| FJORTONDE SPÖRSMÅLET |
|
Första frågan. Åter visade sig denne munk på sin stege som förut och sade: »O domare, jag frågar dig: Varför lida djuren sådana vedermödor, då de icke skola få det eviga livet och ej ha förstånd att bruka?»
|
| SVAR |
|
på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, visserligen härrör icke ditt spörsmål av kärlek, men jag vill dock svara dig för andras kärleks skull. Du frågar, varför djuren lida av sjukdomar. Detta beror på att allt är oordnat hos dem liksom hos övriga varelser. Jag är ju alla naturers Skapare, och åt var och en natur gav jag dess lynnesart och dess inrättning, vari den skulle röra sig och leva. Men sedan människan, för vars skull allt blivit till, gjort uppror mot mig, sin Gud, som älskade henne, råkade även allt annat i oordning, och allt det, som eljest borde ha vördat henne, började uppresa sig mot henne, och denna oordning är skulden till att allehanda vedervärdigheter och obehag drabba djuren likaväl som människan.
För övrigt lida djuren ibland för sin naturs omåttlighets skull, ibland på det att deras vildhet måtte tämjas och deras natur luttras, ibland på grund av människornas synder, så att människan, när det som hon älskar plågas och dukar under, må betänka, hur svårt straff hon, som fått ett högre förstånd, är värdig. Om icke människornas synder så fordrade, skulle icke djuren, som ju äro i människans hand, plågas så mycket. Dock lida de icke utan stor rättvisa, ty antingen drabbar det dem för att livet hastigare måtte taga slut eller för att eländet och mödan måtte förminskas och den starka naturen förtäras eller på grund av tidernas växling eller den människas ovarsamhet, som brukar dem till arbete. Människan må alltså mer än andra frukta mig, sin Gud, och vara så mycket mildare mot mina skapade varelser och mot djuren, över vilka hon bör förbarma sig för min, deras Skapares, skull. Jag Gud befallde ju människan att hålla sabbaten, ty jag tar vård om hela min skapelse.» Svar på andra frågan. »På frågan, varför allting födes med smärta, svarar jag vidare: När människan försmådde den skönaste förnöjelse, ådrog hon sig genast mödosamt arbete, och eftersom oordningen tog sin början i människan, är det min rättvisa, att även de andra skapade varelserna, som äro till för människans skull, röna någon bitterhet, på det att deras lusta måtte tyglas och de måtte vederkvickas genom sin föda. Sålunda födes människan med smärta och lever under stor möda, på det att hon må bemöda sig att skynda fram till den sanna vilan. Hon dör naken och fattig, för att hon må lägga band på sina oordnade drifter och frukta den kommande rannsakningen. Även djuren föda med värk, på det att bitterheten må tygla lustan och de sålunda bli i stånd att dela människans möda och lidande. Fördenskull bör människan, som är så mycket förnämligare än djuren, desto innerligare älska mig, Herren Gud, hennes Skapare.» Svar på tredje frågan. »På frågan, varför barnet bär faderns synder, svarar jag vidare: Det, som framgår av något orent, kan aldrig någonsin vara rent. Därför blev den första människan, när hon på grund av sin olydnad miste oskuldens fägring, bortdriven från paradisets glädje och insvept i orenhet. Att återvinna denna oskuld är ingen av sig själv i stånd till. Därför kom jag, den barmhärtige Guden, i köttet och instiftade dopet, varigenom barnet befrias från den onda orenheten och från synden. Sonen skall fördenskull slippa att bära faderns synd, och var och en skall dö i sin synd. Emellertid händer det ofta, att barnen efterlikna sina föräldrars synder, och därför bestraffas stundom fädernas synder i barnen; dock icke av den anledningen att fädernas synder äro ostraffade i dem själva, ehuru straffen för synderna ha blivit uppskjutna en tid; nej det är fastmer så att var och en dör och straffas i sin egen synd. Stundom hemsökas även, såsom det står skrivet, fädernas synder i fjärde led, ty det är min gudomliga rättvisa, att när barnen varken för sin egen del eller för sina föräldrars söka mildra min vrede, så straffas de med sina föräldrar, vilka de följt emot mig.» Svar på fjärde frågan. »På frågan, varför det, som icke kan förutses, händer så ofta, svarar jag: Det är skrivet, att människan skall straffas med det, som hon syndat genom. Och vem kan fatta Guds rådslut? Emedan nu många söka mig, men icke på vist sätt utan för världens skull, andra frukta mera än rättmätigt är, andra äro alltför dristiga, andra högmodas i sina rådslut, därför låter jag Gud, som verkar allas frälsning, stundom det hända, som människan mest fruktar, stundom det avlägsnas, som älskas mer än vad skäligt är, och stundom det fjärmas, som alltför ivrigt förutses och efterlängtas, så att människan över allting må frukta, älska och lära känna mig, sin Gud.» Svar på femte frågan. »På frågan, varför en dålig människa dör en god död liksom den rättfärdige, svarar jag: De onda hava stundom något gott och göra några rättfärdiga gärningar, för vilka de böra belönas i detta livet. Likaså göra ibland de rättfärdiga några dåliga gärningar, för vilka de böra näpsas i detta livet. Emedan nu allt i detta livet är osäkert och beror av framtiden, och emedan det finns en och samma ingång för alla, därför bör det också vara en och samma bortgång, ty det är icke bortgången utan levernet, som gör människan salig. Men att samma bortgång faller på de ondas lott som på de rättfärdigas, det beror på min gudomliga rättvisa, ty de åstundade själva den bortgången. Djävulen, som förutser sina vänners hädanfärd, förutsäger dem stundom dödsstunden, till deras förmätenhet och fåfänga ära och vilseledande (liksom det står att läsa i de s. k. apokryfiska böckerna), att de efter döden prisas såsom rättfärdiga. Å andra sidan få de rättfärdiga stundom en ömklig hädanfärd, till deras större förtjänst, på det att de, som i sitt liv städse vinnlagt sig om dygder, genom en smädlig död fria må sväva till himlen, så att icke ens det världsliga höljet påträffas, såsom det är skrivet, att lejonet dödade den olydige profeten men icke åt liket utan bevakade det. Att lejonet dräpte kroppen, det antyder min gudomliga rättvisa, som tillät att profetens olydnad blev bestraffad. Att lejonet icke åt liket, det bevisar profetens goda gärningar. Han renades nämligen i detta livet, på det att han skulle befinnas rättfärdig i det kommande. Var och en må alltså frukta att granska mina domar, ty lika obegriplig som jag är i dygd och makt, lika förfärlig är jag i mina rådslut och domar. De, som ville fatta mig med sin egen vishet, ha sålunda blivit gäckade i sitt hopp.» |