Sonen talar till bruden: »Var icke bekymrad, om jag talar ett ord dunklare, ett annat uttryckligare, eller om jag nu säger någon vara min tjänare, son eller vän och han sedan visar sig icke vara det, ty mina ord kunna tolkas på olika sätt. Jag sade dig t. ex. om en, att hans hand skulle bliva hans död, och om en annan, att han icke mera skulle träda fram till mitt bord. Sådant säges antingen därför att jag längre fram skall visa dig varför jag sagt så, eller därför att du i gärning skall få se sanningens slut, såsom det framgår beträffande dessa två.

Stundom säger jag somt på dunkelt sätt, för att du både skall rädas och glädjas: rädas att det skall gå på annat sätt på grund av mitt gudomliga tålamod, som känner hjärtanas förändringar, och även glädjas, eftersom min vilja alltid går i uppfyllelse.

Även i den gamla lagen sade jag ju mycket, som snarare borde fattas andligt än lekamligt (såsom om templet, om David och Jerusalem), på det att köttsliga människor skulle lära sig att åstunda det andliga. Ty för att pröva trons ståndaktighet och mina vänners samvetsgrannhet har jag sagt och utlovat mycket, som enligt de olikartade verkningarna av min ande kan förstås olika av de goda och av de onda, och jag har även gjort det, på det att alla i sina skilda ställningar skola hava något, varav de kunna skolas och prövas samt undervisas av mig.

Att somt sagts på dunkelt sätt, det beror på min rättvisa, som ville, att mitt rådslut skulle vara fördolt och att var och en tåligt skulle förbida min nåd. Om mitt rådslut alltid antyddes med bestämd tidsuppgift, skulle ju alla förtröttas i sitt väntande. Mycket har jag även lovat, som undandragits på grund av människors otacksamhet, och mycket har blivit sagt på kroppsligt sätt som skall fullbordas andligen, t. ex. det om Jerusalem och Sion. (Judarna äro ju, såsom skrivet är, Herrens blinda och döva folk.)