| SJUNDE SPÖRSMÅLET |
|
Första frågan. Åter visade sig munken på sin stege som förut och sade: »O, domare, jag frågar dig: Varför talar man om 'fult' och 'vackert' i världen?»
|
| SVAR |
|
på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, det fula och vackra i världen kan med andra ord kallas bittert och ljuvt, ty världens fulhet, d. v. s. försmädelse och motgång i världen, är något bittert, som gagnar de rättfärdiga och länder dem till hälsa, medan världens skönhet, d. v. s. medgång i världen, är en falsk och förledande lockelse. Den, som alltså undflyr världens fägring och försmår dess sötma, skall icke få uppleva helvetets fulhet eller smaka dess bitterhet utan stiga upp till min glädje. Därför är det, för att man må undgå helvetets fulhet och vinna himmelrikets ljuvlighet, nödvändigt att hellre gripa efter världens fulhet än dess skönhet, ty även om allt blivit väl skapat av mig och det är mycket gott alltsammans, bör man dock i högsta grad akta sig för det, som kan tillfoga själen skada, om man nyttjar mina gåvor oförståndigt.»
Svar på andra frågan. »På frågan, varför man icke får berömma sig av sin börd svarar jag vidare: Du hade ditt upphov av din faders uslaste ruttenhet och orenlighet, och i din moders liv var du såsom död och alldeles oren. Det stod icke i din makt att födas av förnäma eller ringa föräldrar, utan min godhet och huldhet kallade dig till ljuset. Alltså må du, om du kallas förnäm, ödmjuka dig under mig, din Gud, som låtit dig födas i en förnäm familj, och likställa dig med din nästa, ty han är av samma ämne som du, ehuru du genom min försyn framgått av en enligt världsliga begrepp hög ätt och han av en ringa. Du, som är högättad, bör även hysa större fruktan än en lågättad, ty ju förnämare och rikare du är, desto strängare räkenskap skall krävas av dig och desto hårdare dom får du underkasta dig, eftersom du mottagit mera.» Svar på tredje frågan. »På frågan, varför man ej får yvas över rikedomar, svarar jag vidare: Världens rikedomar äro dina endast för den nödtorftiga födans och klädedräktens skull. Världen är nämligen skapad till det ändamålet, att människan skulle hava sin lekamens uppehälle och genom arbete och ödmjukhet återvända till mig, sin Gud, vilken hon varit olydig emot, föraktat och i sitt övermod icke brytt sig om. Om du säger, att timligt gods är ditt, säger jag dig den säkra sanningen, att allt det som du äger utöver din nödtorft, det har du med våld tillägnat dig. Ty allt timligt gods bör vara gemensamt och lika för alla behövande; så bjuder kärleken. Men du tillvällar dig för ditt överflöds skull det som du av medlidande borde förläna andra. Ehuru många av förnuftiga skäl hava mycket mer än andra och klokt giva ut det, är det dock, på det att man icke må förfara strängare mot dig vid domen, du som tagit emot mer än andra, rådligt att du icke samlar många ägodelar och högfärdigt håller dig för att vara förmer än andra. Ty lika behagligt som det är att i världen hava flera timliga ägodelar än andra och leva i överflöd, lika förfärligt och övermåttan svårt är det vid domen, när man t.o.m. angående den lovliga egendomen måste bevisa, att man förvaltat den klokt.» Svar på fjärde och femte frågorna. »På frågan, varför man ej får söka sitt eget beröm, svarar jag vidare: Ingen är god av sig själv utom jag Gud, och var och en som är god, har denna godhet av mig. Om alltså du, som ingenting är, söker ditt eget lov och icke mitt, ehuru varje fullkomlig gåva kommer från mig, så är ditt beröm falskt, och du gör orätt emot mig, din Skapare. Ty liksom allt gott du har kommer från mig, så bör du giva allt beröm åt mig, och liksom jag, din Gud, beskär dig allt timligt gott, krafter, hälsa, medvetande, klokhet att uttänka det som är nyttigt för dig, tid och liv, så är det mig du bör hedra, om du väl och förståndigt förvaltar det som beskärts dig. Men om du förvaltar det illa, då är felet ditt, och du gör dig skyldig till otacksamhet.» Svar på sjätte frågan. »På frågan, varför man icke får begära timlig belöning för goda gärningar i det närvarande livet, svarar jag dig vidare: Var och en, som gör väl emot andra och icke frågar efter människors vedergällning utan blott den, som jag Gud vill giva honom, han skall få det största för det lilla, det eviga för det timliga; däremot skall den, som söker det jordiska i utbyte för det timliga, få vad han begär men gå miste om det ovanskliga. Därför är det - på det att man måtte vinna det eviga för det förgängliga - nyttigare att icke begära belöning av människor utan av mig.» |