| NIONDE SPÖRSMÅLET |
|
Första frågan. När detta var sagt, visade sig munken på sin stege som förut och sade: »O domare, jag frågar dig: Varför synes du så ojämn vid fördelandet av dina nådegåvor, att du utvalt din moder Maria framför alla andra skapade varelser och upphöjt henne över änglarna?»
|
| SVAR |
|
på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, i min gudom är allt det kommande och framtida på förhand känt från begynnelsen, liksom även det redan skedda. Människans fall var på förhand känt och tilläts genom Guds rättvisa; dock föranleddes det icke av Gud och skulle icke ske på grund av Guds förutvetande. Likaså var människans befrielse, som skulle ske genom Guds barmhärtighet, förutsedd från evighet.
Du frågar nu, varför jag utvalde min moder Maria framför alla och älskade henne mer än alla andra skapade varelser. Det var för att en särskild glans av dygder påträffades hos henne. När man tänder upp en eld och lägger flera vedträn runtomkring, så antändes och förbrinner det raskare, som är tjänligare och bättre i stånd att förtäras av elden. Så förhåller det sig ock med Maria. Ty när den gudomliga kärlekens eld, som i sig är oföränderlig och evig, började upptändas och synas och Gudomen ville taga mandom, då var ingen skapad varelse bättre i stånd att mottaga denna kärlekseld än Jungfru Maria, ty ingen skapad varelse var så rik på kärlek som hon. Och ehuru hennes kärlek uppenbarades och kom till synes i tidernas fullbordan, var den dock förutsedd före världens begynnelse, och sålunda var det från evighet föreskrivet i gudomen, att liksom det icke fanns någon, som var henne lik i kärlek, så skulle icke heller någon vara henne lik i nåd och välsignelse.» Svar på andra frågan. »På frågan, varför jag åt ängeln gav ande utan kropp, svarar jag vidare: I begynnelsen och före tiderna och världen skapade jag andarna, för att de enligt min vilja skulle åtnjuta sin fria vilja och glädjas åt min godhet och ära. Emellertid förhävde sig somliga av dem däröver, vände det goda till ont för sig och nyttjade sin fria vilja på oordnat sätt. Och emedan det icke finns något annat ont i naturen och skapelsen än den egna viljans oordning, så föllo de. Men de andra andarna valde att i ödmjukhet tjäna mig, sin Gud, och därför förtjänade de evig ståndaktighet. Det är nämligen tillbörligt och rätt att jag Gud, som är oskapad ande och allas Skapare och Herre, även har andar, som äro finare och lättare än andra skapade varelser, i min tjänst. Men eftersom det icke passade, att jag led förminskning i min härskara, därför skapade jag i deras ställe, som fallit, en annan varelse, nämligen människan, som genom sitt fria val och sin goda vilja skulle göra sig förtjänt av samma värdighet som änglarna övergivit. Men om människan haft själ och icke kropp, skulle hon ej ha kunnat förvärva ett så högt gott och ej ha kunnat arbeta därpå. Kroppen förenades alltså med själen, för att människan skulle kunna förvärva den eviga äran. Vedermödor drabba människan, för att hon skall få röna sin fria vilja och sina svagheter och icke bliva högmodig, vidare för att hon skall åstunda den härlighet, för vilken hon är skapad, och gottgöra den olydnad, som hon frivilligt gjorde sig skyldig till. Genom den gudomliga rättvisan ålades henne en ömklig ingång och utgång samt ett mödosamt liv.» Svar på tredje frågan. »På frågan, varför djuren icke hava förstånd och tankeförmåga såsom människan, svarar jag vidare: Allt, som är skapat, är till för människans nytta, för hennes nödtorft och uppehälle eller för hennes undervisning, tuktan, hugnad och förödmjukelse. Men om djuren hade förstånd såsom människan, skulle de förvisso vara människan till besvär och snarare skada än gagna henne. För att allt må vara människan underkastat, henne för vars skull allt blivit gjort, och allt frukta henne men hon själv icke frukta någonting annat än mig, sin Gud, därför ha djuren icke fått förstånd och tankeförmåga.» Svar på fjärde frågan. »På frågan, varför det, som saknar sinnen, icke har liv, svarar jag vidare: Allt, som lever, är dödligt, och varje levande varelse rör sig, såframt den icke hejdas av något hinder. Om det, som saknar sinnen, hade liv, skulle det alltså snarare röra sig emot människan än för henne. På det att allt måtte vara människan till hugnad, äro alltså de högre tingen, nämligen änglarna, med vilka hon har förståndet och själens odödlighet gemensamt, givna henne till skydd, medan de lägre (vare sig de hava eller icke hava sinnen) äro henne givna till nytta och uppehälle, undervisning och flitig övning.» Svar på femte frågan. »På frågan, varför icke varje tid är dag, svarar jag dig med en liknelse. Under varje vagn finnas hjul, för att lasset skall kunna forslas lättare; därvid följa bakhjulen framhjulen. På liknande sätt förhåller det sig med det andliga. Världen är nämligen ett stort lass, som tynger människan med bekymmer och vedermödor. Detta är icke märkvärdigt, ty när människan försmådde vilans plats, var det rättvist att hon fick stifta bekantskap med arbetets plats. För att nu denna världens börda lättare måtte fördragas av människan, är det barmhärteligen ordnat så, att tiderna växla och dag följer på natt, värme på köld, för människans övnings och vilas skull. Det är ju förnuftigt att där motsatser komma samman, nämligen det starka och det svaga, må man göra eftergifter åt det svaga, för att det skall kunna bestå jämte det starka; annars skulle det svaga förintas. Så är det även med människan. Ehuru hon genom den odödliga själens kraft beständigt skulle kunna leva i betraktelser och arbete, skulle hon dock på grund av kroppens svaghet tyna, och därför skapades ljuset och natten; ljuset för att människan skulle dela lott med de högre och lägre tingen, arbeta om dagen och erinra sig ljuvligheten av det eviga ljus som hon mist; natten för att hon skulle vila sin kropp och vara villig att komma till den plats där det varken finns natt eller arbete utan evig dag och evinnerlig ära.» |