Sonen talar: »Den, som vill strida, må hava mannamod; han må resa sig upp igen, om han faller, och icke förtrösta på sina egna krafter utan på min barmhärtighet. Den, som misströstar om min godhet, tänker nämligen så för sig själv: 'Om jag försöker någonting svårt eller tyglar köttet med fastor eller anstränger mig med vakor, så kan jag ej vara uthållig och ej avhålla mig från synderna, ty Gud hjälper mig icke'. En sådan man faller med rätta. Den, som vill strida andligen, må alltså förtrösta på mig och hoppas, att han kan fullborda det med hjälp av min nåd.

Vidare må han hava vilja att göra det goda och underlåta det onda och att stå upp igen så ofta han faller, i det han läser denna bön: 'Allsmäktige Herre Gud, du som leder alla till det goda, jag syndare avlägsnade mig långt ifrån dig genom mina försyndelser, men jag tackar dig för att du fört mig tillbaka till den rätta vägen. Därför beder jag dig, mildaste Jesus, att du förbarmar dig över mig, du som hängde blödande och plågad på korset.

Och jag beder dig genom dina fem sår och den smärta, som från dina genomstungna ådror trängde in i hjärtat, att du värdigas bevara mig i dag, så att jag icke faller i synd. Giv mig även kraft att stå emot ovännens pilar och modigt stå upp igen, om det skulle hända, att jag faller i synd.' Men på det att den stridande må kunna framhärda i det goda, må han bedja på detta sätt: 'Herre Gud, för vilken ingenting är omöjligt och som kan allting, giv mig kraft att göra goda verk och härda ut i det goda'. Sedan må han taga svärdet i handen, d. v. s. den rena bikten, och det svärdet må vara väl slipat och skinande; slipat, så att han noggrant undersöker sitt samvete, huru, hur mycket, var och av vad orsak han syndat; skinande, så att han icke blyges för någonting eller hemlighåller någonting eller berättar synden på annat sätt än den tillgått.

Detta svärd må även hava två vassa eggar, nämligen viljan att icke synda mera och viljan att göra bättring för de begångna synderna. Svärdets udd må vara ångern, varmed djävulen dräpes, när människan, som förut fröjdats åt synden, nu känner förkrosselse och sorg över att hon retat mig Gud till vrede. Svärdet må även hava ett skaft, nämligen betraktandet av Guds stora barmhärtighet. Denna barmhärtighet är ju så stor, att det icke finnes någon syndare, som är så eländig, att han icke får förlåtelse, om han beder om den och har vilja att bättra sig. Med beaktandet härav (nämligen att Guds barmhärtighet övergår allt) må biktens svärd hållas. Men på det att icke handen må såras av eggarna, är det ett järn mellan eggen och skaftet, och svärdsknappen hindrar svärdet från att falla ur handen.

Sålunda må den, som har biktens svärd och som hoppas, att han för Guds barmhärtighets skull får sina synder förlåtna och renas ifrån dem, akta sig, så att han icke faller på grund av förmäten förtröstan om tillgift. Därifrån må svärdsknappen (d. v. s. fruktan för Gud) hindra honom, i det han fruktar, att Gud skall beröva honom sin nåd och bliva vred på honom för hans alltför stora förmätenhet.

Men att icke den arbetande handen må såras och mista sin styrka på grund av alltför mycket och oklokt arbete, det förhindras av det tvärställda järn, som är mellan handen och svärdseggen, d. v. s. betraktandet av Guds tålamod - huru jag, ehuru jag är så rättvis, att jag icke lämnar något ostraffat och orannsakat, dock är så barmhärtig och överseende, att jag icke fordrar något utöver det som naturen väl kan bära, och för den goda viljans skull efterskänker det största straff, ja förlåter en stor synd för en liten botgörings skull. - Riddarens brynja är avhållsamheten, ty liksom brynjan består av många ringar, så består avhållsamheten av många dygder, nämligen försakelse av ond syn och det onda, som andra sinnen kunna erbjuda, av frosseri och vällust och överflödig dräkt och mycket annat, som den helige Benedikt bjuder att man icke skall göra.

Men nu kan man icke själv taga på sig denna brynja, utan man behöver därtill en annans hjälp. Därför bör man åkalla och hedra min moder, Jungfru Maria, ty hon är exemplet på all slags god levnad och alla dygders föredöme, och när hon åkallas ståndaktigt, skall hon kungöra den fullkomliga återhållsamheten för människans sinne. - Hjälmen är det fullkomliga hoppet. Den har likasom två borrhål, varigenom riddaren skådar. Det första är tanken på det som skall göras, det andra är betraktandet av det som skall underlåtas. Var och en, som hoppas på Gud, må nämligen städse betänka, vad han skall göra till Guds heder och vad han skall underlåta. Skölden må vara tålamodet, varmed han villigt må tåla allt som händer honom.»