| ELFTE SPÖRSMÅLET |
|
Första frågan. Åter visade sig munken på sin stege som förut och sade: »O domare, jag frågar dig: Varför visade icke du, som är både Gud och man, din gudom likaväl som din mandom - då hade ju alla trott på dig?»
|
| SVAR |
|
på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, jag svarar dig och jag svarar dig icke. Jag svarar dig, för att din tankes ondska skall bliva androm uppenbar, men jag svarar dig icke, ty detta visas icke för din förkovrans skull utan till de nu levande och framtida släktenas nytta och varning. Du har nämligen icke för avsikt att förändra din halsstarrighet, och därför skall du icke gå över från din död till mitt liv, ty i ditt liv hatar du det sanna livet.
I stället skola andra, som hört talas om ditt liv och din död, flytta över och sväva hän till mitt liv. Det är ju skrivet, att för de heliga samverkar allt till det goda och att Gud icke låter någonting ske utan orsak. Jag svarar dig alltså icke såsom de, vilka tala enligt mänsklig sed, ty mellan oss går det andligt till, utan för att det som du tänker och känner må uttryckas i liknelser för andra. - Du frågar, varför jag icke uppenbart visade min gudom likaväl som mandomen. Orsaken är, att gudomen är andlig medan mandomen är kroppslig. Visserligen äro gudomen och mandomen från den stund, då de förenades, oskiljaktiga; gudomen är oskapad, allt, som är till, är skapat i den och av den, och all fullkomlighet och skönhet finnes i den. Om en så stor skönhet och fullkomlighet i synlig måtto skulle ha visats för svaga, sjuka ögon, vem skulle då ha uthärdat att se den? Vem kan ens betrakta den materiella solen i dess klarhet, och vem blir icke skrämd vid åsynen av blixten och ljudet av åskan? Hur mycket mindre kan man icke då uthärda att skåda ljungeldarnas behärskare och alltings Skapare i hans klarhet? Det var alltså av dubbel orsak som min gudom icke visades öppet. För det första med hänsyn till människokroppens svaghet. Den mänskliga kroppen är jordisk till sin substans, och om den skådade gudomen, skulle den smälta såsom vax för elden; ja själen skulle gripas av en sådan jublande glädje, att kroppen fölle till stoft. För det andra på grund av Guds godhet och orubbliga oföränderlighet. Ty om jag för lekamliga ögon visade min gudom, som är ojämförligt mycket mera skinande än elden och solen, så skulle jag handla i strid med mitt eget uttalande: 'Människan kan icke se mig och dock leva'. Icke ens profeterna sågo mig, sådan jag är i min gudoms natur. Ja, t.o.m. de, som blott hörde rösten av min gudom och sågo berget stå i rök, förskräcktes och sade: 'Må Moses tala till oss; honom vilja vi höra'. Jag, den barmhärtige Guden, ville att människan skulle förstå mig så väl som möjligt, och därför visade jag mig för henne i en gestalt, som var henne lik och som hon kunde se och känna, d. v. s. i min mandom, vari gudomen är men såsom förborgad, så att icke människan skulle bliva skrämd av en gestalt, som var olik henne. I den mån jag är Gud, är jag ju icke kroppslig och icke kroppsligt danad; därför kunde jag i min mandom drägligare höras och ses av människorna.» Svar på andra frågan. »På frågan, varför jag icke talade alla mina ord i en och samma stund, svarar jag vidare: Liksom det på det materiella området strider mot kroppens natur, att den på en gång intager så mycket föda som skulle kunna nära den för många år framåt, så är det emot den gudomliga anordningen, att mina ord, vilka äro själens föda, alla utsägas på en gång; nej, liksom den lekamliga födan intages så småningom för att tuggas och därefter föras vidare till inälvorna, så skulle mina ord icke alla sägas i en och samma stund utan med tidsmellanrum, alltefter deras förstånd, som skulle inhämta lärdom, så att de hungrande skulle få något att mätta sig med och de mättade uppväckas till högre ting.» Svar på tredje frågan. »På frågan, varför jag icke gjorde alla mina gärningar på en gång, svarar jag vidare: Somliga av dem, som sågo mig i köttet, trodde, andra icke. För dem, som trodde, var det nödvändigt, att de efterhand uppfostrades genom ord och stundom uppmuntrades genom exempel och styrktes genom gärningar. Beträffande dem, som icke trodde, var det rättvist, att de visade sitt onda sinnelag och tåldes, så långt min gudomliga rättvisa tillät det. Om jag hade gjort alla mina gärningar på ett enda ögonblick, så hade alla följt mig av fruktan mera än av kärlek, och hur hade då den mänskliga återlösningens mysterium blivit uppfyllt? Ty liksom vid världens skapelse och begynnelse allting utfördes på skilda tider och sätt men allt, som skulle göras, likväl utan tidsväxling samtidigt förefanns i min gudoms förutvetande, så skulle även i min mandom allting göras förnuftsenligt och med tidsavstånd, till allas frälsning och undervisning.» Svar på fjärde frågan. »På frågan, varför min kropp växte under flera års följd och ej på ett enda ögonblick, svarar jag vidare: Den Helige Ande, som evigt är i Fadern och i mig Sonen, visade för profeterna, vad jag skulle göra och lida, när jag kom i köttet, och därför behagade det gudomen, att jag antog en sådan kropp, vari jag kunde arbeta från morgon till kväll och från år till år ända till livets slut. För att icke profeternas ord skulle synas fåfänga, tog alltså jag, Guds Son, an en kropp, som var lik Adams före syndafallet, och så blev jag lik dem, som jag skulle återlösa, så att genom min kärlek den vilsegångna människan skulle hemföras, den döda uppväckas och den sålda återlösas.» Svar på femte frågan. »På frågan, varför jag icke för alla visade min gudoms makt och om jag var sann Gud, när jag på korset sade: 'Det är fullbordat', svarar jag vidare: Allt, som var skrivet om mig, skulle gå i uppfyllelse. Därför fullgjorde jag allt ända till den yttersta punkten. Men eftersom mycket förutsagts även om min uppståndelse och himmelsfärd, därför var det också nödvändigt, att detta blev verklighet. Om jag alltså vid min död visat min gudoms makt, vem skulle då ha vågat taga ned mig från korset och begrava mig? Det hade visserligen föga betytt för mig att stiga ned från korset och slå bödlarna, men hur hade då profetian blivit uppfylld, och hur hade då mitt tålamods dygd kommit till synes? Och om jag hade stigit ned från korset, månne då alla hade trott? Skulle de icke snarare ha sagt, att jag bedrivit trolldom? Om de kände vrede, när jag uppväckte döda och botade sjuka, skulle de ha sagt än värre saker, om jag stigit ned från korset. Därför lät jag, för att den fångne skulle lösas, mig frivilligt tillfångatagas, och för att de skuldbelastade skulle befrias, hängde jag, den oskyldige, tåligt på korset; så gjorde jag, genom mitt fasta tålamod, allt det lösliga fast och styrkte det svaga.» |