna. Ty vad hade det gagnat Lasarus att uppväckas från den timliga döden, om han icke sedan levat hedervärt i detta livet för att desto ärorikare uppstå till det andra och eviga livet? Men vilka äro judarna, som söka dräpa Lasarus, om icke de, som harmas över att I leven bättre än de, vilka lärt att tala höga ting men göra föga gott och, följande människors gunst, desto smädligare förakta sina föregångares gärningar, ju mindre de vilja förstå det sanna och höga?

Det finns många sådana, som veta att disputera om dygderna men icke att iakttaga dem genom att leva dygdigt. Därför äro deras själar stadda i fara, ty orden äro många, men gärningarna synas icke. Månne mina predikanter gjorde så? Ingalunda. De förmanade visserligen syndarna, men ej med höga ord utan med få och kärleksfulla, och de voro beredda att giva sitt liv för deras själar. Därför fingo andra kärlek för deras kärleks skull. Ty lärarens kärleksglöd undervisade åhörarens själ bättre än orden. Men nu tala många människor höga och svårbegripliga ting om mig, men ingen frukt följer.

Blåsten ensam kan ju ej antända träet, om icke eldgnistan medverkar. Därför skall jag skydda och bevara eder för dessa judar, så att I icke genom deras ord eller gärningar lockas att avvika från mig. Jag skall icke försvara eder i så måtto, att I icke liden någon motgång, men så, att I icke duken under på grund av otålighet. Haven alltså eder vilja beredd, så skall jag upptända den med min kärlek.»